Jag är sjukskriven till den 23 februari och hoppas och tror att jag kommer i gång med lättare träning innan dess. Lugna Zwiftpass och kanske lite cykling utomhus. Så småningom kommer jag åka skidor igen. Något annat vore ju konstigt.
Men just nu känns det långt borta och jag tänker att man inte kan så längtar man som mest. Som när man ligger nedbäddad i en rejäl förkylning och slöscrollar Strava och ser vilka fina rundor ens vänner betar av. När man tror att man aldrig någonsin kommer bli frisk och blir man det är formen på något mystiskt vis som bortblåst. Och man nästan avföljer alla som cyklar eller åker skidor i ren frustration.
Eller när man längtansfullt ser hur sin sambo riggar för ett svinjobbigt crit-race på Zwift. När det ligger ett rosa skimmer över starten, taktiken, backen och alla watt som kommer ned i pedalerna. Och man helt glömt att man faktiskt själv tycker den där critbanan är hemsk att köra. Men han får ju träna, får bli svettig och kan cykla tänker jag
Eller när man tittar ut genom stugfönstret och ser hur nötväckan sitter på fatbikens styre och pickar nötter och längtan efter cykling tar över. Längtan efter hårda skoterleder på fjället. Efter kaffe mot den där stugväggen mitt i ingenstans och solen som värmer mot ansiktet. Ljudet av en skoter i fjärran och en pirrande känsla av att våren är på gång. Att man snart har vårvinterfjället i ena handen och stans cykling i den andra. När fikapausen blir längre än passet man kört och det blir både en och två våfflor på en dag.
När man kan skejta skoterspår på fjället i underställströja och solen är stark även med skidglasögon. När man sedan ser ut som en tvättbjörn av den starka vårsolen och man har precis som alla år innan glömt att smörja sig med solkräm.
Just sådant längtar jag som allra mest när jag inte kan. Som nu. Men snart så. Och igår kväll slog det mig att det faktiskt inte är mer än två månader kvar tills det kanske går att köra ett par åk eller två i Brunflo bike park!
4
