Träningsmässigt har 2020 varit ett riktigt bra år för mig. Jag gick in i det med ett nytt korsband och med mycket rehabträning. Det gjorde att jag inte hade särskilt stora krav på mig själv. Jag ville köra några endurotävlingar under sommaren och kanske någon av Jämtlandsseriens deltävlingar i MTB. Men största målet för 2020 var ändå att kunna springa igen, känna mig någorlunda stark på cykeln och lägga mycket tid på teknikträning.
Men så kom corona och pandemin och vände upp och ned på allting. Tävlingar ställdes in och jag hade inte längre något mål med min träning. Visserligen kördes den första deltävlingen i Jämtlandsserien i maj men jag var inte sugen att vara med. Inte när vi hade restriktioner och övriga tävlingar fick ställas in. I stället la jag allt mitt fokus på att bli en bättre utförscyklist och övade teknik. Jag fick bra backträning på köpet när jag cyklade upp på berget och upp i Brunflo Bikepark gång på gång. Jag njutmingscykliade l¨¨ångpass och jagade mina tider på stravasegment och blev starkare och bättre under sommaren.
Jag sprang lite tills min fot sa i från, troligen på grund av att jag fortfarande inte kan sträcka ut mitt knä helt. Jag väntar på ny operation men eftersom vi är inne i en andra våg av pandemin är inte planerade knäopeationer av övrigt friska kvuinnor som mig priorerteat.
Jag sa det i våras och håller med mig själv även vid årets slut att det blev ett riktigt skönt år när alla tävlingar ställdes in och jag inte behövde prestera eller tävla. När jag inte behövde slita med intervallpass och lägga upp träningsschema. Det blev bra när jag bara fick träna det som jag hade lust med och på så sätt blev jag mycket starkare än på länge.
För nu i slutet av året har jag bara haft ett par sjukdagar på hela året. Så pass milda att de bara passerat som vilodagar. Jag har haft kontinuitet i min träning på ett sätt som jag aldrig haft innan. Under hösten har jag kunnat träna på obehindrat och hittat en fin balans i vila och aktivitet som jag inte haft förut. Jag har lagt min egen träning utan någons annans upplägg och det har känts bra. Jag har en ram jag utgår i från och ser till att de pass jag tänkt under veckan blir av. Om de inte blir det gör det inte så mycket ändå och det gör att jag blir mindre stressad om något annat kommer i vägen.
När jag gick in i vinterträningen med zwiftpass bestämde jag mig för att strunta i att kämpa fram en högre kadens på intervallpassen. Jag tillät mig att gå ned lite i watt om det kändes tufft allt för att genomföra passen istället för att avbryta dem. När jag gick på träningsschema för något år sedan var det viktigt att jag kom upp i kadens och hade svårt att hålla en högre effekt när jag trampade riktigt fort. Mycket av min träningstid gick åt till att öva benen att trampa snabbare. Något som de inte alls var vana vid och ett par ben som oftast trivs bäst i lite lägre kadenser.
Det visade sig bli alldeles perfekt för mig och det som också gett träningseffekt. Dessutom har jag äntligen kunnat släppa lite press inför Zwifttävlingar och tycker att det är riktigt roligt att köra. Ser det som en chans att öva klungkörning i spelet och få bra tröskelpass. Jag är stark och sitter med i första klungan hela vägen men förlorar i spurten. Jag satte ett litet mål efter sista racet i lördags att försöka nå A-grupp under vintern. A börjar på 4w/kg. I de flesta damracen börjar A på 3,7w/kg och jag snittade 3,8 sist. Så snart är jag uppklassad och känner mig riktigt stark just nu.
Men mitt fokus nästa år handlar inte om att dra så många watt som möjligt utomhus. Jag så¨lde ju kolfiberspjutet och i och med det Ia jag ned tävlandet på mtb. I stället ligger mitt fokus 2021 på att bli en så bra utförscyklist jag kan och fortfarande ha så pass mycket krut i mina ben att jag kan fortsätta ta mina egna pers på stravasegmenten. Och vara så stark att jag orkar många mil i fjällterräng på cykeln och kan göra lite tokiga och galet långa cykellopp och turer framöver. För jag gillar att träna, gillar att bli stark och känna att jag orkar. Gillar känslan av att träningen ger effekt och formen kommer.
Men allra mest gillar jag att lära mig nya saker, att utvecklas och våga mer. Gillar faktiskt den där lite läskiga känslan varje gång jag åker utför. För jag möter mina rädslor varje gång och blir allt bättre på hantera dom. Och nästa år ska jag våga ännu mer!
6
