Rädslan för att hoppa

Jag har varit inne på det förut, både här i bloggen och i cykelpodden. Min rädsla för drop och hopp. Jag berättade även lite om det i Sara Rönnes blogg för ett tag sedan. I det inlägget delar fler med sig av vad de upplever är lite läskigt med mtb och vad de gör för att komma över det!

Jag övar på att bli bättre på det som jag är rädd för och inte riktigt behärskar. Som till exempel att hoppa och komma över drop (avsatser). Jag har skaplig teknik och hoppar ganska bra när jag väl vågar. Jag har sett så många instruktionsfilmer på youtube att jag kan upprepa dem i sömnen om någon frågar mig. Jag vet vikten av fart, att jag ska ”kavla” ut min cykel i rätt ögonblick, var jag ska placera kroppsvikten och jag vet också att dropp kan tas med lägre fart bara jag i rätt ögonblick trycker till lite med pedalen för att få framhjulet att inte stupa ned. Med fart åker nämligen framhjulet en bit ut i luften och risken att man åker över styret är liten. Allt det här sitter teoretiskt.

Men så kommer det där ögonblicket när jag ska ta sats och åka ut på avsatsen till hoppet. Jag blir jätterädd. Så där att det gör ont i magen på riktigt och katastroftankarna kommer.

Tänk om jag skulle bromsa för mycket precis innan och gör en volt ned i backen? Tänk om jag skulle landa tokigt och ramla? Tänk om jag inte får ut cykeln och fastnar i hoppet?

Här talar vi alltså om hopp som knappt är hopp i bland. Saker som jag lika gärna skulle kunna rulla över. Men jag tvekar. Lite som jag gjorde som barn när jag skulle doppa mig i kallt vatten. På första gäller det, på det andra smäller det, på tredje gäller det och så har man plötsligt räknat till 10.

När jag väl har fattat mod och börjar rulla mot hindret vill jag bromsa och gör det. Trots att jag vet att jag inte ska. Det blir som en tvångstanke. Jag tar om, och tar om och tar om igen och självförtroendet blir lågt.

I helgen höjde jag mitt byggda stughopp med en decimeter. Det ställer jag ut på grusvägen bredvid stugan. Jag hoppade utan att tveka och funderade sedan på hur jag skulle höja det och om det var möjligt att hoppa eller droppa samma höjd som vår stugbro. Det är runt 50 centimeter och med rätt tekink skulle jag kunna klara det utan nämnvärd ansats. Det skulle bli mitt mål för sommaren. En halvmeter högt hopp. Ingen match tänkte jag lite kaxigt och berättade det för Hasse.

I söndags började Hasse bygga om vårt hopp. Han hade nämligen (och äntligen) förstått den fina tanken att bygga teknikbana på tomten. Efter en stund var han klar med hoppet som nu var 50 centimeter och jag satt en stund vid sidan om det och funderade. Det såg inte högt ut, inte så farligt egentligen och med vår sluttande tomt skulle jag kunna få fart som räckte för att klara det.

Men när jag väl stod en bit upp redo för att prova det sjönk modet. Det såg läskigt ut. Det såg oerhört brant ut och jag skulle aldrig fixa det. Jag tänkte att det som är lite festligt i min rädsla för hopp och dropp är att jag tar dem utan att tänka när jag kör i skogen. Jag har tagit mig över ganska branta hinder utan att tveka. För när hindret är mjukt inbäddat i mossa eller blåbärsris, är en sten eller avsats i stigen är det inte lika skrämmande. Inte som ett hopp byggt av trä med avsats som sticker ut, som inte ser naturligt ut och framförallt liknar ett stup.

Det tog flera timmar av tvekande och tränande. Hasse sänkte hoppet och jag övade att hoppa i våra djupa diken för att värma upp mig. Jag klarade det lägre hoppet och han byggde på det igen. Jag panikbromsade precis innan, uppe på hoppet och tog flera vändor på sidan om. Frustrerad och rädd. Och efter en stund slog det mig att rädslan för hopp liknar den stora rädsla jag som barn hade för stup. Jag var en plåga i bilen när jag låg på bilgolvet och skrek i vild panik över eventuella stup på de skogsvägar vi åkte. Stup som så klart inte fanns mer än i min fantasi och eventuellt kunde uppenbara sig bakom varje kurva.

Men jag är 38 år nu och inte 5 och jag visste att hoppet framför mig inte slutade i en avgrund och jag med all säkerhet skulle klara av det om jag bara slutade tänka. Så gjorde jag det. Åkte fram utan att fingra på bromsarna. Gjorde precis som jag skulle och landade där jag hade tänkt. Utan att ramla, utan att bryta några ben i kroppen eller förstöra cykeln. Jag gjorde om det 10 gånger till. Med bra teknik och plötsligt hade jag klarat den där höjden som var mitt mål för sommaren. Höjden som bara är lite lägre än hoppen på SM-banan hemmavid.

Den känslan när man klarar något som är så otroligt läskigt är skön. Oavsett om det är en liten sak i någon annans ögon en stor vinst för en själv. Man klarar så mycket mer än man tror och det är en av de anledningar som gör stigcyklingen så rolig. Det finns något att öva på, något att utveckla och bli bättre på. Många läskiga saker att komma över.

Nu när en halvmeter inte längre är farligt måste vi höja hoppet. 70 centimeter. Det få bli mitt nästa mål!

Youtube är en guldgruva för att lära sig teknik. Global Mountainbike netvork är en bra kanal lika så Grästorps mtb-skola. Här visas på ett enkelt sätt hur man fixar drop!

 

2

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

4 Comments

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: