• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • ”Jag gillar ju egentligen inte grusvägsdistans”

”Jag gillar ju egentligen inte grusvägsdistans”

Helgen i Småland var en 40 års present till mig själv. Som en belöning till mig själv som kämpat under sensommaren och hösten med rehab, djupa svackor och en jobbig känsla att inte vara sitt vanliga starka jag. Helgen var också ett tillfälle att få hänga med Elna igen och få cykla mig riktigt trött.

Det var ändå lite festligt hur mycket jag såg framemot att få cykla grusvägar en hel helg. Jag har sagt det förut, att grusvägsdistans kan vara olidligt tråkigt. Att jag oftast längtar in i skogen och in på stigarna när jag försöker lägga timmar och mil bakom mig i lugnt tempo. Jag blir lite rastlös helt enkelt. Samtidigt hr jag hyllat de där endless gravel roads och saligt beskrivit hur vackert det var och hur roligt jag tyckte det varit. Dessutom ställt mig frågan varför jag inte äger en gravelbike och framförallt varför jag inte cyklar mer grusväg än jag gör. För när grusvägarna och omgivningarna är vackra och sällskapet det rätta kan den här typen av cykling vara underbar.

Lägrets sista dag som visade sig bli så där underbar. Jag var galet trött i mina ben när vi stod på parkeringen i ett litet gråare Bunn än dagen innan. Alla tjejer redo att ta sig an småvägar mot Gränna och många höjdmeter till. Mina ben var inte vana så många mil med tunga dubbäck på småländska vägar. Men jag var pepp och lika glad som dagen innan att få befinna mig där och då. Precis som dagen innan följde Elnas mamma Britt-Marie och hennes Magnus med i följebil för att serva oss med energi halvvägs, vara redo med pump om det behövdes och fota klungan. Det kändes otroligt lyxigt.

Elna visade så otroligt fina små vägar förbi gårdar som sålde mjölk direkt i hink, över ängar och in i fin bauerskog. Backe efter backe betade mina ben av medan jag pratade mycket med Josefin. Om tävlingar, om hur hon såg lopp som egen tid och att hon aldrig kände press på att prestera. Jag tänkte att precis så vill jag känna inför lopp men lyckas sällan. Alla samtal väckte också en längtan efter ett mer nära mål än det jag har för 2021. Något att ta på, något att träna inför. Det är fint hur mycket man hinner prata, reflektera och hitta inspiration när man cyklar med andra!

Foto Magnus Hägg.

Vi tog oss mot Gränna och passerade flera jägare och kom så småningom till en vindpark och en galet fin utförskörning. Vi pausade mitt i backen för att fota utsikten över Vättern och de vacker träden. Ett landskap och natur så olik min här hemma.

Cykel mot en sjö! En cykel med droppen nere!
Foto Elna Dahlstrand.

Vi fortsatte utförskörningen på lite rullgrus innan vi nådde vägen mot Gränna. Den där klassiska jag kört så många gånger under Vätternrundan. Då på racer och inte en tanke på att sadla om till mountainbikecyklist och 9 år senare åka ned för att cykla grusväg.

Känner ni igen vägen och allén av träd? In mot Gränna!
Längs med strandpromenaden i Gränna.
Ville ta med mig den här rullen hem!

Vi tog oss vidare mot Röttle, en liten by med vackra hur och en smal väg och turens näst jobbigaste backe. Jag visste att efter backen väntade kaffe och lite godis och hade fått tillbaka lite energi i mina trötta ben.

Jenny tar täten innan fikapausen. Fina Röttle som jag vill åka till igen med kameran i stället för cyklen.
Bakluckekaffe i porslinkopp! Tack Britt-Marie, det gjorde min dag!

Efter pausen rullade vi tillbaka mot Bunn, tog den där klättringen på 18% som jag åkt i bil dagen innan. Jag sög in det sista av Småland i mina lungor och tryckte på för första sista gången uppför. När några andra ville skarva på ytterligare nöjde jag mig med turen. Ville tvätta av cyklen, ha tid att packa i hop mina saker och bara njuta av de sista timmarna.

Jag som egentligen inte gillar grusvägar tyckte att det var det allra bästa med helgen, bortsett från god mat alla härliga människor och det suveräna upplägget Elna hade på lägret. För jag njöt verkligen av att få rulla i klunga, lägga mil efter mil bakom mig och inte längta ut på stigen. Jag sa vid något tillfälle att den där tanken med att sälja racern till förmånen för en gravelbike kanske inte ligger så långt bort ändå.

Och det här med läger. Det ska bli det mer av! Tänk så många härliga människor man får träffa, cykla på andra ställen och bara koppla bort en helg. Så tack Elna för ett grym helg!

4

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: