Berit-Gråbba – från bucketlisten av cykelutmaningar

I morse vaknade jag lika trött som jag gjort den senaste veckan trots att vi faktiskt sov fram till halv tio. Ingen av oss ville riktigt fatta beslutet att inte åka till Åsarna för att tävla. Hasse hade huvudvärk och jag kände mig lite hängig och kroppen var inte sugen på mjölksyra i tre mil. När John skrev och frågade om vi bestämt oss för att åka eller inte och vi började fundera på ett gemensamt långpass i stället var valet lätt.

I stället för att packa ned gels, tävlingskläder och lasta cyklar på taket bryggde vi en panna kaffe. Bredde ett par smörgåsar och mötte upp John vid golfkrogen. Vi skulle äntligen titta på en stig vi såg i höstas jag och John. En stig som vi pratat om länge och bara väntat på att få upptäcka. Berit-Gråbba i Kvarnsjö. En av punkterna på min bucketlist av cykelutmaningar. 

Eftersom Berit-Gråbba enbart är ett litet parti av stig hade John en plan på en längre och lugnare grusvägsrunda med stiginslag. Grusvägar här är inte som grusvägar hemma. Vägarna här är fina, omväxlande och roliga att köra. Har man dessutom sällskap av två fina människor blir det inte tråkigt.

John har gjort ett fint jobb att hitta stigar i skogarna runt Röjan och Böle. Vissa delar har han till och med krattat en gång i tiden. Några av de gamla kända tog vi i dag och fick en visning av några nya. Det är till viss del kända marker för mig. Åtminstone runt min tonårstid och tiden när Cecilia var liten. Men åren går och minnet blir lite sämre. Det blir lite nostalgiskt att cykla runt på vägar som man åkte på för att fiska i en gammal volvo 140. John har även han tillbringat mycket av sin barndom i området och sa att det nästan blir sentimentalt.

Vi snurrade runt, lite grusväg, stigpartier och i bland nästintill obanad terräng på vägen mot Kvarnsjö och Berit-Gråbba. Tittade på Röjån och den gamla Böleskvarnen innan v stannade för fika vid en gammal skoghuggarvagn. Kaffe och smörgås på grusvägen där myggen inte var så jobbiga. Hasses huvudvärk hade blivit lite sämre och vi fick sänka tempot efteråt.

Så kom hon äntligen. Berit-Gråbba. När vi var där i höstas stod vi i regnet och funderade om vi skulle våga cykla stigen. Vi hade inte så mycket energi med oss och långt tillbaka hem. Vi åkte en liten bit då och bestämde oss för att göra ett återbesök till sommaren. Det blev en grej det där. Dels för att såg så lovande ut. Stig på tallmo och böljande kupering lite likt en crossbana. Så dels för att vi efteråt googlade namnet och vandrigsleder i området utan att hitta något av intresse mer än gråbba betyder grop på områdes dialekt.

Det låg faktiskt spänning i luften och John drog i väg i hög fart. Jag jagade i kapp efter att ha fotat honom och Hasse. Åkte med ett stort leende på läpparna och tänkte att det här blir en fin slinga. Snopet stod vi sedan på en grusplan vid en grusväg vi lite tidigare hade passerat. Det var inte mer än så. Mer än knappt en kilometer stigglädje.

John gjorde en titt på kartan och upptäckte två festliga namn efter en grusväg. Kaptenshålet och Lilla Helvetet. Sådana namn som man bara vill cykla till. Dessutom skulle det bli trevligare att ta grusväg tillbaka mot Klövsjöbackarna än att åka asfalterade landsvägen. Lilla helvetet var vackert och Kaptenshålet passerade vi utan att ta notis om det. Men vägarna var fina och klättringarna upp till Klövsjöberget högsta punkt kändes inte så jobbiga som annars. Belöningen efteråt blev en lång brant utförslöpa på grusväg och en liten avstickare på stig innan vi följde grusvägen mot Golfbanan igen för att få köpa glass.

De sista 5 km upp via Torvallsbacken och raksträckan till stugan kändes i benen som stelnat till lite efter pausen. Men nöjt kunde jag stänga av klockan och lägga 77,1 km distansträning till kontot. Precis det som kroppen behöver och som huvudet tackade för. Visst hade det varit bra att få ett hårt tävlingspass i kroppen och visst var benen pigga i dag och pulsen låg. Men jag tror inte att det hade varit lika roligt och framförallt inte lika trevligt som dagens runda blev. Jag ångrar mig inte en sekund. För jag fick äntligen cykla Berit-Gråbba, pricka av en punkt på bucketlisten, tjuta lite av förtjusning på vissa utförslöpor och bli härligt distanstrött i benen. Ha kraft över för att köra ett backpass i morgon efter frukost och sedan tassa på fjället i löparskor.