Skitig påskcykling med Dala-feeling

Älska våren….framförallt tvätten efteråt.

Det var ett tag sedan vi sprätte omkring här i hjärtat av Sverige. Jag hade hoppats på att det skulle vara bart och isfritt på stigarna. Det var det inte. Men grusväg och asfalt behöver inte vara tråkigt det heller. Hasse ville visa en fin runda han körde på crossen i höstas. Över Ovanmyra och Nedre Gärdsjö. Kört på´t bara tänkte jag.
Det började med lervälling efter grusvägen mellan Springkällan och Västannå. Så där härligt skitigt att växlarna knorrade och ansiktet blev fullt av prickar. Det var också längesedan. Benen var inte sprättiga. Det var också längesedan…ja ni fattar.

Västanå, en liten by med röda stugor. Mycket Dalafeeling.
Ett styckte skitig och vurpad sambo.

I Ovanmyra cyklade vi förbi en gammal mack. Enligt Hasse en installtion. Ett roligt inslag så där ute mitt ingenstans. Jag passade på att fota cykel mot mack, fasader och bensinpumpar. Det blev ganska många bilder. Ni slipper se största delen av dem.

Happykorrekt? Knappast. Ren cykel? Knappast.
Caltex? Jag är för ung för att minnas det. Det fanns nog inte ens när jag föddes.
Lite påfyllning…hade varit bra.

Är inte alla stup livsfarliga? Jag bara undrar….
Vi rullade förbi ett kalkbrott innan vi kom ned på 301:an igen. Tanken var att åka över skogen hem men det såg för isigt ut. Det blev tempo längs landsvägen tillbaka till Rättvik. Jag är ju seg i starten och ungefär en mil från hemma fick jag upp farten och hängde till och med av Hasse. Nu ska väl tilläggas att han inte fick upp kedjan på största drevet och hade en kadens runt 170 men ändå. En avhängning är ändå en avhängning. Jag är stark när jag får mata så där även om det går uppför. Nu fattas bara att trimma fram ett par sprättiga starka ben.
Det var en trevlig liten runda. 33 km stannade Hasses klocka på. Min egen tappade bort 2 km. Vi blev skitiga och trötta. Hasse lite blåslagen. Kan tänka mig att den här rundan är vacker sommartid och när det går att lägga in lite dala-tallmo-stig. 
Nu är det snart dags för traditionsenlig laxpudding. I Gustavssonska hemmanet ätes detta alltid på långfredagar. Min tradition vad gäller långfredag som barn var den långa väntan på påskägget som skulle komma på påskafton.
0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

4 Comments

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: