• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • När tävlingsmänniskan får backa lite

När tävlingsmänniskan får backa lite

Idag var det den tredje och näst sista deltävlingen i Jämtlandserien. En lite förkortad variant av SM-banan skulle köras ut på Frösön och vi var ut tidigare i veckan för att se det skulle fungera. Det kändes riktigt bra. En rolig variant som skulle bli utslagsgivande. Jag såg framemot det. Det skulle bli det sista hårda passet innan Ragunda 100 miles.

I går var jag trött och hade huvudvärk. Avstod cykling. Tänkte att det blir bra tills i dag. Tanken kraft är stor ibland. Men jag vaknade lite hängig och snorig. Vaknade gjorde även den där okloka tävlingsmänniskan. Ni vet den som pockar på och har förslag och ursäkter.

Känn efter lite. Ät frukost och harkla upp dig. 

Fortfarande lite trött. Men om du kör lite lugnt runt banan för det kan vara viktiga poäng i sammanställningen. Det går jättebra att bara rulla. 

Antingen bryter det ut eller så blir du bra. Det brukar vara så. Det är också nästan en hel vecka tills nästa tävling. Då hinner du bli frisk. 

Halsen gör inte ont. Det sitter bara i näsan. 

Andningen brukar bli bättre bara du kommer i gång.

Tänk om det bara är vanlig morgonkrasslighet (Här fattar ju inte tävlingsmänniskan att vanliga jaget sällan är morgonkrasslig) och du har riktigt starka och fina ben i dag!

Vi hade den här dialogen tävlingsmäniskan och jag. Jag åt frukost och blev inte bättre. Jag velade fram och tillbaka och tänkte att Ragunda om 6 dagar är så mycket viktigare än en timmes körning på maxpuls. Men ändå stod jag till slut i tävlingskläderna och med en gel i bakfickan redo att cykla ut till Frösön för att värma upp på vägen dit. Hasse hade redan åkt för att hjälpa till att banda och sätta upp tält. Jag hade sagt att jag skulle känna efter på vägen dit om jag kunde köra hårt. Annars skulle jag nog rulla genom banan för att kanske kunna säkra min vinst i serien. För jag ville så gärna tävla. Det som blivit så roligt.

Så jag rullade i väg. Efter en kilometer stannade jag och ringde Hasse. Sa att jag inte kommer utan rullar en lugn runda själv i stället. Med lite dåligt samvete över att jag inte hejar fram honom men med en liten överraskning när han skulle komma hem.

För när det kändes som jag hade luftrör av sugrörstyp och kroppen inte alls ville ta i bestämde jag mig. För det är en ren och skär lögn att jag skulle kunna rulla en bana med nummerlapp. Det är även så mycket viktigare att vara helt ok i kroppen inför ett lopp på 16 mil som för mig är viktigare att kunna genomföra än en timmes race.

Jag har lovat mig själv att träna klokt den här sommaren och har gjort det och tänker fortsätta med det. I stället cyklade jag upp till Spikbodarna och övade utförsåkning. Letade linjeval och försökte vara modig och inte bromsa för mycket. Jag sprätte på en stig och när pulsen drog i väg lite för högt slog jag av på farten och tänkte att det var en himla tur att den där tävlingsmänniskan fick backa lite idag. Det kommer fler tävlingar och jag ska ladda om för sista tävlingen i Jämtlandserien helgen efter Ragunda.

Så nu är kaffet kokat och jag väntar på Hasse. Jag svängde nämligen förbi och köpte hopptårta till honom. Det som vi pratade om i senaste poddavsnittet. Saker ska firas och Hasse satte hoppen på SM-banan tidigare i veckan!

(nu ska jag sammanställa bloggsvepet som äntligen återkommer i kväll!)

3

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: