• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • När jag äntligen fick frysa om händerna igen

När jag äntligen fick frysa om händerna igen

Det är nästan en månad sedan jag cyklade utomhus. Sedan dess har vinterrundan i stan fått nya stigavsnitt och blivit stenhård i botten. Annars var det mesta sig likt. Fatbiken lika evinnerligt tung och trög i svängarna men trevligt ändå. Sällskapet riktigt trevligt. Kängorna kalla efter en timme och till och med händerna frös på slutet. Och det var faktiskt en välkommen känsla. Det har sin tjusning att bli kall och huttra lite när man närmar sig hemma på ett distanspass. Det känns alltid lite extra bra jämfört med att kliva av cykeln i vardagsrummet och öppna balkongdörren för att svalka sig.

Jag har saknat det här mer än jag trodde. Till och med saknat fatbiken även om jag föredrar min dubbade mtb när det kommer till lite längre distanspass. Zwift och trainern har räddat mitt december och alla långpass inomhus har gjort benen starka. Gårdagens spontana och tuffa intervallpass skapade lite sprätt i benen och jag fick hålla igen. Jag tänkte att jag faktiskt mår riktigt bra träningsmässigt och inte är särskilt seg eller sliten. Inte som jag var vid den här tiden i fjol. Jag kör inte efter något schema ännu. Kanske det är bättre med lite vad för dagen känns bäst-tänk för mig trots allt.

Och jag vet att lite vad som känns bäst de kommande dagarna är skidor. Vad jag ska åka. Både skejt och klassiskt och så mycket som mitt knä tillåter. I går tog jag bort gipset det kändes lite som livet återvände. Nu får det vara nog med skador och otur. Nu blir det bra tycker jag.

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: