• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Äventyrscykling signerat Sandra en lördag

Äventyrscykling signerat Sandra en lördag

Vi har inte cyklat stig tillsammans sedan Offroad Finnmark. En kväll i Brunflo Bikepark hann vi med. Jag har saknat Sandras cykelsällskap och när det gick bra att cykla tidigare veckan messade jag henne direkt. Cykling på lördag?

Och lördagscykling blev det. Först lite försiktigt trevande. Vad klarar jag av? Vilka stigar ska vi ta? Lite halt på vägen upp till Spikbodarna. Frost i löven på marken. Lite kyligt, varmt under hjälmen en stund. Samma tunga ovana känsla i kroppen jag har haft de senaste passen. Massor av kläder som gör känslan ännu mer tung.

Vi hittade en för oss ny stig i Spikbodarna. Något som inte händer allt för ofta numer i det området jag nästan kan utantill i sömnen. Sandra mindes en gammal stig vi cyklade fatbike på en höst för två år sedan. En stig som lades upp på Strava med ett lockande namn och satte en del cykelkompisar i arbete när de skulle röja upp. Vardagsmys med potential hade en gång i tiden potential. Inte numer.

En grips på stigen. Någon har glömt sin bitleksak

Jag har inte cyklat särskilt svåra stigar. Bara hållit mig till ganska snälla stigar. Vardagsmys bjöd på det motsatta. Hala rötter, blöta sumppartier, kryp under träd, klättring över träd, promenad i cykelskor och bitvis riktigt fin cykling. Sandra skojade om att träningen inför vårt stora mål 2021 började där och eftersom hennes äventyrskompis (läs jag) är tillbaka på cykeln passade det fint med äventyrscykling.

Vi drack kaffe i ett vindskydd innan vi rullade hemöver via en otroligt fin stig jag aldrig hade sett. Via några fina utförsstigar och lite hal asfalt innan jag stängde av cykeldatan vid porten här hemma. Nästan två timmars cykling på stig. Något jag ite trodde skulle vara möjligt förens i vår. Det var en chansning, en dum sådan att köra den typ av terräng vi gjorde. Men värt. För jag har saknat höstens lite äventyrliga stigcyklingar, där man drar cykel, hittar nya pärlor att ta fram till våren.

Jag må ha ganska kass kondition nu men jag har en sådan skön känsla i kroppen. Över att faktiskt kunna träna lite mer på riktigt. Det tar bort lite av den oroliga känslan jag har över att knät inte går att sträcka ut. Men allt löser sig tänker jag. En rehabdag i taget helt enkelt och eventuellt lite mindre äventyrsstig till knät är helt bra.

2

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: