Den där våfflan - är den så bra?

Det finns mytomspunna leder. Sådana där man hört så mycket om och som har lite mystik i sig. Leder som alla pratar om. Nästan med lite andäktighet. Leder som man bör ha cyklat om man bor i närheten eller åtminstone i länet eller i Sverige. Leder som Våfflan i Åre.

För många år sedan när jag rekade ställen att cykla på inför ett tjejläger som aldrig blev av hade jag hört talas om våfflan. Leden som skulle gå upp i från Cooperhill och ned mot Trondheimsvägen. Då hade jag inte trialforks och hittade aldrig stigens start på Strava och kanske var det tur. För då hade jag kanske inte uppskattat leden på samma sätt. Jag hade troligen önskat att min hardtail var fulldämpad för att få ut så mycket som möjligt och framförallt hade jag nog önskat en dropperpost. Det är dock oklart om jag visste riktigt vad en dropperpost var 2015 men ändå. Det blev aldrig någon våffla den augustidagen.

Det dröjde till 2018 innan jag skulle göra ett nytt försök och den här gången både med dropperpost och fulldämpad cykel. Nu hade jag hört mycket om leden. Alla verkade prata om den 2018. Jag såg bilder från de lite tuffare cykelprofilerna jag följde. De som körde enduro och kunde åka utför både snyggt och snabbt. Det som jag drömde om att själv göra. När vi skulle köra ett event för She Rides i Åre/Björnen tänkte jag avsluta med Våfflan. Nu ville ödet annorlunda och jag ramlade och bröt min hand på förmiddagen när vi cyklade xc-lederna. Någon Våffla gick inte att genomföra.

Sedan kom en knäoperation i vägen förra sommaren och jag läste med stor längtan den här artikeln och bestämde mig att 2020 skulle jag prova både Välliste och Våfflan. Jag ville ta reda om den där våfflan bara var hypad eller om den verkligen var något alldeles speciellt. Den där leden alla pratar om.

Häromdagen åkte vi upp till Åre för att cykla fjället Välliste och sedan köra våfflan. Jag på min nya cykel med lite mindre slag än den trygga Fujin. Den som under dagen levererade galet rolig fjällcykling och var lätt att svänga runt i tighta svängar. Den kanske skulle vara en ypperlig våfflancykel?

Efter en stadig lunch i bilen och ett par koppar kaffe åkte vi till Björnen och parkerade där. Sa till varandra att det bästa är att ställa bilen på ungefär hälften av den fyra kilometer långa klättringen upp till Cooperhill och starten. Vi var redan möra i benen efter många höjdmeter på cykel.

Med en förväntansfull känsla trampade jag upp längs asfaltsvägen och roade mig med att titta på hus för att ta bort det jobbiga i att klättra. Vi båda var lite nervösa inför att köra en led osedd. För alternativet att rulla igenom den en gång för att köra på en andra gång lockade inte med tanke på den långa klättringen. Väl uppe vid starten stod vi andäktigt en stund innan vi gav oss i väg på Våffelpremiär!

Vad säger man?

Herrejäklar.vilken.stig.vilket flyt.jag vill inte cykla annat än det här i livet.

Det var 9 minuter av cykelhimlen. 9 minuter av ren och skär glädje toppat med sköna små hopp att få luft under cykeln, tighta kurvor, stenpartier och doseringar som gav fart. En blandning av ruskigt bra byggd stig och vältrampad vandringsled med rallarrosor som inramning. Och så värt de där 445 höjdmetrarna av klättring.

Jag åkte en gång till men då med shuffle av Hasse. Upp med cykeln på taket och upp till Cooperhill. Lite mental pepp till mig själv att jag visst klarar den där branta stenen med Marinen och att jag har blivit riktigt bra på att åka utför.

Och så i väg och med skönt flyt och massor av mod, så pass jag att jag satsade lite extra i en step-up till ett hopp på slutet och landade snyggt. Så var det över och jag stod åter nere vid Contential In med stort fånigt leende och tänkte att jag ska cykla sånt här i resten av mitt liv.