Långa Billingeracet 2013

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag hade visst glömt hur jobbigt loppet är. Mindes visst bara alla fina stigar. Sen är det en fördel att låta bli att göra rookiemisstag. Det var inte min dag i lördags. Nu när besvikelsen lagt sig lite är jag rätt nöjd ändå.

Men vi gör som tidigare, tar det från början och i sedvanlig lång(lopps)racereport. Sammanfattning sist som ni minns!

Förra året var Billingeracet tävlingsdebut för mig vilket borde ha gett lite rutin. Åtminstonde borde en långloppssommar gett det. Inte då! Vi glömde som sagt det mesta hemma i bra att ha.
Men annars var förberedelserna som vanligt. Sov knackigt och vaknade med en hängig känsla i kroppen men vid gott mod. Monterade nummerlapp på cuben.

Surrade en stund med Stisse och hans bros Ronnie som bodde på samma vandrarhem. Fick lite bra tips om slanglöst. Jag passade på att dregla lite över killarnas cyklar. Ronnies corratec var en skönhet! Träffade även Anders, mr 29:er killen utanför vandrarhemmet. Idel kändisar med andra ord!

Rullade ned till starten i god tid med massor av fjärilar i magen. Det var riktigt kallt och jag övervägde att köra med både arm och benvärmare men som Björn sagt under Spanientrippen är det somnar och big no no på sådana saker. Träffade på trevliga Anna som ni hittar i bloggflödet till vänster! Mia träffade jag också på, roligt 🙂 Olof var där, och han lyckades göra ett kanonlopp, hatten av!!

Starten var som tidigare hetsig. Hörde efteråt att en cyklist rämnat in i en refug strax efter starten.
Jag själv gick på maxpuls redan efter ett par hundra meter. De starka benen jag fick känna på i Spanien fanns inte. Jättekul känsla. Blev passerad av flera ur min klass och jag tänkte att jag får ta igen det sen.

När det väl blev stig fick jag sota för att jag varit dum och tryckt i 2 bar i mina däck!? Hallå!! Aldrig kört med så högt tryck tidigare och med slanglöst kan man ju med fördel köra lägre än vanligt. Vet inte hur jag tänkte där och lika obegripligt att jag inte stannade direkt och pyste ut lite luft.

När de första utförslöporna kom infann sig samma känsla som i fjol, träna mer! Jag hade ingen större kontroll över mig själv och cykeln och gjorde första flygturen, över styret och pang ned bland stenarna. Cykeln studsade friskt och ramen var det enda jag tänkte. Den höll. Jag med. Ut på första långa grusbiten hade jag ingen att åka med men en lång svans. Efter en stund gick en kille med blå scott-mtb fram och ernjöd sig att dra mig upp till klungan framför. Tack och bock och jag iglade mig fast. Kom i fatt klungan där mr 29’er satt med, tror jag..han bad mig köra vilket resulterade i ett alldeles för ivrigt körande av mig. Efter en stund kom vi i fatt en dam ur min klass som inte körde vidare snabbt på platten. Här gjorde jag mitt första misstag. Gick om i tron att kunna hänga av henne. Nepp hon tog rullen direkt. I skogen lyckades hon smita om och jag hamnade bakom. Tjejen kunde åka stig! Snabb som en vessla, och försökte hänga på men stoppades av en kille som ramlade. Skulle helt enkelt stannat kvar bakom henne från början, det jag tappat i skog kunde jag ev ha tagit igen på väg. Hon gick in som andra dam. Lätt att vara efterklok, inte första gången jag gör samma misstag.

Det blev ett par fåniga vurpor innan jag nådde sista knixiga utförlöpan innan paradis-depån. Där valde jag fel väg och fick stanna. Misstag nummer två, i stället för att springa ned med cykeln stod jag kvar och lät en 20-30 cyklister passera innan jag insåg vad jag höll på med. Däribland dam ur min klass och vinnaren i D-sport. Hade inte heller sinnesnärvaro att pysa ut lite luft när jag ändå stod och hängde.

Jag fick svälja irritationen och köra vidare. Passerade depån och tog sikte på Öglubdabacken.
Växlade ned och hittade ett bra driv upp, passerade cyklister efter cyklister. Den var inte lika tuff som i fjol. Det gav lite självförtroende. Första delen innan varvning vid ca 3,7 mil flöt på rätt bra även om jag höll på att skaka i hjäl mig. Försökte att hitta folk att åka med när det var väg men de flesta åkte för sakta och jag fick dra för mycket vilket slet. Vid varvningen vid målområdet hade vi placerat Cissi och hon tog sitt jobb på fullaste allvar! Fick en ny flaska och hon hann till och med springa ned till målet och fota mig innan jag drog in i skogen igen.

Andra delen är lättare tekniskt och jag kunde åka lite bättre. Kände att jag fortfarande var stark även på stigarna. Någon annan dam såg jag inte så jag förstod att jag nog inte skulle kunna jaga i kapp. Men jag peppade mig själv med positiva ord och försökte njuta så mycket jag kunde. Innan den stora ängen man passerar efter en rejäl utförskörning lyckades jag sätta fast kejdan mellan drevet och ramen. Det var bara att hoppa av och slita och bända. Fick lös den efter vad som kändes som minuter och kom samtidigt i håg att minska på däckstrycket och helt plöstligt kändes det okej!  Nu flöt jag mer på det lilla stöket som var och vågade ligga på rejält, även utför. På någon av transportsräckorna dök killen upp med blå scott igen och hjälpte mig ännu en gång att dra. Han pinnade på bra och jag kunde vila. Åkte även med en herre i 50 års åldern som jag surrade lite med. Han körde mest för att det var skoj och tävlade inte, därför ville han mer än gärna dra lite! Tack ännu en gång.

Vid enduroslingan mot slutet låg jag bakom en kille från Kolmården MTB som körde helt makalöst bra. Det var bara att följa hans linjer och flyta med. Snabbt gick det tills en kille i en färgglad tröja smet förbi och störde flowet. Han ramlade omvartannat vilket resluterade i onödiga stopp och vurpor för min del. Visserligen var han go och glad och skojade friskt men jag ville helst att han skulle maka på sig. Bet i hop och försökte att hålla lite avstånd. Mitt i en praktvurpa för färgglada killen stod en fotograf som småskrattade lite åt oss, jag kramde nämligen träd just då. Han lovade att radera bilden. Tack för det!

När det var 15 km kvar började kroppen protestera, hade åkt med kramp i ryggen första delen av loppet och nu värkte axlarna rätt rejält. Fötterna gjorde också ont. I fjol väggade jag rejält just där. Men i lördags kändes det bättre. Energin fanns kvar och jag förberedde mig för strupen. Hade gott om energi kvar i fickorna och passerade sista depån utan att få onödiga bananer av välvilliga funktionärer. Jag kom i kapp en kille på en fulldämpad svart cykel som såg sliten ut. Försökta peppa lite men han orkade inte svara. Vid 5 km kvar tills mål hör jag någon som ropar mitt namn och hejjar för kung och fosterland. Det var Maud från facebookgruppen Cyklande tjejer som hade koll! Den peppen gav massor av ny energi och jag kunde trycka på lite mer!

När vi kom in på sista asfaltspartiet innan strupen kom jag i fatt den trötta killen som stannat in lite och letade gels på backen. Jag frågade om han hade slut på energi vilket han hade. Erbjöd honom min liquid som jag hade i bakfickan. Jag hade lite kvar av en energikaka och kände att det skulle räcka hela vägen i mål. Han blev mer än glad!

Så kom den, den fasansfulla strupen, där jag nästan kräktes i fjol. Där jag vinglade av cykeln och ville dö. Nu skulle jag ha revansch, det fick bära eller brista. Vi var ett par cyklister som jobbade oss upp tillsammans. Färgglada killen från endurostigen som tydligen hade gått om mig var lika skämtsam nu. Jag pinnande på bra, lätt växel och fokus på upp. Inte kliva av, bara trampa. Tänkte på alla trainertimmar på tröskelpuls, på mina backpass och hur fint det gått i vardagsrummet. Bad benen att göra som jag ville. Hade lite energi att få i gång publiken längs med att hejja på oss. Den sista lilla knixen var jobbig, tänkte nästan ställa mig upp men av erfarenhet vet att jag det släpper. Jag satt kvar och kunde nöjt rulla över krönet. Vrålade lite om hur jävla vidrigt det var och satte fart mot mål. Så precis vid mållinjen tappade jag allt vad gott humör hette.

Besvikelsen sköljde över mig, jag kände mig sämst i världen och ville bara därifrån så fort som möjligt. Cissi kom och grattade och tog några mindre smickrande bilder. Målbilden på mig och Hasse går att lägga ut. De andra sparar jag i papperskorgen. Jag hade ont i varenda del av kroppen och var riktigt utmattad. Grät omvartannat och insåg att jag missat pallen. Hasse upplyste mig om att en fjärdeplats inte alls var dåligt. Just DÅ var det hemskt, fyra, det är nästan värre än att komma sist vilket jag iof inte gjort ännu men ändå. Jag ville ju så mycket mer.

Damp ned vid ett mässtält och pratade lite med Mats och Lena Edvardsson från Ik Jarl och vi bestämde att äta tillsammans sedan. Kände mig inte så trevlig men försökte att inte se så besviken ut. Alla vurpor kändes i kroppen, benen såriga, misär. Åkte tillbaka till vandrarhemmet rätt snabbt.

Efter en dusch, en kopp kaffe och lite mer tårar skärpte jag till mig och vi kunde gå ned till hotellet för en jättetrevlig middag tillsammans med Mats och Lena. Tack för sällskapet!

