Jag trodde inte att jag skulle skriva en racereport 2020. Än mindre om mountainbike och ännu mindre om löpning. Och framförallt inte ett lopp som innehöll båda delarna. Men 2020 slutar inte att förvåna. Och det gör inte heller min kropp.
2018 gick Böle upp och ned av stapeln för första gången. Tävlingen gick ut på att cykla en sträcka upp i Rätansböle och ned igen till bygdegården för att sedan skifta till löpning på en annan bana. Tävlingen kunde genomföras i lag eller som solo. Jag tyckte det lät riktigt roligt och jag ville ställa upp men det låg fel i tid och jag hade ett knä som inte riktigt klarade av löpningen. Förra året befann jag mig i Alta efter ha gått i mål på Offroad Finnmark.
I år kom en pandemi i vägen för tävlingen som den sett ut i två år. I stället skapades en coronaanpassad tävling som pågick under två veckor och med ett riktigt bra upplägg. Du fick välja om du ville cykla, springa eller gå den ena eller båda banorna. Utan tidtagning skulle du stämpla för att visa att du tagit dig igenom banorna och ville du köra “tävling” så skulle du skicka en bild på din tid och sträcka.
Som avslut på en fin semester bestämde vi oss för att köra. Hasse skulle enbart springa Röjåbanan och jag siktade på att både cykla och springa. Men lite osäkert var det trots allt när jag under de senaste veckorna haft lite bekymmer med min vrist på samma ben som jag opererade knät för ett år sedan. Jag har haft löpvila och testade vristen tidigare under veckan under en lugnt tur på fjället. Det gick okej även om jag hade känningar i vristen dagen efter.
Som sig bör innan race skulle det preppas vara och lite nervöst. Jag hade lite svårt att sova. Funderade på hur jobbigt det skulle bli och var jag skulle kunna tappa tid och hämta igen tid. Jag funderade också på hur mina ben skulle reagera efter en vecka av många timmar cykling och galet många höjdmeter.
På morgonen åt jag en bra frukost. Tog fram både vanliga cykelbyxor, tighta tröjan från Stolen Goat som är så aero att man blir fartblind och mina gamla tävlingscykelskor. De där med styv kolfibersula och käckt camomönster. Intalade mig själv att Marin:en var en raket till cykel och inte alls särskilt tungrullad med grovmönstrade nobby nic på.
Allt var frid och fröjd och lite skönt inför-tävlingsnervöst när vi åkte ned till Böle för att lösa startbiljett och ge oss av. En av sommarens varmaste dagar skulle vi få. Vi gör oss i ordning vid Bölegården. Jag tar en selfie och pratar med en gammal klasskamrat som precis sprungit klart. Så inser jag att påsen med mina cykelskor och löparskor ligger i stugan. Bara att vända hem igen och hämta dem.
Bergbanan – ca 7 km cykling
Min vana trogen värmde jag inte upp utan körde fullt spett direkt från Bölegården och upp i backarna. De som i princip skulle pågå i ca 4 km innan man vände nedåt och tillbaka till mål.
Mjölksyran kom som ett brev på posten och när jag svängde upp på grusvägen genom byn. Och timmar och höjdmeter jag samlat på mig under veckan kändes i varenda muskelfiber. Men jag hade ett mål, att vara snabbare än mig själv för några år sedan när jag cyklade delar av backen. Jag visste också att det skulle plana ut lite innan det bar uppför igen.
Jag lyckades med första delmålet när jag putsade min tid med 50 sekunder. Nöjd över det och att Marin:en trots allt svarade fint gav mig tusan på att köra in på en bra tid. Hålla över 12 km/h i snitt på banan.
När jag vek av upp i skogen fick jag riktigt fin körning på gamla körvägar och längs med skoterleden från Rätan. Trots att det gick lätt uppför kunde jag ändå njuta och tycka att det var roligt. Tänkte att Marin:en kom till sin rätt nu och faktiskt är en ganska trevlig cykel att köra race på.
Det kändes bitvis som jag stod stilla och jag kämpade för att hålla en viss fart. Snart skulle bära utför. Kanske redan efter svängen där? Näha nästa då? En liten bit sedan upp igen. Hur långa är 7 km egentligen? Orkar inte, jo jag orkar! Nu blir det utför och medelhastigheten är hög!
