Konsten att köra lugn distans

Vi är hemma i stan i helgen. Har bytt fjäll mot ett lätt töande och grått Östersund. Vädret skulle inte vara så fint i Storhogna och i bland är det skönt att inte packa, handla och åka de där 11 milen till stugan en fredag.

I stället för fatbike så luftade vi våra mtb och körde distanspass på riktigt i dag. Det vill säga med låg puls och över 3 timmar. Elna brukar ju prata om att det händer något med kroppen efter 3 timmar. Vad har jag inte riktigt förstått ännu men det ska vara bra.

En påskhelg i fjällen ger samma bränna som en vecka utomlands.

Distanspass är bra och jag kan i bland känna att jag inte får till dem. Framförallt inte på vintern men samtidigt åker jag skidor långt och länge och det är hjärtat som ska jobba också. Kroppen ska bli van att hålla i gång länge. Men jag ska erkänna att jag har svårt att köra riktigt lugnt. Det är en konst och jag måste påminna mig själv att hålla igen. Därför kör jag med pulsklockan och ser till att jag inte går upp för högt. Men ofta hamnar jag ändå lite för högt, tar i lite extra i en backe eller sprätter på någon stig.

I dag däremot var jag riktigt noga med att hålla mig på låg puls. Växlade ned i uppförsbackarna och lät farten gå ned. Tog inte i så mycket i motvinden och fick lägga lite band på mig själv när sådana där lockande branta broar dök upp eller en lite längre backe där jag gärna vill pressa lite. Det gick inte fort i dag och det kanske är det som är allra svårast, att inte hela tiden jaga fart och känna sig nöjd även om medelhastigheten är låg. Vem bryr sig egentligen om hur fort det går tänkte jag flera gånger när jag nästintill kröp uppför backarna.

Får man inte fjäll får man i allafall en känsla av det på sjön!

Men hursom var det vinterns skönaste pass. Vi rullade asfalt, snömodd, is och över sjön. 55 km ren cykelglädje även om tårna blev kalla och Jämtland inte visade upp sig från sin bästa sida. På vägar som vi förut trampat mycket racer. På vägar som jag glömt bort kunde vara så fina. Vi sa att det kändes lite som de där tidiga cykelpremiärpassen vi gjorde innan vi vintercyklade. Dessutom kändes mtb:n fjäderlätt trots massor av dubb och en smula ostadig. Det blir nog så efter en vinter på tung fatbike.

Även om stig är allra roligast har det sin tjusning att bara trampa väg. Inte tänka så mycket utan bara låta kilometerna ticka i väg. Mer sånt i sommar har jag bestämt mig för.

Jo som sig bör så blev det en fikapaus. Distanspass ska innehålla sånt. Det gör Hasse glad och nöjd!

I morgon väntar en fatbikerunda med Sandra och Robin och jag hoppas att skoterspår och stigar fryser på lite under natten. Det kommer att bli tungtrampat annars!

Har ni cyklat i dag?

 

3

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: