Happymorningride!

I förrgår cyklade jag utomhus för första gången sedan operationen. I går mötte jag John för en stunds finrull i Spikbodarna och Torvalla. Första gången på superiorn och det kändes helt okej. Ingen känning men en orolig känsla att ramla på stig. Lite som i början när jag lärde mig cykla i skogen. Allt känns stort, rötter och stenar och tänkt om framhjulet slinter? Nu sitter det mesta i huvudet men jag tar inga risker. Jag har kört Zwiftrace på för tillfället högt motstånd men med lägre puls. Det går framåt nu även om det finns små orosmoln.

Och i dag nådde jag ännu ett delmål. Att få cykla en fredagsmorgon. Kunna köra en happymorningride. Det är något som jag saknat. Inte bara morgoncyklingen utan det fina cykelhänget som finns i stan. Cykelvännerna helt enkelt. I går frågade Stefan om jag inte skulle följa med och cykla. Han kunde köra en lugn grupp mig. Jag kände mig osäker. Det är en sak att cykla själv. Funkar det inte så går det att backa men att rulla med till en fredagscykling och inte vara säker på kroppen var lite nervöst. Jag velade men sa till sist att jag kör. Jag rullade ned till Scandic och var riktigt nervös. Dels för att cykla och dels för att det var så längesedan jag träffad alla. Hejade på folk. Haltade in med väskan på hotellet och rullade i väg.

Den lugna gruppen utökades med Lars, Olle och Micke. Vi skulle köra i ett tempo som jag skulle klara av och snälla stigar. Jag åkte med en varm känsla och tacksam i kroppen. Över att de var så snälla och cyklade med mig och över att kroppen egentligen är fantastisk. Bara efter två månader kunde jag köra en happymorningride, än om väldigt försiktigt och med en form som är någonstans i cykelskoskaften. Det trodde jag inte får några veckor sedan. Men även om jag har cyklat mycket nu så är det fortfarande med stor lyhördhet. Smärta och svullnad får inte uppstå. Jag vara försiktig. Är trots allt bara i början av rehabiliteringen.

Nästa delmål då? Jo bortsett från att faktiskt komma ned på gymmet så är det att slippa kryckorna. Det skulle vara en stor lättnad. Men tålamod. Det blir nog snart!

Happymorningrideinlägg innefattar den självklara pannlampemotljusbilden tagen med mobilen. Så klart!

Hörrni, trevlig helg!

5

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

One Comment

  • Elin

    oktober 27, 2019 at 08:22

    Hej Helena! Läser med glädje din blogg. Själv är jag en glad motionär som hittat lyckan i mtb för några år sedan. Lever dock med en höft som egentligen skulle behöva reservdelar. För mig har e-mtb blivit räddningen för de längre turerna eller de dagar höften är extra grinig. Med vetskapen om att elen finns där vågar jag ge mig ut och cykla. Törs också hänga på turer jag annars inte skulle orkat. För mig har min e-mtb blivit mitt bästa rehabredskap. Låna eller hyr en vet ja, så kan du ge dig ut på längre äventyr i väntan på att knät blivit ännu bättre. Cykelglädje från mig!!

    Svara

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: