• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Finnmarksturen 2012 – ett helt underbart lopp!

Finnmarksturen 2012 – ett helt underbart lopp!

Dom häftar över resten av startfältet efter prisutdelning, vi var fler än 4.

1200:e inlägget blir en racereport av ett lopp som överraskat på flera sätt! Med inställningen att ta mig runt och få cuppoäng och ingen tanke placering. Att starta var inte heller alldeles självklart. Det blev start, ett lopp utan kraft i benen och på en bana som var bland de roligaste jag åkt, ett lopp där jag för en gångs skull åkte bättre i skogen än på vägarna och i slutändan tog en andraplats!

Hur var det då? Orkar ni ta er igenom ett lååångt inlägg en sjätte gång, (sjunde gång om vi räknar vasan)? Inte? Sammanfattning sist då. Annars kör vi!
Det blev återigen tidig uppstigning på söndagen, när klockan ringde vid 5 var jag inte direkt superpepp. Kände efter om kroppen var startklar eller inte. Kändes skapligt så okej, jag kör. Vi åt frukost och packade in cyklar och Hasses föräldrar i bilen och begav oss till Ludvika. Det spöregnade i Rättvik och hela vägen ned. Hasse och jag funderade om vi var riktigt kloka som frivilligt valde att starta i dag och dessutom betala för det. En temperatur på 12 grader kändes det inte så där himla uppmuntrande. Jag skämtade lite om vilket lasarett jag skulle hamna på om jag startade, Mora eller Falun. Banken av ”dumheter” börjar ta slut*

Vi hämtade ut nummerlapparna i en stor ishall, passade på att köpa gel och bar och gick tillbaka till bilen för att ordna med cyklarna. Som vid Mörksuggejakten var det start vid 10 men i Ludvika fick man ställa in sina cyklar redan vid 7.30 tiden. När vi kom runt åtta var det inte många cyklar i fållan, inte mycket folk överhuvudtaget på plats. Kände inte oss så stressade utan tog det lungt.
Svärmor i regnet, blir rörd över vilken support vi frå i från dem. De servar med dryck under banan, fika före och efter och tycker att det lika roligt att åka i väg som vi!

Vid halv nio la vi ut våra cyklar i starfållan. Hälsade på Angelica och pratade en liten stund innan svärmor dukade upp andra frukosten vid scenen för prisutdelningen. Hanna och Lena kom förbi och pratade en stund. Jag började känna mig lite nervös för att för en gång skull känna att jag kanske inte skulle orka sträckan. Brukar inte vara orolig att inte gå i mål men det kändes inte så där hundra.

Strax innan start träffade jag på Maria Kromnov och Karin Holst i min klass, vi surrade lite och peppade varandra. Vi skulle ju få ut och cykla i dag! Ingen av oss var väl så där jätteiviriga. Väl i startfållan kom dagens rysare. En kommisare påpekar för Hanna 8 min före start att hon måste ha pluggade styrändar på cykeln. Hon hade visst tappat en av två. HJÄLP tänkte jag och smyger över mina händer över mina opluggade ändar. Jag har ju kört med barends innan och tog av dessa hemma. Pluggar hade jag inte ens tänkt på. Hanna blev osäker om hon ska hinna fixa pluggar och en kille säger att han inte tror att kommisarien kommer att låta henne starta. Jag överla med mig själv, hinner jag leta pluggar? Hanna kom tillbaka, fanns inga pluggar att köpa, hon fick slivertejp. Ska jag springa tänker jag, 5 min till start. Står och håller i styret krampaktigt och spanar efter kommisarier bestämmer mig för att inte ge mig av. Kan lova att de minuter innan start var evighetslånga! Och lovar att det sitter plugg i mina ändar på lördag.
 
Så var vi i väg i en lugn masterstart genom Ludvika. Jag hetsade inte utan la mig bakom Maria Runeteg i min klass, hon är snabb och en bra rulle tänkte jag. I första grusbacken rusade pulsen och benen fanns inte där. Jag fick genast gå ned på lite lättare växlar än vanligt. Hade dock Maria inom synhåll men jag förstod att det inte finns så mycket kraft i mig att jag kunde vara med och kriga i dag. Jag tog mitt tempo uppför. När det gick utför och är platt kunde jag hänga på bra. Jag tappade så småningom kontakten med Maria men stressade inte upp mig. Så fort det blev motlut rusade pulsen och yrseln kom. Hjärtat bankade riktigt hårt. Shit tänkte jag, vad gör jag?

Lena kom i kapp mig i en uppförsbacke och jag sa något om att det var segt, hon såg det och tyckte att jag skulle bryta. Bockstensturen var viktigare. Svarar något i stil med att jag nog ska göra det.  Hon sa åt mig att hänga på och jag gjorde några försök innan jag fick släppa hennes rulle.
Vid 15 km började jag fundera på hur man bryter, om man måste till en depå eller om det går att haffa första bästa funktionär i nån korsning. Om man är tvungen att cykla tillbaka till starten själv och hur långt det kan vara. Funderar om jag hålla ut tills depån där mina svärföräldrar står, vid 40 km, men det skulle ju innebära att jag åkt längre än vad jag skulle ha kvar. Går ju inte.

Så kom Hasse i kapp och frågade hur det var.  Jag sa att jag kanske bryter men skulle köra ett tag till för att känna efter. Jag fik ligga på rulle en stund och det känns lite bättre. Så kom stigarna och de var hur underbara som helst! Jag blev alldeles lycklig i kroppen och kände att tekniken satt och att gick undan även om det var på mycket lättare växlar än vanligt. Jag bestämde mig då för att köra så länge det håller och Hasse sa att jag inte skulle stressa, ta mitt tempo och ta mig i mål. Ville inte missa denna underbart fina bana!
Hasse valde att stanna kvar med mig som hjälpryttare som han kallade det efteråt. Jag kämpar på och blir omåkt av en tjej i min klass. Jahapp tänker jag, jag vill inte jaga i kapp. Innan en annan depå stannar hon i den tekniska zonen med punka och jag börjar fundera på hur jag ligger till.

Vid 20 km kvar till mål började det regna ordentligt, banan hade innan inte varit så lerig och slirig utan hanterbar.  Men med regnet kom leran och halkan. Ändå lyckades jag ta mig fram både snabbt och tryggt och Hasse pinnade på med hiskelig fart. Stigarna blir grusvägar för att sen bli stigar, folk som hejade och peppade, någon ropade att jag är grym! Jag växte lite, grät en stund bara för att de var så snälla. Bara njuter av cykligen och struntade i att jag hade grisben.

Strax innan näst sista långa backen kommer en tjej med gul nummerlapp om, jag trodde att det var tjejen som punkade, hon la sig på rulle på Hasse och jag blev lite sur, hallå där ta inte min rulle, bakom henne lägger sig en annan kille och börjar fibbla med gel. Jag trycker på och går om, tävlingshornen kom. Lägger mig bakom tjejen och ser att det är en D40, pustar ut.
Strax därefter passerar vi en längre träbro och jag gör tabben att bromsa vilket medför att jag bara kanar, snorhalt rent ut sagt. Tänkte mig inte för och försöker hejda farten och fallet med att ta tag i broräcket. Glidtacklar tjejen och hamnar i hennes framhjul med cykeln. Publiken blir alldelels tyst. Snabbt kom jag på benen och ursäktade mig hundrafemtioelva gånger innan jag hoppade upp på cyklen och kännde att sadeln både hamnat snett och ramlat ned ett par centimeter. Slog den i rakt läge och valde att inte stanna och höja upp den. Cuben kändes som en dirthoj. Känner efter en stund att skinkan fick sig en rejäl smäll.

Så kommer de två sista backarna, den första evighetslång, jag tappar Hasse och försöker hålla mitt tempo eller snarare försöka hålla lite mer över styrfart. På toppen av backen står ett gäng och spelade musik, jag faller in i jazztakten och tar fram alla postiviva tankar jag hade. Upp upp trampa trampa, roligt att cykla, undrar om jag ska köra lite annan musik på mitt nya spinningpass, jazz kankse, eller inte och roligt att cykla. När backen tog slut gick det inte många km innan nästa kom och den var bra värre än Billingens strupe. Jag gick ned på minsta klingan och på lättaste växeln och var rädd att det inte skulle räcka. Hasse var en bra bit framför mig men så planar det ut och jag tänkte precis ta ut segern i förskott när jag ser en klunga en bra bit framför som åker uppför-igen! Herregud tänkte jag, mer? Att kliva av skulle bli för jobbigt det vara bara att forstätta, upp kommer man till slut.

Efter backen var det inte mycket kraft kvar i kroppen och benen skakade. Pulsen långt utanför bröstkorgen. Då är man inte kaxig eller speciellt uppmärksam och lägligt kom banans värsta surhål och nedförsbacke och med all lera på cykeln bet inte bromsarna så bra. Det vara att försöka parera stenar och hålla rätt kurs i leran. Gick väl så där, ett par vurpor med glidtackling på diverse stenar och grenar la jag till samlingen. Tappade kedjan ett par gånger men fick snabbt på den.

Med ett par km till mål fick jag lite extra krafter och med Hasse framför mig kunde jag ligga på sista biten och funderar lite innan målet hur jag ligger till, 4-5:e plats tror och går nöjd i mål, över att jag klarade det. I mål får jag höra att jag gått in som andra dam studsade jag bokstavligen av glädje! Ovänta och helt makalöst att just jag var näst bäst!
Strax efter mig kommer Hanna spurtande och kniper tredjeplatsen i DSport och efter en stund kommer även en lika glad Maria Kromnov som tar tredjeplatsen i vår klass- D30!  Jag försöker samla mig lite mellan tårar oh skratt medan svärföräldrarna fotar oss.

För en gång skull hann jag duscha och byta om innan prisutdelningen och hinner känna mig lite fånig som inte packat med lite bättre kläder för att stå på pallen. Slitna jympabyxor och Lundhagsfleccen kändes väl så där i sällskap med snygga tjejer. Men vem hade räknat med att jag skulle stå där? Inte jag i allafall. Tog lite kort och sa hej då till Hanna och Lena.

Två glada tjejer, mindre god sallad och fin medalj!

Nöjda, jädrig stela och trötta åker vi hem till Rättvik och äter och vilar. Försöker ta in att jag lyckades ta en pallplacering med en sjuk kropp och en uppladdning innan som var miserabel. Får en hissnande känsla över att hur hade det gått om jag varit frisk? Hade bara 13 minuter upp till Maria Runeteg som vann.

Sammanfattningvis
Jag hade verkligen sett framemot Finnmarksturen och var uppriktigt både ledsen och arg när jag blev sjuk i början av veckan. En start kändes långt bort men jag hoppades att det skulle gå om sig. På söndagmorgonen bestämde jag mig för att starta, om det var klokt eller inte låter jag vara osagt. Jag är nöjd att jag gjorde det.

Banan var en av de bästa jag åkt!  7 mil av rolig blandning av stig och väg. Stigpartierna var inte så svåra tekniska utan bjöd på flowiga kurvor och härliga utförsbackar. Det var en del grus/asfaltsväg men inte så mycket att det blev trist. Rejält kuperat som verkligen bjöd på utmaningar. Sista två backarna var grymma. En rolig passage var en tunnel med trappor ned och trappor upp! Omgivningarna var vackra, Ludvika överaskade. Ska ni åka ett lopp rekomenderar jag Finnmarken!

 Arrangörsmässigt var loppet jättebra! Tydliga markeringar utefter banan och bra service i depåerna. Många med dryck som stod och langade så jag slapp stanna. Innan och efter var det mesta riktigt bra. Enkelt att veta vart man skulle ta vägen och allt samlat på ett ställe. Jätteroligt med så många utefter banan som hejjade, sånt hjälper till mycket!
Prisutdelning i god tid efter loppet vilket gör att man hinner duscha äta och varva ned lite innan det är dags.
Maten var väl det som drar ned betyget lite, tråkig sallad och hemsk dryck till. Men ett plus var att alla startande fick gratis kaffe! Fin medalj, plaketter är inte lika roligt att få. Stort prisbord vilket är roligt!  4,5 av fem till loppet.


Erfarenheter fick jag med mig!
Vikten av taktik- Denna gång att ta det lungt och inte rusa i starten. Rullen var inte heller lika utslagsgivande, till skillnad från både Engelbrekt och cykelvasan var grusväg/asfaltsbitarna så få att det inte gjorde så mycket att åka själv.
Holl på regler!– Kunde ha blivit ett snopet avslut redan in startfållan om kommisarien sett mina styrändar. Bättring och på med sådana.
Däcksval– X-king bak och moutinking fram blev en riktigt bra kombination som bet bra i leran och kändes tryggt på stigarna. Hade lägre däckstryck denna gång, inte mer 1,2 kg bak och fram och det kändes i bland. Men gav bra känsla i skogen. Inte lika skumpigt.
Tekniken- Detta var det första lopp som jag kände mig som en MTB-cyklist på riktigt. Det första loppet där jag gjorde bättre i från mig på stigarna än på vägen, å andra sidan hade jag ju inte varken ork eller ben för att ligga på. I vilket fall som helst har jag gjort stora framsteg vad gäller tekniken.

03,33,37 gav ett snitt på 19,66 km/h, jättenöjd!  Var 13 minuter efter segraren i min klass, och det är klart godkänt! Behåller min andra plats än så länge. Andraplasten i söndags gav fem poäng mindre än vanligtvis eftersom en tjej i sportklassen åkte snabbare.
Jag är jättenöjd över min insats även om det i efterhand inte var så klokt att starta. Men att jag lyckas göra så bra i från mig i det skick jag var ger lite extra självförtroende inför lördagens avslutning i Varberg.
Så nu laddar jag om för Bockstensturen, med lite träning och vila, jag mår inte så där superbra men tror inte att det är någon fara egentligen. Jag ska köra som attan på lördag och avsluta på bästa sätt!

Roligt att ni orkade ändå hit! Eloge till er och tack för att ni läser! Bara en racereport kvar sen är ni också värda lite säsongsvila!





*ni vet, det där gångerna man kör ett lopp eller tränar trots att man inte borde och kroppen inte är frisk. Det håller ett tag tills det tar tvärnit. Jag har tyvärr gjort ett par lopp jag inte skulle.

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

4 Comments

  • Cykla med Karin

    augusti 28, 2012 at 09:30

    Stort grattis till ännu en pallplats!! Du är så grym och inspirerande 🙂 Vilka små tidsmarginaler det var, verkligen en tight kamp om de där åtråvärda pallplatserna.

    Hoppas uppladdning och hälsoläget blir bättre inför Bockstensturen!

    Svara
  • Lena B

    augusti 28, 2012 at 14:41

    Alltså vad är det för fel på dig?! Man ska inte kunna köra så bra som du gjorde om man precis varit sjuk! Du är galet duktig helt enkelt!! Vilken skalle!!
    Vila nu så ses vi för en sista lerfest på lördag!

    Svara
  • admin

    augusti 29, 2012 at 20:03

    Tack Karin! Vad roligt att du tycker det! Ja denna gång var det verkligen det, både uppåt och nedåt!

    Lena- Hatar väl att förlora;) Nej skulle egentligen ha gått, förstår inte riktigt själv att jag faktiskt orkade. Tack, jag är nog det:)
    Och så har vi dig, som ite hade tränat på länge, varit sjuk och drar i väg i en jädra fart! Du har verkligen utvecklat tekniken i skogen, snabb som en iller. Jag frukat för den dagen du går upp i min klass, hej och hå vad jag kommer att få slita!
    Vilar och laddar om! Ser ut att bli en torr historia!

    Svara

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: