• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Surr i benen, Happyracermorgon och tävling på måndag
happyracertur

Surr i benen, Happyracermorgon och tävling på måndag

Happyracertur

God morgon eller kanske förmiddag, beror på hur man ser det. Jag passar på att nyttja lite fikarast till ett blogginlägg i stället för kaffe och smörgåsar. Jag är inte särskilt hungrig efter morgonens enorma frukostbuffè.

Som ni vet och som jag tjatar om nästan varje fredag har jag morgoncyklat med stans skönaste cykelgäng. Happymorningride, den 37:e i ordningen. Visst är det häftigt? I en ganska liten stad som Östersund blev det en succé. Från höstens alla leriga och mörka turer på ÖSK-banan, till vinterns galna turer i alldeles för många minusgrader till nu när försommaren är här och gruppen kör både landsväg och mountainbike. Jag kommer inte i håg exakt hur många vi har varit som mest men det ligger stadigt runt en 16-18 personer och jag tror att det kommer att bli ännu fler under sommaren. Jag har inte varit på alla 37 turer men över trettio är det och lika många frukostar. Det är utan tvekan den bästa dagen på hela veckan. I dag blev det en mycket lugn runda på 24 km. Målet var att hålla pulsen nere, under 60%. I bland mycket svårare än att köra tufft. Jag klarade det. Trots att jag inte kört mig slut var jag lika hungrig som vanligt.

Surr i benen och övermodig utförsåkning.

Anledningen till dagens val att köra lugnt är att jag slarvat en hel del med mina vilodagar under senare tid och bör låta benen få vispa lite lätt inför måndagen. Jag känner mig inte särskilt sliten egentligen och jag blir både starkare och snabbare för varje pass jag gör. Jag tror utan att veta att det kan vara den balans jag har haft mellan riktigt lugna pass och hårdare tuffare intervalliknande pass. Jaga mig själv på stigar fungerar uppenbarligen rätt bra. För någon särskilt struktur på cykelträningen har jag inte haft och det har inte heller varit meningen. Trots det verkar jag vara i min bästa cykelform någonsin, jag har surr i benen och backarna känns så lätta på mtb:n. Vet inte hur många gånger jag sagt till Hasse att det var synd att jag just i år bestämde mig för att inte tävla när jag känner mig som bäst. Det är inte bara farten som finns där utan att jag lyft mig tekniskt och på så sätt tar mig fram bättre. Framförallt att jag faktiskt vågar åka utför.

I går var jag återigen lite för övermodig och var en hårsmån från att dundra rakt in i en betongvägg. Vi rullade upp via Odensala till Spikbodarna för att kolla min klockans gps-inställningar som levt sitt eget liv senaste tiden. Det skulle bli ett lugnt pass med små ryck. Allt gick fint tills den där stigen jag filmade häromdagen; Bruce Lee Downhill. Det hade kommit ett par åskskurar och stenarna lite hala så jag försökte bromsa mig försiktigt ned. Det gick inte bra när frambromsen slutade fungera. Sladdade mig ned med hjälp av enbart bakbroms. Välbehållen men lite skakig fick jag pumpa upp bromsverkan fram och vi åkte vidare hemåt och skulle bara ta den roliga och lite kurviga skidspårsgatan från Spikbodarna till ÖSK. Jag tog i och fick upp farten rejält och hade kontroll tills jag nådde tunneln under stora vägen. Insåg lite försent att jag kommit alldeles för långt ut i kurvan och försökte bromsa men det tog ingenting fram. Såg betongväggen komma emot mig och jag hann tänka att det vore himla tragiskt att dö just här, i det tråkiga anslutningspåret. Tänkte också att jag kanske bara skulle slänga mig av cykeln men det gick runt 40 km/h. På något vis lyckades jag göra en sladd med bakbromsen och var en hårsmån från väggen. Rätt omskakad tog jag det lite lugnt tillbaka hem.

Bild från gårdagen. Hasse på väg uppför travvägen. Han pinnar på bra med sin lite tunga edurohoj. Undrar vad som händer när han tar kolfiberspjutet?

Härjedalstrampen på måndag

Vi ska testa våra landsvägsvingar på måndag. 85 km race i Sveg och jag längtar efter nummerlapp och klungkörning. Det är långt utanför min komfortzon att köra tävling på racern. Jag är för snäll och mesig när det kommer till den här formen av cykling. Antingen lägger jag längst bak för att inte vara i vägen eller så går jag upp och drar för att inte sinka och hjälpa till med den följden att jag går slut för fort och blir avhängd. Jag är ingen taktiker och livrädd att ramla. Det tar ett par kilometer innan harhjärtat slutat picka i bröstet och jag kan slappna av. Men det är roligt att utmana sig och roligt att få cykla ett lopp jag bara hört så mycket gott om. Förra året gick både landsvägsloppet och mtb-loppet samma helg och vi tänkte att vi skulle dubblera i år. Men nu går loppen på olika helger. Hemma i stan är det Jämthjulingen men jag vill helst inte betala ett par hundralappar för att köra samma trista Brunfloviken som jag tränar runt och vis ska ändå ned till stugan. Det kommer att bli spännande, jag har ingen ambition att placera mig bra utan ser det som en fin utflykt!

Det var den (långa och om inget egentligen) fredagsrapporten. Nu full fart mot helgen!

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: