Sommaren rinner mig ur händerna

Vi har landat hemma. Packat upp väskorna, lagat middag och pratat om att flytta hemifrån med Cissi. Vi har lämnat midsommar bakom oss. En midsommar när mitt humör inte varit det bästa. När känslan av sommaren rinner mig ur händerna ständigt varit närvarande är det tärande. Jag försökt att vara positiv. Försökt att se ljust på saker och ting och att det finns så mycket att göra med lite fantasi. Tills det att jag försökt gå ned till ett vattentorn för att fota och bara haft ont i knät. Jag kommer ingenstans. Vi har cyklat. Det har fungerat överraskande bra. Åtminstone i lugnt tempo på snälla stigar och det är bra. Men samtidigt har jag en liten känsla av panik över att det jag har byggt upp rinner bort. Alla timmar av träning till ingen nytta.

Jag tänker på kallselen till artoskopi som kom i fredags. Den första juli har jag tid. Det är om en vecka. Det är i sig inte lång tid med tanke på de operationsköer som är men det känns som en oändlighet. Och någonstans inom gnager en oro över att jag kanske felbelastar mitt ben och knä om jag rör på mig.

Tankarna snurrar, tänk om det inte blir bra. Om något går fel. Eller att läkningen drar ut på tiden. Tänk om och tänk om. Fan jag orkar inte vara så glad. Orkar inte glättigt säga att det finns så mycket annat att göra och fördriva tiden med när jag blir sittandes hemma när jag har för ont för att gå. Orkar inte låtsats att tårarna inte stiger när jag inser att jag inte kommer att få stå på startlinjen till Östersunds enduro på söndag eller kan vara med och köra SM. Att jag kanske inte alls kommer att kunna genomföra Offroad Finnmark eller genomföra lite lösa semesterplaner med cyklarna. Att jag framförallt inte kan gå runt fjällen i stugan till helgen. Att jag kommer att bli sittandes på stugbron. Det kanske är det allra jobbigaste. För jag längtar dit. Längtar kaffekopp vid Örnstenen och fjälljung under kängorna. Kanske mer än att få cykla.

Men världen går inte under säger de som vet. För tillfället skiter jag i den som sa det. För jag är arg, besviken och det kryper inombords av panik. Över att sommaren rinner mig ur händerna.

5

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

  • Emy Thellenberg

    juni 24, 2019 at 06:40

    Vet du, man får vara liten och ledsen och förbannad, rädd och besviken. Det är okej att grotta ner sig, låta tårarna rinna och bryta ihop. För sen kommer man igen, även om allt är becksvart pissigt och ”alternativ träning” kan dra åt fanders. Rätt var det är så är 1 juli här, och sen tar du det därifrån och kommer tillbaka ännu starkare. Heja dig!

    Svara

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: