• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Ett steg framåt, flera bakåt- det är precis så som det är nu

Ett steg framåt, flera bakåt- det är precis så som det är nu

På tisdag till veckan fyller mitt nya korsband 10 veckor. Korsbandet som urpsrungligen är en sena från baksida lår på mitt ben. Det är 2 1/2 månad bara. Egentligen inte alls så lång tid även om jag själv tycker att en evighet har passerat sedan den där första, andra och tredje dagen som gick i ett töcken av smärtstillande. Andra dagen efter operation började jag träna mitt ben. Jag skulle försöka få kontakt med lårmuskeln, göra släpcykling och försiktigt tänja ut. Dagen efter bytte jag om bara för att få känna att jag tränade och startade träningsklockan för att få regga lite tid. Övningarna var svåra och mitt vänstra ben var svagt. Det syntes till och med blotta ögat. Jag saknade min stora starka lårmuskler och kunde inte förstå hur jag skulle kunna bli så stark igen.

Jag hade ett mål att cykla ute tills Global Fatbikeday i början av december. Sjukgymnasten trodde jag skulle kunna cykla ute tidigare än så. Jag trodde honom inte. Nu cyklar jag utomhus. Har gjort det i över en vecka. Jag cyklar ganska mer än jag vågade hoppas på. Hela tiden med lyhördhet inför kroppens signaler. Lyssna efter smärta och känna efter svullnad. Våga ge sig när det inte går i stället för att tjura på och tänka att en liten stund till gör nog inte så mycket.

Det är oerhört svårt. Att verkligen lyssna och att ha tålamod. Vi pratade om tålamod i fredags när jag var hos sjukgymnasten. Om hur svårt det är och hur viktigt det är. Det går inte att skynda på en korsbandsrehabilitering hur gärna man än vill. Det är en av de mest tålamodsprövande sakerna att ta sig igenom bortsett från riktigt allvarliga trauman förstås.

Jag är bara i början av en lång resa av rehab men har samtidigt kommit långt på vissa plan och lite kortare på andra plan. Och det är ett steg framåt och flera steg bakåt. Det är min vardag nu. Jag har jobbat en vecka vilket inneburit mer gång än jag har varit van vid. Även om jag inte går en bråkdel av vad jag brukar. Det har gjort att jag har haft mer smärta den här veckan och lite mer svullnad. Jag testade också att följa med på en runda med vänner i tisdags. En runda i lite högre tempo och på stigar som krävde lite igångdrag. Det gick inte så bra. Jag fick backa. I fredagsmorse körde jag den lugna gruppen på Happymorningride som efter halva tiden blev utsträckt och jag hamnade i mitten av fältet och körde påför hårt. Framförallt uppför. Dessutom hade jag ett ganska tufft trainerpass i benen från kvällen innan.

Grått-grönt i skogen. Inte alls så kul.

I dag fick jag backa ordentligt. Rullade ut till Spikbodarna och kände på första stigen att det var lite ömt. Efter en halvtimme bestämde jag mig för att åka hem. Det var ingen mening att fortsätta utomhus. En timme i dagsljus fick vara gott nog.

Det är en stor skillnad att köra trainer inomhus jämfört med att cykla mtb utomhus. Inne behöver jag inte parera, inte trampa i gång eller ta mig över ojämnheter med driv i pedalerna. Jag behöver inte stå upp och behöver inte parera utför. Och är jag lyhörd och har tålamod kommer det att ge positiva resultat. Dagens avkortade utomhuspass kanske gör morgondagens inplanerade runda med Sandra genomförbar?

Och ska jag vara ärlig så var det rätt skönt att korta av passet och åka hem. November var extra kall och rå i dag och stigarna lite för sliriga.

4

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

One Comment

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: