Har du tänkt på vilken variation av stigar vi har? Hur olika karaktär de ha stigarna vi cyklar? En del byggda och tillrättalagda med spadar, hackor och händer. En del andra släta och snabba. Många formade av naturen själva, rotiga i granskogen, steniga, med små dropp och fåror från små bäckar. Eller fjällstigen trampad av tusentals fötter i många många år. Har du tänkt på hur stigarnas karaktär skiljer sig beroende på var vi är i landet? I bland kanske bara i en annan del av där vi bor.
Är det så att vi ofta längtar efter stigar vi inte har så många av?
Jag längtar ofta efter de där snabba stigarna i tallskogarna. Som slingrar sig fram mellan mäktiga höga och glesa stammar. Där solens strålar glittrar i blåbärs- och lingonris och gör mossan mjuk. Där kvällsljuset är varmt och nästan ljusbrunt. I bland är stigarna alldeles släta och man kan pumpa fart när stigen följer terrängen. I bland bjuder stigarna på stenar och små branter. Allra oftast är de brunt barriga och det luktar sommarskog så som jag alltid minns barndomens sommardofter.
Vi har lite av dessa stigar här i Östersund. Små korta bitar med tallskog och mjuk barrig stig som slingrar sig fram. I Fugelsta, ett par stigsnuttar i Torvalla och några inne i stan. Men allra mest har vi rötter och sten. Och jag älskar det med. Men allra mest tycker jag om tallstigarna. Framförallt stigarna runt Rörbäcksnäs, Falun och Rättvik. De som jag återkommer till gång på gång.
Men jag vet att jag inte behöver lämna Jämtland för att få stig likt Rörbäcksnäs. Lite norrut ska det finnas en stig väl värd att åka en bit för. Den stigen och det området ska vi utforska snart.
