Längtar och saknar dagsljuscykling

Jag saknar cykelturerna i dagsljus. När jag inte blir beroende av att pannlamporna är laddade. När inte tiden på kvällarna är knapp. När jag känner att jag har många timmar kvar av eftermiddagen innan det mörknar. När jag kan ta en längre omväg hem efter jobbet. Eller de första fredagsmornarna när vi får släcka pannlamporna in liten stund in i turen. När himlen är rosa på väg till jobbet efter frukosten.

Längtar efter att få den där energikicken som dagsljuset ger. När jag ser mer av skogen än det som fladdrar förbi i pannlampans sken och hjärtat i bland tar ett litet skutt av rädsla när något rör sig i mörkret. När jag kan skymta en annan kanske okänd stigsnutt i ögonvrån och följa den. Utan att tappa orienteringen i mörkret.

Även om det är fint att cykla med pannlampa så längtar min kropp så efter ljus nu. Inte bara på helgerna. Det behövs lite mer. När veckorna inte alltid tillåter lunchcykling tar jag en liten lunchpromenad men det räcker inte. För jag är så trött. Så himla trött av mörkret.

Snart så, snart är det ljust igen. Jag vet att det vänder och redan nu är himlen inte lika mörk på morgonen och eftermiddagen.