Kaffe, vänner och cykling – om de här sommarkvällarna

Mina ben har aldrig varit så här bruna förut, jag går i shorts all ledig tid och cykelbyxeranden är skarp.  Det blev ingen tid mellan hägg och syren och på ägnarna blommar midsommarblommorna redan. Det är varma dagar och långa sommarkvällar redan i slutet av maj. Kvällar som aldrig riktigt blir mörka. Det är årets ljusaste period och min kropp vill inte sova. Den vill ta tillvara på ljuset och gränserna mellan kväll och natt suddas ut.

Sommarkvällarna fylls med cykling och tiden och jobbdagen efteråt glöms bort. Det finns ingen referenspunkt i att det börjar bli mörkt och jag borde cykla hem. För att sova för att sedan orka jobba. Dygnet har inte fler timmar men jag lånar tid tills det blir mörkare.

Lastar cykel på taket och har termos med kaffe i ryggsäcken. Vi möter upp vänner strax efter sju. Det är varmt men luften lite svalare, det doftar skog och fåglarna låter. Det är torrt på stigarna och cykeln är snabb. Det är nya stigar och skogen är grön av klorofyll. Vi hör fjällvråkar och viftar bort sommarens första myggor. Kaffet i ryggsäcken dricks upp långt efter nio på en grusväg i kvällssolen efter att ha tittat på klockan låtit förnuftet tala. Vi vill cykla lite mer. Fler stigar och fler lyckliga fjärilar i magen när det går fort utför på en stig. Jag vet att jag kommer att vara trött nästa dag. Vet att middagsdisken väntar hemma och jag kommer att få svårt att varva ned och somna. Men jag vill cykla mer. Bara lite till.

Cyklar ställs upp på taket strax före 10. Vi alla ska jobba om några timmar. Vi rullar hem med kvällssolen som bländar framrutan på bilen. Benen är lite trötta och himlen är lite rosa. Jag somnar inte fören långt efter midnatt och tänker att det aldrig riktigt blir mörkt. Tänker att de här sommarkvällarna är så få och värda att ta tillvara på.

Jag behöver inte vara vuxen och ordentlig. Jag får slarva lite, jag får cykla länge på kvällarna. Snart blir det mörkt igen och det gör inget att jag är lite trött.