Fredagstipset- ut och var lite modig

Kommer ni i håg min bucketlist jag skrev om för ett tag sedan efter inspo av Elna? En av sakerna som jag skulle göra var att våga åka den första branta biten av Ladängens donwhillbana. Jag har stått där uppe och tittat ned. Inte vågat prova eftersom jag inte har trott att det skullle gå. Tänkte att det där kommer jag aldrig att fixa. Men det är ju himla dumt att tro saker innan man faktiskt provat. För det är ju ofta så att det mesta sitter i huvudet. Det handlar om våga vara lite modig och våga ta risken att misslyckas

I kväll när Östersund bjöd på årets första riktigt varma (med våra mått mätta) kväll med lite vind och solsken tänkte att jag skulle prova den där starten och sedan åka downhillbanan utan att ta de där lättare alternativen. Ett bra sätt att väcka lite trötta vilodagsben med rull upp till Frösöberget och ta lite stigar där uppe innan downhillbanan i Ladängen. Jag lånade min egen gamla fincube. 26 tum är fint när det svänger som det gör i DH-banor. Jag klättrade upp för de där tekniska och branta stigarna som jag brukar gå i och klappade mig själv på axeln. Rullade vidare till Ladängen och min utmaning.

Så stod jag däruppe och kikade ned igen. Med hjärtat som bultade i kroppen. Funderade om det verkligen var så klokt med tanke att det ska tävlas på söndag. Tänk om jag ramlar och gör mig illa? Jag tvekade. La ned cykeln och gick ned för backen och funderade på vilken linje jag skulle ta. Hur jag skulle forcera de tekniska bitarna. Dubbelkollade med Hasse så att jag tänkte rätt. Sedan gick jag upp med ett än mer bultande hjärta. Nu skulle jag göra det. Bara göra inte tänka.

image

imageVet ni? Jag fixade det! Jag var förvisso livrädd och lite stel i kroppen men gjorde rätt. Långt bak med rumpan, tittade dit jag skulle och inte vika av från min tänkta linje. Mitt glädjetjut ekade i slalombacken. Sedan dundrade vi ned för DH-banan som i år kändes så mycket lättare. Tog alla hopp, doserade kurvor och dropsen. Jag kände mig så jäkla bra!

image

På toppen av berget. Fin kväll helt enkelt.

image

Det kryllar av stigar. Mest är det DH-banor men det finns lite sån här stigporr också.

När vi ändå var i farten och hade självförtroendet med oss tog vi lite nya branta stigar uppför på Frösöberget och susade ned för den fina branta stigen som mynnar ut i Gustafsbergsbacken. Den som går lite på skrå och är än mer spännande på hösten när rötterna är hala. En fin fredagskväll som avslutades med plocksallad på stortorget.

Så för att återknyta till överskriften. Våga prova det där du inte tror att du klarar. Den där saken som du nästan har gjort men backat ur. Det behöver inte vara en brant cykelstig, det behöver inte handla om träning ens. Det behöver inte vara något stort. Bara gör det. För jag tror att du klarar det. Det är så värt känslan efteråt.

1

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: