Lyckan att finna en stig

Att cykla är inte bara att ta i det hårdaste jag kan. Att jaga sekunder på ett stravasegment eller nåla nummerlapp på cykeln. Det är lika mycket upptäckarlust. Att titta på karta eller att se en liten stig i ögonvrån som aldrig cyklat innan. Bromsa och svänga in. Se var den leder. Känna en liten förväntansfull känsla i kroppen, hur lång är den? Vad kommer efter nästa kurva? Går det uppför eller utför? Är den så där härligt stökig och kommer den att bjuda på flow? Eller tar det stopp lite längre fram?

I bland är den där stigen svår att följa, bara en antydan om att den en gång i tiden var vältrampad av djur och människor. I bland är den så synlig att man funderar på hur man har missat den och. I bland tar den slut i intet, oftast förstörd av skogsmaskiner. I bland går det att följa den långt och den läggs till banken av stigar som jag har i mitt huvud. Ett stort bibliotek att plocka ur sedan.

I går var en sådan dag när lyckan var att finna en stig. Jag rullade i Spikbodarna. Området som jag kan utan och innan, där det är svårt att hitta en ny stig. Jag mindes att jag en gång för längesedan sett en liten stig efter en äng. Jag svängde in och följde en smal slingrande stig bland gamla tallar och granar. Som slingrade sig bredvid skidspåret. En stig som slutade där skogsmaskinerna tagit vid men som några meter längre fram fortsatte ut på en annan för mig bortglömd stig till. Jag åkte fram och tillbaka. Memoerade, tog bort lite döda kvistar och tänkte att den här kan bli ännu finare om den blir uppkörd. Sparade den i banken av stigar.

För lycka kan vara något så enkelt som att finna en ny stig i ett område man tror sig kunna utan och innan.