• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Nu börjar det – om tio år som cyklist

Nu börjar det – om tio år som cyklist

Kollade ut cykel i går, jag vet att jag är sen med det. En jättefin racer för ett jättefint pris, faktiskt, hade fasat inför summan men lite bra är det ändå att man är granne med cykelhandlaren. Känner mig som hajmat i dessa kretsar, vet ju nästan inte hur jag framför fordonet. Skor provades också, praktiska jag valde ett par som jag även kan ha på spinnningen. Hur än det blir efter Vättern kommer jag ju att fortsätta spinna.

Citatet ovan kommer från ett blogginlägg daterat 2 mars 2007. Rubriken på inlägget var just Nu börjar det. Jag hade några veckor innan kommit på den lite galna idén att anmäla mig till Vättenrundan. Jag hade aldrig cyklat innan. Inte mer än till och från skolan och så som barn gör. Lekt på cykel. Jag hade haft en mountainbike i trettonårsåldern som jag cyklade mycket på. Men tränat cykel eller ens tänkt tanken att träna cykel hade jag inte haft. Egentligen vet jag inte varför jag så gärna ville cykla 30 mil. Mer än att det lät som en stor utmaning och just stora utmaningar är jag svag för.

Nu är det 2017 och jag har cyklat i tio år Jag blev påmind om att det när Katja skrev sitt inlägg om sina fem år som cyklist för ett tag sedan. Jag gillar sådana inlägg. Att få läsa om hur man är nybörjare, till mer erfarenhet och hur resan har sett ut.

Jag har gjort cyklingen till en livsstil under åren som passerat. Det har blivit en sådan stor del av mig själv att jag inte kan leva utan det. För cykling är mer än bara träning och tävling. Jag har lärt mig mycket under resans gång. Från att vara grön nybörjare med tubsockor i stället för skoskydd men stolt klarade min första Vätternrunda 2007.  Jag har skrivit om det där att vara nybörjare och framförallt nybörjare på distanspass. Inlägget A stroll down memory lane handlar just om det. Jag skrev också ett inlägg om hur det började, mitt cykelintresse. Ett inlägg från 2014 som finns här. 

Jag kan i dag le lite åt mig själv när jag tänker tillbaka på det första året som cyklist. Hur jag klev in i värld jag inte hade en aning om existerade. En värld präglad av män och många regler. Så många regler att det var svårt att hitta rätt. Det var klädkoder, hur man skulle vinka när mötte cyklister och hur viktigt det var att samla mil inför Vätternrundan. Jag var medlem i cykelklubben.se och sög i mig all kunskap som en tvättsvamp och cyklade sedan mil efter mil på min första racer. En enkel cykel i aluminium med karbonframgaffel eftersom det var vad man minst skulle ha. Den hade ”crossbromsar” som min dåvarande sambo sa att det hette. Extra bromshandtag på styret vilket var bra eftersom ramen var en storlek för stor för mig.

2008 var mobilkamera inget jag hade. 28 år gammal, välmatchat med crafts set jag hittat på en sportbutk. Med matchade hjälm till cykeln och hemskt fula glasögon. Cykeln var ny och snabb.

Men något hände efter min första Vätternrunda. Jag sålde aldrig cykeln. Jag fortsatte att cykla hela sommaren ut och tittade faktiskt på trainer under hösten. Jag struntade alltmer i vad andra tyckte att jag skulle göra, se ut och bete mig i cykelvärlden. Jag anmälde mig till ytterligare en Vätternrunda och började spara i hop till en ny cykel. En cykel helt i carbon med den tidens mått mätta riktigt bra utrustning. Den cykeln har jag förresten kvar. Den röda Fujin där jag bara bytt hjul och lättat lite med andra komponenter.

Jag vågade aldrig tävla på landsvägscykeln även om jag det andra året funderade lite på det och säkert hade kunnat göra bra i från mig. Men det skulle bli för mycket press. Från mig själv. Cyklingen var trots allt en form av kravlös träning bortsett från att förbereda sig inför Vätternrundan.   Jag hittade hem på cykeln. Hittade en träningsform som passade mig bra. Passade mina starka ben fint. Mycket av det som jag slitit med förut kring kroppsuppfattning och dåligt självförtroende försvann i takt med att jag cyklade mer. Kunde känna att jag var bra på att cykla och få göra det i min takt. Visst ställde jag upp i ett par lokala motionslopp hem omkring med ganska bra resultat.

Jag tröttnade aldrig på våra vägar här i Jämtland även om det gula oljegruset och den röda asfalten i bland sög både energi och humör ur kroppen. Jag vet inte hur många mil jag har avverkat  men de är många. Vet inte hur många mackfikor det har blivit. Eller hur många cykelbilder jag tagit.

Cyklingen har gett mig nya vänner. Jag har fått se delar av världen som jag inte trodde jag skulle få. Som att göra fem resor till Spanien för att cykla. Första gången vi cyklade utomlands var en enda dag på Gran Canaria julen 2008. Då blev jag lite bergtagen och ville inget annat än att cykla i bergen. Det dröjde till 2013 innan jag och Hasse åkte på vår första träningsresa utomlands. Ingen arrangerad utan i sällskap med en vän. Det blev fyra sådana vårresor till Torrevieja och något vi har svårt att vara utan idag. Dessutom får jag dela mitt intresse med dottern och hänga i ett varmt land, dricka cortado och cykla tillsammans är en ynnest!

Dessutom fann jag ju kärleken via cyklingen. En Vätternrunda som förändrade allt och Hasse kom in i mitt och min dotters liv. Det blev ett eget inlägg som ni kanske har läst tidigare.

2012 började jag cykla mountainbike. Jag ville prova på något nytt. Vi hade egentligen planer på att göra en Ironman det året med anmälningsavgiften var för hög. I stället la vi pengar och tid på att köra alla lopp i Långloppscupen det året. En resa både fysiskt och mentalt. Att cykla stigar var något helt annat för en landsvägsråtta som mig. Men den här formen av cykling passade mig ännu bättre och jag utvecklades fort. Vilket man gör som nybörjare och som en ger en sådan stor kick. Återigen var det en ny värld. Med nya saker att lära sig.

Ensampass har sin tjusning de med.

Efter en sommar av långlopp blev det ännu en som abrurt slutade i Eksjö under Ränneslättsturen. Jag startade sjuk och blev ännu sjukare efter målgång och den sommaren ställdes tävlingarna in. Året därpå tävlade jag igen men inte lika många lopp. Mellan tävlingarna upptäckte jag tjusningen att cykla i fjällen, att hänga med andra ut på gemensamma cyklingar och hur otroligt roligt det är att träna upp den tekniska biten av stigcykling.

Nu 2017 är jag mer mountainbikecyklist än racercyklist men vill ändå inte stoppa mig i ett fack. Jag cyklar helt enkelt. Väljer landsväg när vädret är fint och solen värmer. När jag längtar efter riktigt långa turer. Väljer mountainbike när jag känner för det och har provat på tempotävlingar. Jag cyklar fatbike på vintern och jagar mig själv på stravasegment. Fjällen lockar allra mest och den fikacyklingen som blir så naturlig då. Jag älskar cykelkepsar och anser att cykelkläder och skor får kosta en del. Vanliga kläder och skor lägger jag inte många kronor på. Jag har hängt upp mina cyklar på väggen och kan i bland bara gå förbi och peta på dem lite. Bara för att de är så fina. Jag kan förlora mig i gamla cykelbilder på nätet och googla cykeldelar i timmar. Tittar först på cykeln när jag möter någon. Bara för att få se vad det är för fint.

Precis innan en ensamcykling till Rättvik som slutade i Noppikoski men ändå blev runt 26 mil.

Kanske är det så när man hittar det är som kallas passion. Något som blir en drivkraft och något som förgyller livet. Det kanske lika gärna hade blivit simning 2007 så som det blivit cykling. Hade inte mitt intresse för cykling varit så stort hade inte den här bloggen varit vad den är i dag. Eller överhuvud taget existerat. Det får jag aldrig veta. Men jag är så glad att jag vågade ta steget och börja cykla. Att jag sedan vågade vara nybörjare igen i skogen och fick chansen att lära mig något nytt och utvecklas.

Känslan när benen är starka. Kanske den bästa av de alla.

Hur sommaren ska se ut tävlings- och träningsväg vet jag inte heller. I bland vacklar man redan innan det för tidigt att ge upp. Men mer om det lite senare.

Så grattis till mig och mitt 10 åriga cykelliv som förhoppningsvis kommer att vara lika länge till!

14

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

17 Comments

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: