SM-silver i XCO – en otrolig vecka är till ända

Foto omslagsbild; Hasse Gustafsson

Det har tagit tid att smälta den här SM-resan. Jag har inte riktigt landat ännu. Det har varit otroligt många intryck att smälta och dagarna har var långa och roliga. Att få ned det näst sista loppet i skrift har tagit tid. Det näst sista eftersom vi avslutade veckan med att köra motionslopp på fatbike. Men jag gör ett försök.

På fredagen vaknade jag med en känsla av förkylning i kroppen. En täppt näsa och tung andning. Det kan i bland bero på tävlingsnerver och i bland en effekt av att jag tagit ut mig. Jag bestämde mig ändå för att starta och köra så länge som jag orkade. Skulle jag bli för trött eller känna mig sjuk skulle jag kliva av.

Eftersom starten skulle gå vid 17 på eftermiddagen hade jag gott om tid att förbereda mig. Tog lite sovmorgon medan Hasse körde Happymorningride och hängde sedan en stund i soffan. Jag gick igenom banan i huvudet och försökte tänka ut olika strategier. Var kunde jag vila? Var skulle jag kunna gå om och försöka skapa avstånd bakåt? Skulle jag ta mitt eget tempo eller gå i rygg på de framför? Jag hade ingen aning hur snabba mina medtävlande skulle vara och tänkte att jag i allafall skulle försöka att vara med och fightas. Jag hade redan fått stå på en SM-pall och tänkte att oavsett hur loppet skulle gå hade jag överträffat mig själv och kunde vara nöjd. Men visst skulle det vara häftigt att få kliva upp på pallen ännu en gång till.

Vi tog bilen ut till Frösö Park tillsammans med Sandra som skulle hjälpa Hasse med langning. Vi hade med en extra uppsättning hjul och la upp en plan kring vätska. Det skulle behövas mycket vatten eftersom det såg ut att bli en riktig varm tävlingsdag. Jag hade några gel med mig och skulle ta en gel ut på andra varvet för att ha fräscha kolhydrater att gå på som Elna tipsat om.

Om jag spinner lite snabbt med benen så ser det nog ut som jag har koll på hur man värmer upp

Jag hämtade ut min nummerlapp och satt i skuggan och tittade på när H40-klassen gjorde upp som sina medaljer. Jag hade bestämt mig för att köra b-spår vid andra trähoppet eftersom det såg ut att gå snabbare än att ta a-spåret. Jag kände mig inte alls nervös utan bara förväntansfull. Äntligen skulle jag få köra banan som jag övat så mycket på och jag skulle få se hur långt min form räckte. Åt några godisar och såg till att jag drack ordentligt. När det var en halvtimme kvar till start började jag värma upp. Något som jag aldrig annars gör. Jag hade sett några damer åka fram och tillbaka över området och tänkte att jag gör likadant. Om jag spinner lite snabbt med benen ser det nog ut som jag vet hur man värmer upp tänkte jag och drog några snabba ryck efter asfalten mot Rödövägen. Jag kände att det var tungt i bröstet och hostan kom och gick.  Så är det i bland med min ansträngningsastma och det kan i bland lätta bara jag får komma i gång.

Jag tog några backar ståendes och rullade sedan mot startplatsen när jag hade tröttnat på uppvärmningen. Pratade lite med de andra damerna och la in min cykel i vår lilla fålla. Bara 15 minuter kvar till sommarens jobbigaste tävling och jag var fortfarande lugn och glad.

Vi ställde upp oss längst fram i startbacken och jag hejade glatt på Reinhold som kommit ut för att heja och fota. Det värmde i hjärtat att han var där. Jag väntade nervöst på Sara som precis innan vi skulle rulla upp till startbacken tappat sulan på sin sko och åkt tillbaka till målområdet för att försöka få tag i ett par cykelskor att låna. Jag ville så gärna att hon skulle hinna tillbaka och få köra loppet.

Med 45 sekunder till start dök hon upp i ett par röda låneskor och gjorde sig beredd.

Ett par minuter innan start. Lugn och glad. Fotograf Reinhold Skoglund
En bättre start än i onsdags. Foto: Reinhold Skoglund

Man bör träna b-spår om man man bestämmer sig för att köra dem

När startskottet gick var jag med på ett helt annat sätt än under finalen i XCE. Jag hade en plan att lägga mig på andra eller tredje hjul och inte gå på rött från start. Jag visste med två träningsvarv i tävlingstempo i färskt minne att banan tog ut sin rätt och att det skulle vara enkelt att gå ut för hårt och sedan falla tillbaka i fältet.  Om jag höll mig i täten skulle jag inte heller riskera att fastna bakom någon vid första stocken och den smala stigen när banan vände uppåt. Bättre att någon fastnar bakom  mig tänkte jag.

Jag tog IKHP cyklisten Marie Andersson rulle och visste att starka Lisa Olofson från Gävle CA låg på mitt hjul. Farten var inte så hög och min puls rusade inte.  Det kändes kontrollerat när vi passerade målportalen för första gången under loppet. Första loopen väntande. Strax innan vi gick in på stigen smet Lisa om och jag hörde Sara Rönnberg bakom mig. Marie hade sänkt tempot lite och jag tyckte att det gick lite för långsamt och innan första stocken smet jag om och anslöt till Lisa. Hon tog b-spår i första hoppet och jag som bestämt mig för att inte tveka vid första trähoppet kom snabbt i kapp henne. Bra tänkte jag. Fortsätt hoppa och känn dig trygg med det manade jag på mig själv.

Jag höll hennes hjul tills banan vände upp och jag fick en dålig kurva. Hon fick några meter och jag tittade bakåt. Vi hade lyckats skapa ett litet försprång och jag förstod att Lisa skulle bli svår att slå. Men så länge jag såg henne skulle jag ha en chans.

Inför det andra trähoppet tog jag b-spåret och insåg att det hade varit bra om jag tränat på det innan. Jag fastnade i de tighta svängarna och tappade några sekunder innan jag kunde trycka på. Jag tänkte att jag skulle få tre chanser till att ta svängarna bättre.

In på andra loppen började jag fundera om jag ändå hade gått ut för hårt när det var svårt att hålla tryck i de små backarna. Försökte att köra jämnt och utan att stressa som Jimmy peppat mig med innan. Jag visste att jag kunde köra snabbare på de lite mer tekniska parteriena än damerna bakom mig men visste inte om farten på de enklare passagerna skulle räcka. Jag bestämde mig för att försöka hålla tempot uppe och kanske kunna öka det sista varvet. Det fick bära eller brista helt enkelt.

Det har skett en utveckling vad gäller hopp och droop. Fotograf: William Falk

Ge inte upp ett silver för vad du än gör

Jag hade fått baktider av Hasse och visste att Emma Behlfort närmade sig snabbt bakom mig. Jag visste också att jag tog in på Lisa i täten. Marie och Jimmy leverade också tider efter banan och jag försökte hålla i hop det. Inte stressa upp mig utan åka säkert och tryggt. Varven flöt i hop och jag funderade hur många gånger jag hade passerat rötterna på varv ett. Hur många gånger hade jag hoppat det lilla droppet. Tänk om jag missade ett varv och spurtade för tidigt? Jag längtade till langningszonerna för att få vatten att hälla över mig. Kyla ned kroppen i värmen och få pepp av Sandra och Hasse.

Jag såg Lisas rygg och hörde speakern berätta att Emma var tätt inpå mig ut på ett av de sista varven. Jag gav upp under ett par sekunder. Tänkte att det skulle vara gott nog att ta ett brons på ett SM. Kom de i kapp var de snabbare. Inget konstigt med det. Jag skulle inte orka hålla hela sträckan. Jag var för jagad. Men när jag såg att jag drygade ut bakåt fick jag ny energi. Manade på mig själv med att inte ge upp ett silver för vad du än gör. Inte utan att ge dem en match. Det kunde hålla. Det kunde bli en andraplats på ett SM. Jag fick energi av att höra Marie Krysander ropa att jag körde jämnt och säkert och höll min placering.

Jag måste börja tittat dit jag ska. Det som jag säger till alla andra Fotograf: William Falk

När jag gick ut på sista varvet fick jag ny energi. Jag kunde börja räkna ned banans alla delar. Om jag höll i hop till sista stigen kanske jag skulle kunna ha några sekunders försprång upp i backen och känna mig trygg på upploppet. Jag kände hur otroligt trött kroppen var men gav mig inte. Jag vågade inte titta bakåt vid varvning och ville helst inte titta åt det håll där banan möttes.

På andra loppen skymtade jag Lisa framför mig och jag förstod att jag tagit in. Såg Emma i ögonvrån innan jag skulle passera de tre hoppen i mitten av banan. Vid stenkistorna fick jag höra av publiken att Lisa fått kramp och någon skrek att jag skulle hålla i hop hela vägen till mål. Jag var helt slut i kroppen. Försökte öka tempot och några hundra meter före andra langningszonen hade jag nästan rygg på Lisa men tappade i en i brant liten knix. Jag förstod att det skulle vara svårt att komma i kapp och fokuserade i stället på att försöka hålla min placering för det gick fort bakom mig.

Sista biten upp till mål med Åsa Karlsson på hjul. Hon kom förbi och tog silver i D40. Fotograf: Reinhold Skoglund

Vid det stora hoppet på tredje loopen såg jag en blå och röd tävlingsdräkt och förstod att Åsa Karlsson hade kommit i kapp mig och inte Emma. Jag vågade inte andas ut för jag visste inte om hon hade någon på hjul. Jag körde så fort jag kunde på sista stigpartiet och upp mot asfalten. Där gick Åsa om och var ensam. Jag hörde någon skrika att jag skulle ta hennes hjul och jag försökte uppbringa så mycket kraft jag kunde. Lite längre fram svängde Lisa in på gräsmattan mot mål. Jag slet och borrade ned mig. Tänkte på hur otroligt bra jag kört och hållit i hop det trots den jobbiga känslan att vara jagad från varv ett.

Sista gången förbi hinderbanan och bara hundra meter till mål. Fotograf: William Falk

När jag kom av asfalten och kunde hämta igen mig ett par sekunder såg jag Emma på asfalten och då insåg jag att jag skulle ta ett silver bara jag fortsatte att trampa. Det skulle hålla och jag kände hur gråten var nära. Jag spurtade en liten bit på upploppet och slog av för att dra upp dragkedjan till cykeltröjan. Ville gå i mål och se någorlunda anständig ut. Precis som i onsdags var det en overklig känsla att se den vita linjen och veta att jag tagit medalj. Jag rullade över med händerna uppsträckta som om jag vunnit.

Fina Marie som peppat och hejat hela loppet. Som gav mig så mycket kraft. Tänk vilka fina cykelvänner jag har! Fotograf William Falk

Jag rullade fram till staketet och kramade om de som stod där. Med tårar av lättnad och glädje. Av tacksamhet för allt stöd jag fått. Som av Sandra som langat så bra, av Hasse som ställer upp och ordnar så att cykeln alltid funkar och har sånt tålamod och lugn. För Jimmy som alltid ställer upp och kommer med tekniktips och peppar och som åkte runt banan och hejade fram både mig och Sara. Peter som dök upp som gubben i lådan med filmkamera överallt efter banan. Reinhold som sprider så mycket glädje och Matz och Bitte som hejat på oss i två dar. Så otroligt fina människor.

Jag hejade fram Sara som rullade in på en fin femteplats och grattade Emma till bronset och Lisa till guldet innan jag sjönk i hop en stund och försökte förstå vad som hänt och ta in alla intryck. Jag hade gett allt, precis allt ute på banan och hållit i hop det mentalt. Legat på en andraplats hela vägen och inte gett upp trots att jag hela tiden kände mig jagad. Det hade räckt ända fram till mål och jag skulle få kliva upp på pallen igen. Få blommor och medalj. Jag kände ingen bitterhet över att vara så nära ett guld till. De 25 sekunder som skiljde mellan oss hade jag inte kunnat hämta in. Jag hade vunnit en andraplats i mitt första SM i XCO och det kändes stort. Så stort att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna på podiet som jag lovat mig själv att göra. Det blev för känslosamt.

Jag rullade upp till sekretariatet en sista gång för att lämna in mitt lånechip och skrattade lite åt mig själv som högt och tydligt lovat publiken att sätta stora hoppet till nästa år. Varför tänker jag inte innan jag pratar?

Jag rullade hemåt över ön i sällskap med Magnus, han som hjälpte mig att komma över min hopprädsla. Det var skönt att få sällskap och sista biten hem grät jag. Med medaljen i bakfickan och nummerlappen på ryggen. Kryssade genom krogstråket bland alla glada festande människor. Tänkte att jag hade varit så jäkla grym de här dagarna. Full av självförtroende och så trött att jag såg i kors.

Hemma väntade Hasse och Cissi med middag och ett glas vin och jag var så uppe i varv att jag inte kunde sova den natten. Men det var värt det.

En otrolig vecka till ända

Bilden ovan sammanfattar verkligen SM-veckan som gick. Lättnanden glädjen och tårarna som kom. Det här var mitt stora mål. SM i mtb på hemmaplan. I två grenar som jag aldrig tävlat i förut. Det har varit så många tårar över en för mig svår bana. Många timmar av träning. Tid som jag lagt ned och slitit med tuffa intervaller och nött teknik. Så många tvivel på mig själv och min förmåga och om jag hade på en SM-bana att göra. Tvivel om träningen har räckt till, om jag gjort rätt och fokuserat på att träna det som skulle göra mig snabbare.

Men så tog jag ett djupt andetag. Släppte min egen press på mig själv och bestämde mig för att bara köra det fortaste jag kunde under de här två loppen. Det räckte till ett guld och ett silver i D30 och två tävlingar som jag verkligen njöt att få delta i. Det var mäktigt och gav mig gåshud. Ett svenskt mästerskap och en så bra arrangerad tillställning. Jag fick också dela det med Sara. Tävla mot  henne på banan och peppa varandra inför start. Som jag skrev i inägget om XCE så är det fint med cykel på det här viset. Vänner innan och efter. Bara på banan som man är konkurrenter. Lika fint var det med den support vi båda fick under tävlingen. Av våra vänner som hejade, fotade och filmade och lyfte oss. Likaså Hasse och Sandra som skötte markservicen på ett proffsigt sätt.

Foto Reinhiold Skoglund. Sara och jag visade att stan har bra damcyklister!

Jag sammanfattar den här SM-resan med att bara man tror på sig själv och struntar i vad andra har för åsikter, kan man i bland förflytta berg. 

4

5 Comments

  1. Gratulerar till en fantastisk prestation! Särskilt bra gjort att vinna över hjärnspökena och verkligen kunna köra som bäst när det gäller som mest – du inspirerar!

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: