261 km- en blöt historia

Jag är inte på något vis missnöjd med min långtur som blev 10 mil kortare. Lite surt känns det ändå att jag inte fick cykla uppför Noppikoskibacken och rulla ned genom Högheds fäbodar. Å andra sidan hade jag inte velat cykla nedför, eller klarat av det. Jag fick mig ett redigt distanspass och en kvitto på att kroppen har blivit stark. Dessutom lyckades jag för en gång skull köra i distanstempo- på riktigt. 
Ni har väl vid det här laget förstått att jag gillar lite knäppa och galna utmaningar. Så en ensamtur kändes helt rätt. (Tänkte flagga för att det blir en väldigt långt inlägg. Bara så ni vet!)

Jag var jättenervös i fredags. Försökte att sova lite extra på dagen men det gick inte. Spänd över vad som väntade. Somnade till slut runt 22.30-tiden och vaknade med ett ryck när klockan ringde vid 01.00. Åt ett par smörgåsar och drack två koppar kaffe medan jag klädde på mig och kollade att allt var med. I sista sekund stoppade jag ned mina skoöverdrag i Osprey-väskan. Tänkte först att låta bli dem. Det skulle ju trots allt krypa upp mot 12 grader varmt under dagen. Det skulle visa sig att de där skoskydden skulle bli nödvändiga.

På gång utanför porten! Jo, vi har ljust på nätterna.

Jag rullade hemifrån lagom till kroggästerna gick hem för att sova. Mötte otaliga taxibilar, berusade småpojkar och en och annan polisbil när jag kryssade mig ut ur stan. Fick några förvånade blickar när jag i full cykelmundering kvart i två passerade dem. Jag fick en känsla av vätternrundan om vi bortser från partymyrorna och bristen på andra cyklister. Solen som höll på gå att upp, rosa himmel mot Ås när jag cyklade över Frösöbron. Fuktigt i luften och alla dofter från blommorna i vägkanterna som framträder så mycket på försommaren när daggen fortfarande ligger. Och så alldeles tyst medan jag trampade mot Orrviken. Det såg ut att bli en fin dag.
Jag mötte en älg strax innan Orrviken, kon var på väg upp ut diket och stannade precis bredvid mig. Hon drog in i buskarna igen medan jag passerade. En hare sprang före mig Hara och en katt som precis tagit en mus. Man får se saker man inte ser när man kör bil mitt på dagen.

Vid grillen i Hackås bestämde jag mig för att ta mig på skoskydden. Mina tår hade tappat känseln och jag frös. Blev några minuters vila innan jag rullade i väg i takt med att djuren vaknade. En häftig upplevelse att höra alla fåglar och se all rörelse i skogen. Jag väckte en älg som sovit i diket och som for rakt upp när jag passerade.

Jag mötte inte mycket bilar och blev heller inte omkörd. Frös lite på cykeln men tänkte att det blir bättre framåt morgonen. Strax innan Svenstavik började solen gå upp och värmde mig på ryggen. Jag fick upp lite värme.
Åt och drack med jämna mellanrum. Ett bra sätt att hålla skärpan och ha något att tänka på. ”30 minuter kvar till en nötcreme”, ”efter nästa backe lite bars”. Lite resorb efter utförslöpan” osv. Tiden går fort då.

Fin morgon, fin cykel och glad cyklist.

I Åsarna efter 74 km gjorde jag första stoppet för att sträcka lite på ryggen och göra en GPS-markering till Hasse. Han skulle ha lite koll på vart jag befann mig för att veta när han skulle åka hemifrån. Eftersom jag körde telefonen i flygplansläge fick jag slå på den på valda ställen. Jag åt lite mer bars och rullade sedan vidare mot Rätan. Morgonen var jättefin. Lite moln på himlen söderut men det såg bra ut.

Mellan Åsarna och Rätan vaknade kroppen till liv ordentligt. Jag hittade en växel som gav fint driv och jag kom på mig själv att trycka på lite för mycket när jag tittade ned på datan, 36 km/h. Hejda dig tänkte jag och sänkte tempot. Inte bränna allt krut långt kvar. Jag kände mig superlycklig som fick cykla i såna fina omgivningar.

Nya cykelmarker för mig. Rakstäckan efter Rätan. Fortfarande en fin morgon.

Strax utanför Rätan efter 90 km messade jag Hasse och berättade att jag passerat. Nu skulle det bli helt nya cykelmarker för mig och jag åkte vidare mot Ytterhogdal där jag planerat första pannkakan. Jag höll fortfarande igen och började hitta en skönt mala-tempo. Det gick lite lätt utför till Överhogdal med några små backar att ta sig an. Jag hade börjat få lite ont i vissa känsliga regioner, en smärta jag dragits med hela våren. Kunde konstatera att det nog är mina Fuji-brallor som inte har en padding som passar mig. Tänkte att det går över, det brukar göra det.

Här började jag möta lite bilar och bli omkörd. Än så länge var trafiken snäll och höll ut när de passerade mig. Jag fortsatte att äta regelbundet och åkte och funderade på senaste boken jag läst och spanade på djur. Strax innan Överhogdal kände jag att jag var tvungen att göra ett besök i buskarna. Jag hade inte svettas så mycket. Med lite ångest hoppade jag av cykeln och visste att det skulle bli en smärtsam upplevelse. Det tog ända till Ytterhogdal innan smärtan var mindre och jag kunde sitta ordenligt. Inget mer kisstopp tänkte jag.

I Ytterhogdal har de lagt på ny röd asfalt, ett litet helvete för cyklister. Jag skakade mig genom byn och tänkte att det blir väl bättre. Stannade vid en vägskylt och åt första pannkakan. Jisses vad gott! Att jag inte tänkt på det. Nu hade jag 45 km till Sveg där jag skulle få kaffe och ta en längre paus tillsammans med Hasse. Hade avverkat 139 km.

Snart kaffepaus!

Jag fortsatte och satte Älvros som nästa mentala paus. Den röda asfalten fortsatte och jag fick gilla läget. Nu började också det dyka upp lite längre slakmotor och jag kände mig lite seg bitvis. Hade haft nästintill vindstilla från Östersund men nu fick jag lite vind i näsan ett par kilometer innan det blev medvind. Strax innan Aspan började det stänka lite på mig och jag såg att det hade regnat rejält innan. Asfalten var blöt. Jag trummade vidare, tog det lugnt uppför. Längtade latte och lite vila i bilen.

Vid Älvros stänkte det lite mer och jag ångrade att jag inte stoppat ned vindjackan i ryggsäcken. Den låg i bilen och jag längtade att få värma mig lite. Jag var stel i ryggen och axlarna av ovanan att ha ryggsäck på racern. Armarna värkte av den dåliga asfalten och jag fick några dippar när jag funderade på vad jag höll på med. Kunde ju ha legat kvar i sängen och så himla kul var det väl inte att cykla? Började tappa lite av tempot på raksträckorna och hade svårt att hålla kadensen uppe. Benen ville ned till 77 varv i minuten vilket gjorde att de surade ned sig lite. Jag växlade till en lättare växel, fick spinn på benen och tempot gick upp utan större ansträngning. Jag hejade glatt på en morgontrött och förvånad dam med hund när jag åkte ut ur Älvros. Undrar vad hon tänkte? En ensam tjej tidigt på morgonen på cykel.

Strax efter att jag passerat Långskogen med 170 km avverkade kom Hasse i kapp mig. Jag stannade några minuter och stoppade Osprey-väskan i bilen. En mil för att avlasta ryggen tänkte jag. Var lite osäker om jag skulle åka utan den från Sveg till Rättvik. Å andra sidan hade det varit bra att kunna dricka obehindrat och vätskan jag hade med mig hade räckt med råge.Den uppskattade tiden vi hade räknat ut stämde fint. Jag hade hållit snittet och vågat ta det lugnt.

Sista milen in till Sveg frös jag lite mer. Det hade börjat regna ordentligt och jag körde lite fortare för att få upp värmen. Så äntligen tog den röda asfalten slut och det var som att cykla på en blankpolerat salsgolv. Jag bara njöt.

Bästa servicekillen!

I Sveg med 180 km avverkade tog jag ett längre stopp. Fick min stora latte, ett par smörgåsar och en nybakad kanelbulle.

På statiol i Sveg finns det bästa kaffet!

Var jättehungrig och huttrade i bilen medan regnet smattrade mot bilrutan. Det hade börjat blåsa upp, motvind kunde jag konstatera. Bytte till en torr cykeltröja och drog min vindjacka över. Funderade återigen om jag var riktigt klok. Det skulle inte spricka upp något mot Orsa utan blir mer regn enligt väderleksrapporten. Men jag tänkte inte ge mig.

Tjohooo vad kul det är med regn alltså! Foto Hasse

Rullade sedan i väg genom ett jämntjockt Sveg med lite ångest i bröstet. Finnmarken väntade och dessutom bara skitväder. Nu började också trafiken vakna på riktigt. Strax innan man kommer ut ur Sveg hade Hasse stannat och pratat med Tomas Wendin som åker rullstol genom Sverige till förmån för Afrikas djur. Han berättade att han gjort hälften och han skulle nu genom Finnmarken i rullstol. Hans fotograf knäppte några kort innan jag cyklade vidare. Tänkte att jag inte kunde klaga direkt som cyklade medan Tomas åkte rullstol.

Efter någon mil upphörde regnet och jag drog en suck av lättnad. Hade lite svårt att få benen att vakna och efter ett par minuter började det regna igen. Säg den glädjen som varar länge. Tandsjöborg var mitt nästa mentala stopp och där skulle jag äta pannkaka. Jag frös inte längre mer än om rumpan när regnvattnet skvätte upp. Trampade på och försökte hålla kadensen uppe. Det gick lätt utför att brytas av med någon liten slakmota. Det började kännas att jag cyklat långt och jag fick peppa mig själv för att inte tänka negativa tankar. Fick göra några korta stopp för att fiska upp nötcreme och dextrosol-tabletter. Nu när jag hade vindjackan på var det inte lika lätt att nå grejerna. Min rygg gjorde riktigt ont och jag tänkte att det nog var bäst att flytta lite av vattnet i väskan till en av flaskorna jag nästan tömt. Men att få vatten ur en drickaslang var inte det lättaste utan att suga. Så vattnet fick helt enkelt passera munnen ned i flaskan, spelar roll tänkte jag, bara jag som dricka det.

Jag var dygnsur från topp till tå och kände en hopplöshet. Det såg inte ut att spricka upp alls. Bara grått grått och grått. Trafiken hade blivit hårdare och husvagnar åkte om med milimeter ifrån mig. Eftersom jag fick hålla ut så mycket det gick i vägrenen åkte jag i vattenpöl efter vattenpöl. Jag tappade tempo och började ångra mitt infall. Jag passerade en vägskylt som visade på 9,3 mil till Orsa. Hjälp tänkte jag, det är några timmar till och sen 6 mil till Rättvik. Hade runt 10 timmar på klockan, tid med stopp inräknat. Rulltiden låg fortfarande runt 26 km/h. Jag orkar inte tänkte jag, inte mentalt.
Vid sjöändan kom en husvagn förbi mig i uppförsbacken en äldre dam ropade uppmuntrande ord till mig. Det gjorde att jag fick lite mer energi!  Det dåliga humöret var som bortblåst.

Strax innan Tandsjöborg blir jag omåkt av en husbil och en bil i hög hastighet som samtidigt fick möte. Det var faktiskt bara millimeter i från att jag skulle ha blivit klippt av dem. Så höll det på sedan, bilister som inte riktigt hade vett att hålla ut och gärna gjorde omkörningar med mötande trafik. Kunde inte göra så mycket mer än att hålla hårt i styret och hoppas på att inte bli avkörd.

Rullade in i Tandsjöborg och letade efter något ställe att pausa under tak för att slippa regnet en liten stund. Tänkte att det skulle finnas någon busshållplats med tak. Det fanns ingenting så jag rullade ut ur byn och till rastplatsen strax efter. Där fanns det ett bord med tak. Stannade en kort stund, kollade om jag hade mottagning för att se om Hasse gett sig av från Rättvik. Inget nät. Plockade upp en pannkaka och började fundera om det var sent för att bryta. Det kändes inte lika roligt längre och jag var rädd för trafiken. Fötterna var dungsyra. Skoskydd är bra men de står inte mot hur mycket som helst. Handskarna kunde jag vrida ur. Började frysa efter stoppet och fick göra allt för att få upp värmen i kroppen. Ökade tempot och ökade kadensen och sakta återfick jag lite värme. Tänkte att ju snabbare jag cyklar desto snabbare kommer jag fram.

Blev därför jätteglad när den långa sega backen kom efter Västbacka. La in en exta lätt växel och tänkte att det gott fick ta lång tid upp bara jag blev varm. När jag kom upp på toppen var jag svettig, inget bra drag eftersom det i sin tur började kyla ned mig ännu mer. Nu hade tempen krupit ned ännu mer ju högre jag kom upp. Jag började fundera på om jag skulle frysa i hjäl där i Finnmarken. Dessutom började jag känna en mycket välbekant tunghet i bröstet. När jag reste mig upp för att stå högg det till i bröstet, nu i efterhand var det träningsvärk av väskan men då fick jag Ränneslättsflashback. Herregud tänkte jag. Det var många mil och timmar kvar innan jag skulle få duscha varmt och sova.

När jag åkte från Tandsjöborg hade det plingat till i telefonen. Kom då på att det kanske var Hasse som smsat och tänkt att hoppa cyklingen och hämta mig. Men jag ville inte stanna och kolla efter. Skulle bara bli ännu kallare. Nu visste jag att det inte var så långt kvar till Noppikoski. Fram dit och värma på mig på toan tänkte jag. Och så kom utförslöporna. Det hällregnade nu och vägbanan var riktigt blöt. Jag huttrade i massor och såg hur pulsen sjönk trots att jag höll samma tempo. Det går inte längre tänkte jag då. Bromsade så gott det gick utför för att samtidigt kunna trampa för att hålla i gång ben och kropp. Bilar passerade och skvätte vatten. Just då fick jag lite panik över att jag faktiskt höll på kyla ned mig för mycket. En kombination med ett par få plusgrader, en trött kropp och fartvind kändes inte bra. Jag hade svårt att hålla cykeln rakt och svårt att bromsa. Frös som en hund och huttrade.

Trött #toaselfie

Svängde in i Noppikoski 12 timmar efter jag startat hemma och baxade in fujin på toaletten. Kollade telefonen och såg att Hasse messat 38 minuter innan vart jag skulle åka om jag hann före till Orsa. Efter ett par sekunder och en titt i spegeln insåg jag att det var bäst att bryta här. Inte riskera hälsan för att åka hela vägen, inte riskera Mörksuggejakten. Önskade att han fortfarande var kvar i Rättvik.  Ringde och grät och bad han hämta mig. Han hade inte hunnit åka. En stor lättnad. Jag satte mig ned på toalocket och plockade av mig lite blöta kläder och värmde sen händerna under vattenkranen en lång stund. Tänkte först stanna på toan till Hasse kom men insåg att det skulle ta sin tid.

Gick in på Värdshuset och frågade om jag fick köpa en kopp kaffe trots att jag var så blöt. Inga problem sa killen vid disken. Han frågade roat varför jag valt en sån här dag att cykla på. För att det var fint väder i Östersund svarade jag. Ska du bara ha kaffe frågade han. Ja sa jag, orkar inget annta. Han skrattade lite. Aldrig har kaffe smakat så gott som då. Den timmen jag satt där kom det fram många och frågade vart jag cyklat i från och hur imponerade de var bortsett från en äldre herre som helt dumförklarade mig. Pratade en bra stund med en lastbilschafför på väg till Saxnäs som var nyfiken på hur bilisterna skötte sig

Varmaste jackan. Tackar för lånet.

Jag fick låna en stor militärjacka av killen bakom disken och tinade så småningom upp. Kände att det var lite surt att jag inte kom hela vägen när kroppen var pigg men insåg att jag gjort helt rätt som faktiskt inte tjurade på.

Det var rätt skönt att få sätta sig i en varm bil och åka sista biten. Hade jag fortsatt hade jag först fått en uppförsbacke efter Noppikoski och sedan mycket platt och utför till Emådalen för att sedan få utför igen ned till Orsa. Det hade inte gått, det hade blivit för kallt. Men jag var nöjd, 261 km stannade mätaren på. Min kropp var pigg och stark och jag hade klarat det hela vägen om det inte varit så kallt.

I dag, dagen efter är kroppen lika pigg och det sprätter lite i cykelbenen. Den ska få vila, kroppen. Och jag ska ha revansch på sträckan. Så är det bara!

Pust vad himla långt det blev. Nåväl, det var en lång resa!