Ett halvår senare och jag kan sätta mål!

I bland känns tillvaron emellanåt ännu mer som en berg- och dalbana av känslor. Jag är känslomänniska, det går upp och det går ned och sällan längre stunder på mitten. Jag blir med andra ord väldigt glad och i bland väldigt ledsen. Det senaste halvåret har det förstärks ännu mer. Jag pendlar mellan eufori och tvivel när det kommer till min kropp och knä. Och i går var jag riktigt hög på livet.

För i går var jag till sjukgymnasten för styrketest. Det som görs efter 6 månader efter en korsbandsrekonstruktion. Jag var nervös innan. Hade fått instruktioner om att inte köra det tyngsta styrkepasset dagen innan. Jag skulle komma till sjukgymnasten ombytt och värma upp en stund på testcykeln. Styrketestet skulle visa balansen i styrka mellan mina knän. Om hur rehabiliteringen gått. Jag hade naturligtivs googlat korsbandsrehab och dess förlopp så om jag gjort från vecka ett.

Efter en timme och 10 minuter många övningar för at t möta styrka i vardera ben, balansövningar och tåhävningar och övningar i sidled och hoppövningar var jag klar. Trött och nöjd och med ett knä som i vissa övningar är starkare än det “friska” och i vissa släpar efter litegrann men ligger i spannet av vad som är bra. Man ska ha 90% av styrkan man har i sitt friska ben. Det har jag med råge. Det som begränsar mig nu är att jag inte kan sträcka ut helt. Jag får göra allt det jag vill så länge inget gör ont.

Jag gick till handledningen på jobbet med tårar av lycka. Av att jag klarat det så bra och kommit längre än jag trodde att jag skulle göra de där första tuffa veckorna. Envisheten räcker långt och allt det jag kämpat med har gett resultat. Men det tar itne stopp nu. Rehaben fortsätter och sedan övergår den till prehab. Vikten av styrketräning och rörlighet har blivit mer tydlig för mig och något som jag kommer att fortsätta med så länge jag kan.

Framförallt kan jag börja sätta mål nu när jag vet att mitt knä håller för träning, håller för att cykla med och håller att springa med. Det gav mig en stor boost.

Omslagsbilden är från i höstas. Ungefär en vecka efter operationen. Jag var lycklig över att faktiskt tagit mig utanför lägenhetens väggar och ned till ett vattenfall. Illamående på smärtstillande men fast beslutsam att ta några foton, fika i Åre på vägen hem. Det känns som en evighet sedan men bara 6 månader. Tänk om jag vetat då var jag är i dag!