Cissi var den första att slockna. Hon hade varit nervös inför lagningen och när allt gått bra släppte det för henne! Vilken support och vilken tjej hon är! Bästa ungen ju. Jag själv somnade också rätt snabbt och kände mig lite mer utvilad när jag vaknade.

Vi städade ur och åkte hemöver. Ett stopp för lite lunch och fika i Rättvik innan vi tog sista biten hem. Resa är nästan jobbigare än att tävla. Dock var supporten rätt pigg och pepp även på hemresan!


Sammanfattningsvis.
Billingeracet är ett vackert lopp och i mitt tyckte den banan med mest stig. Ett lopp för tekniska åkare och ett lopp som passar mig sämre. Jag kände mig stark men hade inga krutben och rätt taskig teknik i början av loppet. Som förra året är det utför som det brister för mig. Jag vågar inte lita på att det ska gå bra och bromsar för mycket vilket resulterar i att jag vurpar.
Uppladdningen var inte den bästa. Att åka bort en vecka i ett annat land, cykla landsväg och sova som en kratta och tillbringa mycket tid i bil är inte bra. inte heller att bara hinna vända hemma, prova hojjen en sväng och sen tro att det ska gå galant är lite väl optimistiskt. Likaså att inte ha så många skogsmil i benen men det kan jag ju inte göra så mycket åt. Sen är det här med pollenbesvären som ställer till det lite för mig. Jag hinner inte vänja mig och chockar kroppen från att gå från vinter till vår. Men det brukar bli bättre.

Funktionärerna i år var bra bortsett från att det nästan rådde lite kaos i startområdet. Funktionären i startfålla tre hade ingen koll och det stod säkert en hel massa som inte skulle vara där. De runt banan gjorde sitt jobb bra så hatten av! Mindre roligt var utskällningen jag fick av ett äldre par som var ute och promenade i tävlingsspåret med stavar och tyckte att jag kunde ta det lite lungt. Välj en annan dag tänkte jag!
4 av 5 till loppet som i fjol!


Erfarenheter jag fick med!
Cykeln- Inget att klaga på här inte. Skulle inte våga göra det. Cykeln är helt enkelt för bra för mig. Det enda är väl att jag inte riktigt har ”kört” in den och behöver justera dämparen lite till. Den beter sig lite annorlunda än min gamla om man säger så, på ett positivt sätt!
Vätska- Fungerade riktigt bra i lördags. Vi hade satt Cissi att langa åt oss så jag startade med en liten flaska sportdryck och fick en ny större efter 37 km vilket räckte gott och väl. Tog några muggar sportdryck i depåerna.
Vikten av taktik- Återigen ett barsk uppvaknade. Ut och träna med mig! That´t it. Nedför, uppför och drops.
Pannbenet- Verkar finnas med även 2013. Bra är väl det!
Däcksval- Körde i år på Rocket Ron både fram och bak, slanglöst. Det var de däcken som satt på vid köpet och jag ville prova hur det kändes. Däcken känns inte som mina gamla invanda continentaldäck men jag ska ge dem en chans. De funkar fint i lite blötare terräng men känns som de suger rätt mycket på platten.
Däckstryck- Behöver vi orda mer om den? Idiotiskt att pumpa som jag gjorde. No more.
Starten- Japp, här blev det fel. Eller jag var helt enkelt för klen i år. Billingen kräver att man kommer upp långt fram i startfältet för att ha en chans att kunna åka i kapp och bra på stigarna. Första delen känns mest som stigåkande.
Mentala biten- Under loppet funkade det fint. Var vid gott mod hela loppet. Njöt av stigarna och kände mig stark. Berömde mig själv i bland över fin teknik och försökte inte att skälla för mycket på mina geleråttor till ben. Kanske blev lite för soft när jag la av tempot sista halvmilen. Efteråt var jag riktigt barnslig och kände för att sälja cykeln åt första bästa kille i cykeltvätten och sa att jag aldrig mer skulle köra ett långlopp. Skärpning.

Min tid då? Jag vågade inte kolla fören sent på söndagskvällen och det gav ju lite mer ångest. Jag körde in på 4.08.29, det gav ett snitt på 18.1 km/h. 15 minuter snabbare än i fjol. Helt okej förbättring! En fjärdeplats av 7 åkare. Jag var 16 minuter från segraren och bara 4 minuter från en pallplats. I fjol skiljde det över 30 minuter till segraren.
Rätt tajt i toppen i år med andra ord. Femteplatsdeltagaren kom in 10 minuter efter mig. Min placering gav mig 27 cuppoäng eftersom tvåan i D-sport räknas in i vårat resultat.

Nu är det bara att ladda om för nästa gång, ja för även om det kändes som aldrig mer vill jag prova Långa Lugnet, Lida är jag anmäld till så jag kör. Köra lite mer i skogen och försöka sova lite bättre. Jag ska ut och nöta stig, tekniska backar och njuta av lite asfaltsnötande. Det är ju trots allt bara början på säsongen och som Lena Buhre sa på fejjan, formen kommer!