• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Sommaren som gått – om att vara nybörjare igen

Sommaren som gått – om att vara nybörjare igen

Förra hösten bestämde jag mig för att göra något nytt. Jag ville cykla mer teknisk stig, mer utförs och prova på en annan tävlingsdiciplin. Jag ville utveckla mig och lära mig saker som jag tycker är läskiga och se om jag kunde utmana mina hjärnspöken. Jag ville vara nybörjare igen och slippa mycket av den press som jag sätter på mig själv och gör tävlandet ångestfyllt emellanåt. Nu skulle jag inte ha några förväntningar på mig själv utan bara leka fram en bättre teknik och ett större självförtroende utför. Jag skulle ha riktigt roligt.

Och det har jag haft. Från de där första trevande timmarna på berget i våras så fort min cykel kom tills sista turen till Järvsö helgen innan min korsbandsoperation. Jag kände mig som drottningen på berget i våras tills jag gick över styret och bröt revbenet lagom till första deltävlingen i Jämtlandserien. För även om sommaren skulle vara lekfull hade jag MTB-SM mål huvudmål och det som träningsprogram under vintern var riktat emot. Jag skulle också också köra hemmatävlingarna och så Offroad Finnmark.

Efter kraschen på berget blev mitt självförtroende stukat och jag tappade lite av modet. Lagom när revbenet läkt och jag slängt in anmälan till Endurotävligen här på hemmaplan låste sig mitt knä när jag övade den svåra leden bergsväggen. Och där tog sommarens tävlingssäsong slut. Det som jag skrev om här. Men redan innan hade jag tagit beslutet att inte pressa mig till tävling. Lyssna på hjärtat mer än vad andra tycker att man ska göra. Jag skrev om det här, om att göra saker som gör mig lycklig.

Det blev en operation för att ta bort menisken och jag insåg att SM inte var möjligt att köra. jag fick lägga fokus på Offroad Finnmark och eventuellt Endurotävlingen i Falun. Det blev trots allt en start i Offroad Finnmark och med sommarens bästa form. Sommarens enda och bästa tävling. För Falun gick i helgen och jag har ju genomgått en korsbandsoperation för 5 veckor sedan.

Jag har cyklat fjäll och njutit av mitt eget sällskap.

Även om jag inte tävlade utför eller körde SM i år har jag haft kul. Så otroligt kul. Jag har dragit min cykel uppför fjäll och cyklat utför. Gort toppturer i Norge med det lilla extra. Jag har hängt i bikepark och åkt röda och svarta leder i Järvsö. Kört leder här på hemma på berget som jag inte trodde jag skulle våga. Jag har slitit ut bromsklossar och ramlat. Herre vad jag har ramlat i år men borstat av mig. Klivit upp igen och fortsatt. Fast beslutsam att jag vågar. Jag har tagit bilen till toppen av berget och kört led på led, upp längs med ustiktsvägen och ned. Flera gånger om. Jag har sakta men säkert lärt mig att hoppa på cykeln. Inte bara byggda trähinder utan också försökt att få så mycket luft under hjulen och drömt om att klara gaphopp.

När jag tittar tillbaka på den här våren och sommaren är det med ett stort leende och en stolhet i kroppen. Jag har utmanat mig så många gånger. Gjort det där som jag tyckt varit så läskigt. Inte känt någon press att vara snabb eller måste klara saker. För jag är inte snabbast, jag hoppar inte högst och vågar fortfarande inte hoppa över gap men jag har tagit mig en bit. För i grund och botten är jag en duktig stigcyklist. Men när det bär utför och höjdrädslan slår till kommer de där hjärnspökena. Att det är svårt, farligt och att jag ska göra mig illa. Men jag gör det, utmanar mig själv och mina rädslor om och om igen.. Jag tillåter mig vara nybörjare och provar saker som jag inte trodde jag skulle klara och blir lite bättre för varje gång.

Stort fokus i Brunflobikepark. Foto: Hasse

Och precis det är tjusningen med cyklingen. Det finns alltid något att fila på. Något att bli lite bättre på. Något nytt att testa och utveckla sig själv. Oavsett om man åker utför eller håller sig till snällare stigar.

Framförallt har jag har fokuserat på att göra sådant som gör mig glad i sommar. För när skador satt stopp för tävlingar och planer ruskats om har glädjen ändå funnits där. Glädjen till cyklingen, glädjen i att få hänga med andra som delar ens intresse och bara få ha roligt.

Sommarens häng med nya och gamla cykelvänner har varit oförglömligt.

När jag bestämde mig för att prova enduro som tävlingsform var det för att att få tävla i en annan disciplin. Inte fullt ut men en stor del av det. Men jag har insett under sommaren att tävlingssuget är sekundärt och själva cyklingen det som gett mig allra mest. Det är precis det här som jag vill göra. Som jag vill lägga tid och energi på. Att få lasta cykel på taket, köra park, cykla berg, göra topptur och hitta den bästa linjen ned. Öva hopp, cykla fjällstig. Det bästa är att jag måste vara stark för att orka. Vilket innebär att jag inte släpper glädjen i att köra jobbig vinterträning, backintervaller och stravahets med mig själv i skogen på superiorn. För att träna är det bästa jag vet, att känna mig stark en fin bonus av det. Är jag stark och så tränad som jag vill vara orkar jag så mycket mer.

Jag efter Hanna i Oppdal. Oförglömliga minnen av grym cykling. Foto: Hasse Gustafsson

Just det sista har blivit allt mer tydligt under de här första veckorna av rehabiliteringen efter korsbandsoperationen. Att det är viktigt för mig att få känna mig stark, så stark att jag orkar göra allt det som jag annars tar lite för givet. Det är en viss form av livskvalitet. Jag vet att den här vintern inte kommer att vara lika strukturerad som förra. Det blir inte samma jobbiga vinterträning men jag vill och ska ändå vara där i vår att jag kan känna att jag orkar. Inte vara mitt starkaste men en god bit på väg!

En bild som säger mycket om hur roligt jag har tyckt det varit att köra enduro

Vi har skojat lite om min förvandling från lycracyklist med förkärlek för att pressa mig själv på stig till att bli allt mer utförscyklist. Som min cykelvän Uffe Nutti konstaterade, att det här hänt något när jag tar bilen till berget för att åka utför och dricker gärna en öl som sig bör efteråt eller på ett hygge mitt i en runda. Det är ingen fara med öldrickande eftersom jag föredrar alkoholfria alternativ men ändå. Det något ligger i skämtet. För det är en mer avslappnade stämning, mindre hets och mer skön cykling där fokuset inte ligger på att åka så fort som möjligt hela tiden.

4

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: