Cykelfika – min balans i cykellivet

Jag scrollade igenom bilder på Hasses telefon häromdagen. Det är alltid spännande eftersom han tar bilder i de mest underliga och i bland osmickrade situationerna när vi är ute och cyklar. Oftast bilder när jag äter något. För äter gör jag nästan hela tiden om jag får tro Hasses kamerarulle. Både på och av cykeln.

Vi brukar skoja om fika att det är det viktigaste på en cykelrunda och jag vet inte hur många koppar kaffe det blivit under åren. En period för något år sedan hamnade många fikabilder i min Instagramfeed. Så pass många att jag faktiskt fick frågor om det var det enda vi gjorde. Jag skrattade lite åt det. Inte fikar vi jämt. Inte alltid bullar och kakor. Det följer inte med kaffe på de rena träningspassen heller. Men oftast på långturerna, stigfinnarturerna och fjällturerna. Då har vi sällan bråttom och målet är att samla tid utomhus. Inte konstigare än att cykla racer och stanna på ett fik under långpasset. Skillnaden är att fiken är få runt stugan och framförallt i skogen. Sedan är det trevligt att plocka upp termos, vikmugg och överdragsjacka. Framförallt i sällskap med andra.

I bland händer det att vi cyklar till fikat även runt stugan. Förr om åren när Åtgårdens Cafe i Vemdalen hade öppet var det ett givet distanspasscafe. På lagom avstånd. I bland cyklar vi till Stenugnsbageriet i Klövsjö och hemmavid är Frösövallen ett fint ställe för cykelfika men hemmavid är det sällan vi köpefikar.

För några veckor sedan när benen var lite trötta men behövde få jobba litegrann kom jag på den fina iden att cykla upp för Hovdebacken på Vemdalsskalet. En backe vi körde intervallträning i en gång i tiden. Det var faktiskt inte backen som lockade den där julidagen i år utan att toppstugan hade öppnat sommarcafe. De skulle ha våfflor och våfflor kan man kämpa för. Det gör vi ofta på skidor vintertid.

Det blev ingen våffla på toppen. Det skulle ta för lång tid. I stället en stor hederlig kanelbulle och ett par koppar kaffe innan vi rullade ned för slalompisten och tog två fjäll hem. Bullen gav snabb energi och Hasse fick möjlighet att föreviga ännu ett kanske inte så smickrande foto på mig med mat i mun. Där jag försökte rädda upp ett skitigt och svettigt hår med glasögonen på huvudet. Men jag lovar att den bullen smakade helt underbart efter 20 minuters klättrande med mjölksyretunga ben och hjärtat som höll på att hoppa ur bröstet.

Hursom tror jag på fikaturer. Jag tror på att träna lite prestigelöst emellanåt och allt inte behöver vara seriöst. För det kanske inte är fikat utan tanken bakom som har gjort att jag tagit några kliv den här sommaren. För aldrig har de lugna passen varit så lugna som de ska den här sommaren. Det har gjort att det har varit roligt att ta i rejält när jag ska. En balans i träningen toppat av en och annan bulle. Cykellivet på mitt vis.

6

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

3 Comments

  • Catharina

    augusti 16, 2018 at 10:06

    Hej Helena, kul att läsa om alla era fikapauser. Vi gör likadant närmvi cyklar här nere i alperna, närmare bestämt i Österrike Salzbuergerland. Fördelen här är att det finns små stugor ( s.k. almar) på de mest undanskymda platser uppe i bergen så här nere hittar vi alltid någonstans att stanna, och vila. Inga kanelbullar utan mer olika typer av strudel. Tack för en bra blogg! Inspirerande på många plan! Kram

    Svara
    • Helena

      augusti 16, 2018 at 13:19

      Hej! Vad roligt att höra och att det finns fler som dig som också gillar att fika 🙂 vad härligt det lät! Vi har ju inte så många stugor bortsett från en del vindskydd men ändå.
      Tack för fina ord!

      Svara

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: