• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Midsommarhajk i stället för Orsabajk

Midsommarhajk i stället för Orsabajk

För en gång skull var jag riktigt sugen på tävling. Så där så det pirrade lite i magen av förväntan. Under veckan har jag varit lite slö i kroppen och öm i halsen. I vanlig ordning oklart om det var sjukdom eller all den fina grönskan. Jag har bara kört lugna pass och i går torsdag kände jag att tävling troligen skulle vara uteslutet. Mer förkylningskänsla än pollenallergi. Men hoppet är ju det sista som överger en. 25 km hårdkörning på riktigt fina stigar och en tävlingstid på 1 timme är perfekt en midsommarafton.

I bilen ned till Rättvik började vi prata om att det skulle vara lite roligt att hoppa över cykeltävling och i stället springa Orsakajten. Banan är den samma som på cykelloppet. Den långa på 25 km  kändes just lång och 15 km skulle gå. Efter lite diskussion tog jag mitt förnuft till fånga. 15 km är långt när jag bestämt mig för att inte stressa fram för att knän ska hålla.

Startfältet i damernas startfält skulle bestå av riktigt starka elittjejer, som Ida Jansson, Linn Gustavzon, Kajsa Snihs och Annie Söderberg. Jag såg framemot att få se hur långt (eller kort) jag kunde hänga på de som kan cykla riktigt fort. En start i ett sådant starkt startfält tog bort den där prestationsångesten jag dragit på mig.

Men det är inte alltid som kroppen vill trots att huvudet är på. Jag vaknade med mindre öm hals men en enorm trötthet. Jag bestämde mig för att inte stressa kroppen på maxpuls utan i stället rulla en lugnare runda.

Men så hände det något. I stället för att ta det lite lugnt tog vi backe efter backe. Inte i ett rasande tempo men ett sånt där lite småjobbigt nötande tempo. När  vi nådde toppen av Rättviks slalombacke via grusvägen kände jag mig pigg och stark i benen. De surrade lite så som de gör när formen börjar infinna sig. Jag följde intresserat två killar som sprang intervaller i den galet branta rodelgrusvägen som går rakt upp i slalombacken. Tänkte att det skulle vara lite roligt (!?) att cykla den upp. För att se hur långt min singelklinga räckte.

Hasse var på och vi rullade ned och kämpade oss upp. Med en snittlutning på 18% och partier med 29% lutning blev det lite för brant för mina ben och min lättaste växel. Men upp kom vi en smula mörare i benen. Vi åkte vidare mot ett par utförsstigar som jag sett på strava. Med namnet enduro på slutet. Superkul tänkte jag. Det var det också. Efter vandringslederna ned mot Enåbadets camping fick vi teknisk och brant utförsåkning och jag vågade släppa bromsar och låta cykeln jobba.

Dalarna i ett nötskal. Röda hus och flaggstång. Det är vackert här.

Om det inte hade varit för grusvägen upp till slalombacken hade jag kunnat åka de där stigarna om och om igen. Vi rullade ned via Lerdal till centrum för en traditionell midsommarglass innan vi handlade jordgubbar och grädde. Hem för sillunch och efteråt sprätte det lite i benen. Så där att det är svårt att sitta still. Det händer ganska ofta. Jag har så rastlösa ben. Kollade kartan och hittade en grusväg med lite snällare snittlutning och bytte om. Trampade i väg och körde de stigarna utför igen. Lite tröttare i benen men med en lycklig känsla i kroppen. Jag börjar kunna åka utför och göra det med god fart!

Även om det inte blev race blev det en fin midsommarafton på cykel. Nu väntar grill och efterrätt ute på altanen. Det kan bli bättre!

Glad midsommar!

1

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

One Comment

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: