Bland fäbodar och gamla sägner

Johan Kölens fäbod. En av de som fortfarande har djur sommartid.

Jag hade tre riktigt fina cykeldagar förra veckan. Sådana där cykeldagar som jag kommer att se tillbaka på sedan med ett leende. Något att plocka fram i vinter när dubben smattrar mot asfalten och stigcykling är långt borta.

Det finns så mycket att upptäcka i området runt min stuga. Inte bara den otroligt fina fjällcyklingen utan riktigt fin grusvägscykling och sådana där turer när kartan plockas fram titt som tätt och medelhastigheten mer liknar snabb jogg. På stigar som en gång funnits när fäboddriften var i gång och människor gick på stigarna.

Måndagen blev en sådan tur. En titta-en stig-runda tillsammans med John. Han hade sett en stig från Johan-Kölen som han ville utforska lite närmare. När regnet öste ned under dagen och vinden tog i rejält såg det inte så ljust ut för en gemensam runda på kvällen. Men det blev uppehåll och vi cyklade från min stuga ned mot Utanbergsvallarna. Tog grusvägen till Johan-Kölen och hittade stigen. Till en början fin och tydlig och allt eftersom vi plockade höjdmeter allt mer igenväxt.

John ställde ut små markeringar där vi passerat för att hitta igen den senare. Vi passerade en träd med hackspettsungar som i kör lät som ett brandlarm. Vi stannade upp flera gånger för att se om vi befann oss på stig eller på skoterled. Vi skulle hamna på en buvall, Nordkölvallen så småningom. Jag hade ingen aning om var jag befann mig och litade blint på att John hade koll. Jag kunde inte orientera mig även när jag fick syn på en fjälltopp.

Vi konstaterade efter ett tag att det hade varit bra om vi tagit med oss lite energi. Klockan började ticka i väg och jag hade en banan och en gel i ryggsäcken. Varken jag eller John hade ätit middag. Att vända var inte aktuellt. Stigen skulle ju utforskas och vi kunde gott dela på min banan.

Vi nådde så småningom Nordkölvallen och jag kunde orientera mig lite bättre. Vi befann oss närmare Björnrike än Storhogna och stigen skulle gå vidare över fjället och ned mot Vålkojan. Någon annan väg tillbaka till Storhogna fanns inte. Vi skulle ha lika långt tillbaka som vi precis cyklat. Här började jag känna av energibristen. Fnittrig och trött men med en sån där härlig känsla av att hitta små pärlor till stigar. Dessutom gjorde kvällssolen buvallen vacker.

Vi gick runt och tittade. Följde stigen till fots och hamnade på ytterligare en vall. Någonstans lite längre fram skulle stigen fortsätta vidare över fjället. När stigar fortsätter på det viset vill jag fortsätta på dem. Se var de leder. Men varken tid eller energi fanns att göra det En annan gång tänkte vi nog båda.

Där bakom ligger Björnrikes skidsystem

Foto: John Nilsson. Här är jag lite övertrött och fnittrig.

Vi delade min banan och fotade cyklarna och den lilla stig vi precis gått. Vi rullade sedan samma väg som vi kommit. Trots att vi cyklat uppför från Johan-Kölen hade det inte känts särskilt brant men stigen tillbaka bjöd på lite fart. Vi var båda trötta så pass att det inte gick att prata och styra samtidigt. Jag studsade omkring på den smala stigen och längtade mat samtidigt som jag skrattade så det gjorde ont i magen.

När vi äntligen nådde lite bredare stig mot Johan-Kölen kunde vi trycka på och fick turens roligaste körning. Trots de trötta benen gjorde jag allt för att jaga i kapp och ägnade inte en tanke åt att vi hade den långa Torvallenbacken upp till stugan kvar. Eller de andra små slakmotor på grusvägen från Johan-Kölen.

Väl hemma efter över tre timmars cykling klev jag vinglig av cykeln. Glad och oerhört trött. Att laga någon mat strax efter nio var inte aktuellt. Fil och mackor fick duga och jag var så uppfylld av den otroligt fina kvällen att jag hade svårt att sova. Funderade var stigen skulle ta vägen och om den skulle vara möjlig att cykla.

Foto: John Nilsson. Söderhögen. En av alla fina byar som jag får återupptäcka.

Vi hade cyklat ett pass runt Vemdalsskalet på tisdagen i jakt på någon cykelbar led men det var stenigt och tålamodet räckte inte riktig till. Det blev i stället tunga uppförsbackar och sightseeing bland de stora stugorna på skalsssidan. Ett skönt grusvägspass kändes välkommet dagen efter.  John har en förmåga att trolla fram fina rundor. Med stor lokalkännedom och mycket karttittande känns det som han kan varenda liten vägsnutt i skogarna runt Röjan och Böle. Det blir inte tråkiga turer så som det kan bli här hemma på grusvägarna. Han hade sett ut några stigar runt Röjan och en tur längs med vägarna mot Nederhögen och Söderhögen.  Det är byar som jag besökt förr men som jag glömt bort hur vackra de är. Förr bodde jag i krokarna men längtade bort som tonårig. Till stan, till Östersund där det hände något. För tonåringen då uppskattade inte bylivet så mycket.

Jag kokade en termos kaffe, stopppade ned lite extra energi ryggsäcken och kunde likt dagens tidigare pass på fjället rulla i väg i kortkort och solglas. Mötte upp honom i Röjan och vi tog några fina stigar innan vi rullade asfaltsvägen mot Nederhögen. I ett skönt distanstempo vilket mina trötta ben tackade mig för.

Vi gjorde en avstickare in på ett skidspår i Nederhögen som skulle vara intressant att cykla enligt John. Det platta sköna byttes snabbt ut till tungtrampad myr och branta knixar. Jag som inte vill ge mig när någon ligger bakom fick gräva djupt för att ta mig upp. Förvånad över att benen fortfarande hade lite kraft i sig trots för mig ganska många cykeltimmar på kort tid.

John pekade ut små ställen att besöka. Som Balatzarstenen strax innan Nederhögen. Här skulle det enligt sägnen varit ett gömställe för byns folk när fienden kom.

Stenen stannade vi inte på men jag noterade var man skulle ta in för framtida utflykter. Vi hittade själva minnesplatsen däremot.  På den här historiska platsen passade vi på att dricka kaffe och konstatera att sommarjämtland är vackert. I synnerhet Söderhögen.

Jämtland i sommarskrud.

Kanske den gamla vägen enligt sägnen. Med anor från 1600-talet. Fint i vilket fall som helst!

Vi fortsatte runt byn. Stannade för att titta på får, göra en liten avstickare in för att se om pilgrimsleden kanske skulle vara cykelbar. För framtida turer. Vände hemåt via långa grusvägar mot Böleskölen. Min klocka började ticka över på 5 mil. Det skulle bli en lika sen middag även den här kvällen men det gjorde inte så mycket när vädret var så fint och grusvägarna trevliga. För återigen, grusvägscykling här är inte som att nöta dem hemma. Bland fäbodar och sägner och ett par får blir det lite mer spännande och tjusningen är faktiskt att bitvis inte ha en aning om var man befinner sig men på något vis ändå kommer fram där man ska. Det finns så mycket mer att upptäcka. Mer än fjällstigar och ju mer vi cyklar desto finare blir stigarna så småningom.

 

3

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: