Att se skogen bortom träden och gå sina cykelstigar

Under tiden jag inte fick cykla och inte kunde jobba passade jag på att lindra mina rastlösa ben med några dagar i skogen med kameran. I stället för att cykla mina stigar gick jag dem. Med kameran i handen och kaffetermos i kameraväskan. Tanken var att titta på skogen på lite närmare håll. Det som jag inte hinner när jag försöker åka stigarna så fort som möjligt på cykel. Då när jag inte ser skogen för alla träden.

Jag åkte upp på Frösöberget, eller Östberget som det egentligen heter. Där stans alla utförsstigar finns. Där man åker downhill och tävlar i enduro. Där människor tar sina lunchpromenader runt motionsspåret och utsikten över Östersund ger lite pirr i magen.

Den här dagen drog en av höststormarna in och puttade träden att niga på toppen av berget. Jag parkerade där inga träd skulle nå min bil utifall vindarna skulle öka ännu mer. I bakhuvudet visade förnuftet att det kunde vara riskabelt att befinna sig i skogen när väderleksrapporten skvallrat om starka byvindar upp mot 25 meter i sekunden.

Men jag tänkte att det inte skulle vara någon fara om jag höll mig där träden inte svajade för mycket. För när man tittar lite närmare genom kameran ser stigen man tror sig kunna så bra se annorlunda ut. Den böljar sig på ett helt annat sätt än när jag sitter på cykeln och fokuserar på att hålla momentum och fart.

Går jag ännu närmare och kortar ned skärpedjupet får stigen en helt annan karaktär. Som ett eget litet landskap av nivåskillnader. De som rötterna som dämpare och lagom pumpade däck sväljer utan att jag registrerar det. Jag ser spår av andra cyklister i form av ett perfekt lagt spår där stigen höjer sig och sedan svänger.

Precis intill stigen och genom att skifta till macroobjektiv blir det lilla som en skog i sig. Lingonris som bytt till höstkostym och lägger sig för att vila och tallbar som känns stora som grenar. Svampar som på så nära håll är vackra i sin ensamhet mot suddig bakgrund.

När det började tjuta för mycket i grantopparna reste jag mig upp från backen och gick tillbaka till bilen via stigarna jag brukar cykla. Ju närmare Frösötornet jag kom desto mer vek sig i träden. En skrämmande känsla att höra hur stammar bryts och träd rasa framför sig. Jag skyndade mig till bilen och passerade vägen jag tagit upp. Insåg att jag skulle få vara uppfinningsrik för att komma ned för berget med bilen. Den gamla bilvägen upp och som numer är cykelbana fick fungera och jag fick ursäkta mig för ett mötande par. ”Bilvägen är blockerad och jag tar mig inte ned annars”.

Tänkte i bilen på väg hem att jag borde gå stigar oftare. Att jag hoppas jag hinner cykla mer på berget innan snön kommer. För jag såg så mycket nytt jag inte registrerat förut. Jag ville att vintern skulle dröja lite.

Nu när handen är bra och jag kan cykla ska jag bara läka ut min förkylning och sedan ska jag cykla samma stigar jag gick.