• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Happyride till Singsjön för fika – 3 timmar isterapi

Happyride till Singsjön för fika – 3 timmar isterapi

Singsjörundan har blivit en perfekt happyriderunda för distans. Första gången som jag körde rundan var i februari 2016. Då med trötta ben och nysnö. Året därpå gjordes en repris på rundan och då med en fika på Singsjöns skotercafe. Vi skapade lite uppmärksamhet när vi 13 cyklister ramalde in i den lilla föreningslokalen och köpte fika. Det var en lite kylslagen tur i januari som bjöd på riktiga isiga vägar. Tidigt i maj körde jag rundan för första gången utan dubbdäck tillsammans vänner och vi fikade i en snöfri vägren. Jag hade tänkt att köra Singsjörundan fler gånger under sommaren men distansträningen blev lite mindre än vad jag tänkt till förmån för mer stigcykling och långa pass i stugan.

I dag var det dags igen för en Happyride till Singsjön. Marie Krysander hade frågat om det fanns intresse för att en distansrunda med obligatorisk fika på skotercafét. Hasse som hade ledig helg och gärna åker in till stan för att se lite folk ville gärna hänga med. Jag med för den delen. Dagens skulle ändå innehålla ett tre timmars distanspass och med sällskap är det alltid lite roligare.


Vid halv tio möttes ett litet gäng upp vid en mack och rullade gemensamt mot Singsjön. Precis innan hade det regnat rejält men sprack upp. Precis som i går bjöds det på mycket is. Spårig läskig is som jag har svårt att hantera. Dubben klarar det men huvudet vågar inte riktigt lita på det. Bitvis hamnade jag lite efter när jag smög mig fram och bitvis hade jag flow vågade trampa på. Övning ger färdighet.

Om gårdagen var grå och slaskig var dagen i dag bitvis solig med stormig. Det blåste rejält i byarna och till Singsjön hade vi fin medvindssurf och vi anade att det skulle bli lite kämpigare mot Brunflo sedan.

Lagom till öppning av fiket parkerade vi cyklarna utanför. De kände igen oss, så ni kommer igen sa herren vid kassan medan vi nästan tömde kakfaten. För en billig peng fick man både stut, kakor och kaffe med påtår i form av en hel termos på bordet. Vi tajmade också sprintfinalen och hejade fram de svenska damerna till en guldmedalj innan vi tog oss an de tre sista milen hem.

Och visst blev det kämpigare i den hårda sida-motvind vi hade till Brunflo och nästan motvind tillbaka till Östersund. Men det gjorde inte så mycket ändå. Solen värmde och efter lite över 3 timmars isterapi vågade jag lita på dubben.

Distanspassen blir alltid trevligare i sällskap och det är fascinerande hur 6 mil med dubbade vinterdäck kan gå så fort. Jag tänkte några gånger hur otroligt roligt det var att cykla igen. Hur roligt jag tycker att lugna distanspass är. Jag vet hur viktiga de är för att kunna åka fort och starkt. Hur de kompletterar den lite hårdare träningen. Det ger lite motivation. Och motivation är precis det jag behöver just nu.

5

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: