Frösön vad jag har saknat dig

Det var så längesedan som jag cyklade på Frösön. Bortsett från en Egonsträning för några veckor sedan minns jag faktiskt inte när jag var där senast. Det har varit så mycket tjafs kring cyklisters vara eller ickevara på stigarna där. Det har lagts ut hinder på stigar och en del har fått stått till svars helt oprovocerat av människor de mött. På grund av det här och min rädsla att vara i vägen och framförallt inte få en åthutning (för något år sedan mötte jag en herre med gevär som uppträdde hotfullt) har jag förlagt mina träningsrundor till Spikbodarna och Torvalla. Där är det inte lika mycket folk i rörelse på stigarna och de man möter gör inget större väsen av man kommer. Det är egentligen lite dumt att stoppa huvudet i sanden och strunta i att cykla de stigar jag brukar. För jag har lika stor rätt att vistas på stigarna som dem jag möter och jag försöker alltid heja och vara trevlig.

Frösöns stigar är fina. De är lite mer tekniska än de på den här sidan stan som jag bor. Ön bjuder på så varierad cykling. Från brötiga skogstigar, kluriga utförsbackar och skön lite slätare singeltrack. Det går inte att köra sig mätt på dem.

När vi i kväll efter middagen och ett pass orientering (?!) funderade på om vi skulle rulla lite lätt föreslog jag en runda på den sidan av ön som det vanligtvis inte rör sig så mycket människor på. Hasse var sugen och vi trampade ut. Körde lugnt med två fartökning på två stigpartier som jag ville testa min fulldämpade på. Se om den gör mig lite snabbare när det är tekniskt. Bortsett från dem blev det en njutarrunda på hög nivå. Kallt förvisso, så kallt att benvärmare behövdes men vackert med mjukt kvällsljus över fjällen. Jag insåg hur mycket jag har saknat ön. Hur roligt det är att cykla där. Bestämde mig för att strunta i om någon blir arg. Jag kan ju inte åka runt och vara rädd för att få skäll.

Jag försökte locka fram längtan att få nåla nummerlapp till helgen men det går inte. Mörksuggejakten är ett galet fint långlopp men jag känner bara ett stort motstånd i kroppen. Visst är benen pigga, jag har aldrig varit så här snabb på cykel förut men det räcker inte för att lusten ska finnas där. Lusten som jag skrev ett långt inlägg om i början av veckan som hamnade i papperskorgen. Nej jag vill helst av allt bara jaga mig själv trött på stigar och rulla däremellan. Jag inte anmält mig ännu. Men vi åker ned. Vem vet det kanske sker ett mirakel med tävlingsmotivationen?

7

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

3 Comments

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: