Sommarens finaste träningsminne

Veckans tema i Bloggar om Hälsa handlar om våra finaste träningsminnen den här sommaren. En fint tema nu när hösten börjar göra sig påmind och löven gulnar. Den här sommaren gick så fort. Så som alla somrar gör. Jag minns den som varm och solig. Med start i april i Spanien med korta cykelbyxor och tröja för att komma hem till Jämtland och mötas av försommar redan i maj. Visst har det regnat i bland men det är just en varm sommar som jag minns, som jag tänker låta vara det som sommaren 2016 har bjudit på.

Jag har svårt att plocka ut ett sommarminne. Det finns så många. Kanske var det fjällturen tillsammans med Robin och Sandra som var en av de finaste? Vemdalsfjällen bjöd på högsommarvärme och vi brände oss. Cykelbrännan blev lite djupare och ojämnare. Det var torrt på de myrar som annars är blöta och cyklingen bara så där fin som den kan vara. Lunchpausen på fjället en av de bästa. Kvällen innan tog vi en kort runda till Samevistet, grillade utanför stugan, åt efterrätt och pratade om vinterturer på skidor till tända ljus. Turen mynnade ut i ett turtipsinlägg om du är vill läsa mer.

Eller var det midnattscyklingen efter midsommar? När nätterna fortfarande var ljusa och gränsen mellan skymning och gryning bara var några minuter. När vi rullade från Badshusparken i stor klunga och fikade varm choklad vid en tjärn. När kossorna tittade efter oss när vi rullade utför mot Marieby till ljudet av grus under hjulen. När jag landade i sängen långt efter midnatt och hade grus i ögonen dagen efter. En tur som som var så svår att beskriva i ord och som sitter etsad i minnet som en av de finaste happyride:s någonsin. Om du vill läsa mer om den finns det inlägget här. 

Var det den där rundan i åskovädret som var den finaste? När jag fick ta skydd uppe vid Jakstugan medan åskan rullade mellan fjälltopparna. När jag fick prata bort en timme med en löpare som gjorde mig sällskap. När vi skrattade lite åt att vi inte hunnit så långt på vara respektive träningsrundor och troligen skulle åka raka vägen hem. När äpplet i väskan åts upp tidigare än jag tänkt och Hasses cykel levererade härlig utförsåkning medan himlen ljusnade och solen glittrade över Hovde.

Sista riktiga löppasset med bra känsla? När vi i början av juli testade Vemdalen Fjällmaratons sista sträcka och molnen var så mäktiga över fjällen. När jag kunde springa hela vägen upp till Björnrikestugan utan att stanna. För att sedan försiktigt tassa över fjället till Varggranstjärnen. När vi sa att vi skulle vara så trötta här i september och bara ha utför kvar. När pirret i magen över en stundande fjällmara gjorde sig påmind.  Kanske var det finaste träningsminnet i sommar? Jag tror det. Kanske av den enkla anledningen att jag kunde springa då. Att skadeproblemen låg i framtiden och jag oroade mig bara för hur trött jag skulle vara just där på platån innan tjärnen.

Vilket eller vilka är dina finaste minnen? Kan du inte berätta? Sprida lite sommarminnen vidare i din blogg eller i kommentarsfältet här? Kika gärna in hos Emma också som skriver om sina tre bästa träningspass. Gillar du löpning blir du inte besviken!