När man får cykla sig så trött man vill

Jag gillar att cykla det jag känner för. Gillar att kunna köra hårt ena dagen och sedan rulla runt med kafferyggsäck och leka. Cykla mig jättetrött. Nu går inte det alltid. Kroppen behöver vila och träningen måste i bland vara lite smart. Inför SM var jag lite extra fokuserad. Nogrann med att lyssna ordentligt på kroppen och lika nogrann att lägga in vilodagar. Det fungerade bra även om jag har svårt när det blir för inrutat. Som en morot för att ta mig igenom hårda intervaller och rejält med vila planerade vi att åka i väg och cykla efteråt. Jag trodde inte att jag skulle göra ett sådant bra SM och tänkte innan att jag skulle behöva lite skön cykling för att eventuellt komma över lite besvikelse. Nu blev det ju inte så. Inte på långa vägar och i stället cykelsemester som firande av väl genomförda tävlingar. Firande i form av att få cykla precis hur mycket jag vill och bli hur trött som helst. Så där trött när benen viker sig på väg när man kliver av cykeln och kroppen skriker efter mat.

Det är fint att Hasse också gillar att cykla mycket och är lika sugen på cykliga äventyr som mig. För oss är det semester att få åka i väg och bara leka på cykel. Inga krav på fart eller jakt på kronor i Strava. Bara rulla, sprätta lite någonstans på stigen. Stanna för att njuta av nya cykelmiljöer och äta chips i en stuga. Äta glass precis när andan faller på.

Så blev vår fyadagarstripp. Vi började med Idre och deras trevliga handbyggda stigar runt skidbackarna. Idre som jag föll så för i vintras är jag var där och åkte skidor. Enkel cykling men så rolig. Inte fjällcykling men cykling med fjällen närvarande bortsett från den fina Slättvålarundan som bitvis faktiskt gick på naturliga stigar och på kanten av fjället. Vi tittade lite längtansfullt mot Städjan och leden upp på toppen men insåg att benen inte riktigt skulle orka det. En annan gång tänkte jag. En annan gång ska jag utforska Idres cykling utanför själva cykelområdet.

Det fina med Idre är att det är gjort för hela familjen. Det finns något för de allra flesta och lift upp på toppen för att kunna susa ned genom kilometer av skön handbyggd led. 90 kronor för ett trailpass är inte mycket och jag betalar gärna för att leder ska underhållas. Vi fick två dagars rolig cykling och enades om att det blir ett återbesök. Det fina med Idre är att det går att åka över dagen från vår stuga i Storhogna och jag skulle gärna vilja hänga här med Cecilia.

Vi åkte vidare till Rörbäcksnäs innan vi checkade in i stugan i Sälen. Samma stuga vi hyrde förra sommaren. Sälsäterns fjällgård, ett bra billigt boende centralt i Lindvallen. Vi åkte oss trötta i Rörbäcksnäs och jag bloggade ett vykort därifrån. Med pizza på gräsmattan summerade vi två bra cykeldagar och en vecka som precis börjat.

Dagen efter åkte vi över gränsen till Trysil och jobbade oss till Magic Moose som jag skrev om tidigare. Men Trysil var mer än en lång stig ned för fjället. Gullia bjöd på massor av lekfull cykling och jag skuttade över varenda potentiell hoppsten i området. Tog leder med större självförtroende än förra gången vi var här. Trots att vi var trötta i benen och matta av värmen fick vi återigen en riktigt fin dag i sadeln.

På gräsmattan utanför stugan bestämde vi oss för att förlänga cykelsemestern lite. Vi hade all tid i världen att stanna en extra dag. Göra något som Hasse längtat efter länge- att få åka till Njupeskär. Vi skulle på så sätt inte behöva stressa oss igenom ännu en dag i Rörbäcksnäs. Vi lyckades få hyra en stuga en natt till. Inte samma stuga men väl en större lite längre ned.

Vi kunde tillbringa en hel dag i Rörbäcksnäs och åkte den fina Vallsjörundan och avsluta med ett par leder till. Jag tog med mig GoPron och fick massor av fin film av stigar i världsklass. Jag var inte riktigt trött när vi kom hem till stugan och funderade på att cykla upp för grusvägen till Gustavsliften i Sälen. Men efter en stund övervägande och lite koll på Biking Dalarnas ledutbud i Kläppen cyklade jag ned till Sälen och vidare mot Transtad. Kanske en av de finaste milen på mtb:n den här sommaren. Nästan vindstilla och en böljande väg med mycket Vasaloppskänsla. Såg startgärdet i Berga by och längtade faktist lite vinter.

Efter 2 mil nådde jag Kläppen och starten av Örebäcks som jag sett ut. Som skulle bjuda på åkning i Kläppens gamla DH-bana. Det blev inte lika fint som jag hade föreställt mig och alldeles för mycket klättring för en trött kropp. DH-banan var en stig ned i skogskanten och jag rullade ned till campingen för att få skjuts hem. Men ändå, turen bjöd på fina vyer där i slalombacken.

Nu är vi hemma efter en lång dag och en utflykt utan cykel. Jag ska återkomma till Njupeskär i ett eget inlägg. Vi är bara hemma och vänder för i morgon har vi bjudit in till fjällcykling i Storhogna. Har vi riktig tur kommer det att bli lite svalare och några droppar regn. Det längtar jag efter. För värme har jag fått alldeles för mycket av.