Precis samma berg och dalbanekänsla som på vilken tävling som helst trots att jag var alldeles ensam och när jag började få målvittring kom de där extra krafterna jag brukar få. Jag låste upp dämparna och lät cykeln bara gå utför. Gjorde en långspurt på grusvägen innan Bölegården och såg att medelhastigheten låg på 17,4 kmh. Långt över det målet jag hade. Nådde mål och stoppade klockan. Nöjd över att det tagit runt 23,5 minut och att jag orkade hela vägen. Och så där glad över en riktigt fin cyklebana med finare stigpartier än jag trodde det skulle vara.
Röjåbanan 4,8 km löpning
Jag bytte till linne och löparskor och bestämde mig för att prova trycka på lite på löpningen. Bara för att se hur knä, vrist och kropp skulle reagera. Anade att det inte skulle gå särskilt fort och skulle jag bli för trött kunde jag gå. Sådant där man intalar sig själv.
Jag gick ut i ett ganska skönt tempo tyckte jag och kikade på klockan som visade att tempot var långt över vad jag brukar springa. Men vad tusan tänkte jag. Det kommer att gå lätt utför och sedan bli runt 2 km lätt uppför. Om jag kutade på nu så kunde jag ta det lugnt uppför. Att sedan orka springa uppför efter en hård start är lättare tänkt än gjort så att säga.
Det kändes riktigt fint fram till Hammarrede. Benen var trötta men jag så där hög på livet som jag kan bli när jag tar i. Jag log åt att jag fick springa i så fin skog, att jag faktiskt sprang en form av tävling trots att jag var ensam och att jag faktiskt sprang. Otänkbart för ett år sedan.
Jag struntade i att titta för mycket på klockan men önskade att tempot i slutändan skulle hamna under 7 minuter per kilometer. Jag är ingen snabb löpare och framförallt inte snabb i terrängen.
När stigningen kom fick jag gå på några ställen när benen var stumma. Jag hade mindre än två kilometer kvar. Bara att bita i tänkte jag och andades ut lite när banan flackade ut litegrann. Snart mål, kom igen. Ett steg i taget. Jag peppade mig själv och såg till att njuta av banan, av alla fina delar genom tallskogen och utsikten mot Vemdalsfjällen när jag nådde banans högsta punkt. Så kom skylten med 350 meter kvar, sedan 200 meter och 100 meter. Som alltid får man känslan av de där skyltarna ljuger för det kan inte vara så långa meter. I mål stod Hasse med kameran och hejade och jag kunde passera mål för första gången springandes sedan 2017.
Jag stannade klockan på 32.38 minuter och fick ett snitt på 6.45 min/km och fnissade lite åt att jag tryckt på som tusan bara för att jag fick och inte sprang särskilt mycket fortare för det. Men vad gjorde det? Ingenting för kroppen hade ställt upp både på cykling och sedan löpning efter en vecka eller egentligen flera veckor av många timmar på cykeln. En kropp som läkt i hop efter ett trasigt knä. En kropp som inte riktigt är som den var förra året men på god väg att bli lika uthållig och stark. Det ska man vara ödmjuk inför.
Avslutningsvis!
Att äntligen få köra en “tävling” trots pandemi var riktigt roligt. Det blir annorlunda utan andra startande och stämningen kring och under en tävling men på något sätt var det här otroligt skönt. Jag har inte saknat att tävla, inte längtat efter det eftersom det så ånga gånger är förknippat med press som jag sätter på mig själv. Men att få göra det så här var en annan sak. Jag hade bara mig själv att jaga och trots bristen på andra så körde jag lika fokuserat och tävlingslikt som förr. Men helt utan den där pressen och tävlingsångesten jag har. Det var så kul!
Roligt var också att få cykla en varierande och tuff bana och sedan få springa en lika fin bana och lite lättare bana. Jag fick lite blodad tand och hoppas att kunna vara med nästa år och framförallt träna lite mer löpning.
Hur gick det då tänker ni kanske. Ingen aning. Det lottas ut priser när tävlingen är över. Sista dag var i dag. Jag har ingen aning om någon åkt fortare än mig runt cykelbanan, tror inte heller att jag får veta det och det gör ingenting! Men jag hoppas på vinst i utlottningen.
Löparbilderna har Hasse tagit!
3
