Platser där man känner sig hemma

Vi tog en sen kvällspromenad i går när regnet och åskan upphört. Gick en runda vi brukade gå de första åren jag var här nere i Rättvik hos Hasses föräldrar. Ner längs vasagatan och ned mot Enån och sedan upp mot själva centrum för att vika ned mot långbryggan.

I går kväll när dimman lättade var det som att gå i en akvarellmålning. Nästan overkligt vackert ljus och lika overkligt starka vårdofter. Jag gillar den här tiden på året men sliter med pollen. I går var en sämre dag och jag visste inte om tjockheten i halsen var en begynnade förkylning. Men precis efter regnet var det som kroppen vaknade till igen och det som retat och kliat lindrades.

Vi strosade långsamt och stannade för fotopauser och såg att vattennivåerna var höga i Siljan. Vi mötte inte många och det låg en lugn över Rättvik trots att det var fredagskväll. Däremot fick vi sällskap av änder och svanar.

Vi pratade om att det snart är 8 år sedan som jag följde med ned för första gången. Under de här åren har vi varit här många gånger. Lika många gånger har vi pratat om att det skulle vara fint att bo här. Det är ett särskilt lugn som råder här. Och det är en plats där det känns som hemma. Men på samma gång har jag flera platser som känns hemma och det är fint på något sätt. Att ha möjligheten att trivas hemma i stan i den lilla lägenheten, att ha stugan i fjällen och möjligheten att åka ned till Dalarna och Rättvik när vi närsomhelst känner för det.

Men visst lockar det i bland att bo här. I det som är sommarsverige, med sina röda hus och trånga bygator. Med siljan och de blå bergen i fonden. Där det är längre somrar och tidigare vårar. Men jag skulle nog inte kunna byta bort Östersund ändå. Vinterstaden och närheten till fjällen är ändå det som känns allra mest hemma. Men vi vet inget om framtiden och var den tar oss.

Långbryggan tecknades sig vackert i det blåa dimljuset i går.

4

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

4 Comments

  • Cykelkatten

    maj 12, 2018 at 21:32

    Precis så känner jag också med Gävle-trakten (även om Rättvik-trakterna också lockat ibland). Gästrikland/Hälsinglands natur påminner mig så mycket om barndomens Karelen… har varit hemma här sedan första gången typ 2007-08. Men känner också – törs jag lämna Västerås/Stockholm på heltid? Kanske är det besöken som gör’t? Man kanske borde TESTA bosätta sig…
    Cykelkatten recently posted…Sommarljuvt och cykligt i Södra NorrlandMy Profile

    Svara
    • Helena

      maj 12, 2018 at 21:42

      Jag tror att det kan som du säger vara besöken som gör det. Tänker att vardagen på något sätt ändå blir lika oavsett var man är, och man längtar bort till något annat. Jag har nästan testat att bosätta mig, i alla fall sett till antal år på samma adress, 8 år på ringvägen är ett stort rekord i en och samma lägenhet, har alltid flyttat runt, jämt och i bland långt och i bland kort. Kanske därför skulle jag försöka att bosätta mig mer mentalt också och inte allitd vara på väg. Vi kikade faktiskt på en annan lägenhet häromdagen, ett sjukt spontant infall och tur i oturen fick vi inte lägenheten 😉
      spännande att häslingland liknar karelen!

      Svara
  • Kesti Barredal

    maj 15, 2018 at 18:51

    Otroligt vackra bilder, smått dramatiska. Man känner att man ”följer” er på kvällspromenaden. Här känner jag mig hemma, sen 2002. Nära granne med din svärfar. Hälsn. Kesti

    Svara

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.