• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Styrketräningen, rehaben och känslan av inte vara bra nog

Styrketräningen, rehaben och känslan av inte vara bra nog

Jag kommer i håg att jag under de två första veckorna efter korsbandsoperationen undrade om jag någonsin skulle kunna träna så som jag ville. Att jag skulle kunna gå utan kryckor, kunna böja ut mitt knä och börja lyfta tungt i gymmet igen. Då under de första hemska veckorna var tvivlet som störst. Det var två veckor som passerade i ett töcken av smärta och hopplöshet. Jag gjorde enkla rehabövningar på köksgolvet. Övningar som skulle hjälpa mig att inte tappa allt för mycket muskelmassa i benet och hjälpa till med böj- och sträck.

Nu nästan 6 månader senare har jag fortfarande inte ett helt utsträckt ben och kan tvivla nu också. Om det någonsin kommer att bli rakt och om jag kommer att kunna träna på utan att behöva backa emellanåt. För det är först när jag inte kan göra saker som jag tidigare gjort utan problem som insikten slår mig att jag tagit saker för givet. Dubbla pass, tunga vikter på gymmet, skidpass flera dagar på raken och cykling så länge som jag orkat. Kroppen har klarat det. Bara blivit trött. Nu gör den inte det. Men jag är envis och har tagit rehabträningen på största allvar. Försökt att se framåt mot målet att kunna lyft tungt igen, cykla stig, åka längdskidor och börja jogga. Peppat mig själv att alla i bland fåniga rörelser och övningar är nyckeln till att nå målen. Att allt måste få ta tid och ske i etapper. Det har varit svårt när jag är ivrig som person. När jag velat kunna göra det jag gjort förut. Att spontant kunna köra ett Zwiftrace eller cykla tuffa intervaller. Eller att skejta i flera timmar.

Nu klarar jag inte det utan att det kommer bakslag. Två steg bakåt och ett framåt i min iver att prova och se. Som skidåkningen i julas. När det gick bra ändå tills jag ville åka lite längre och prova klassiska skidor. När jag fick ont började gå inte sämre. Och nu när jag är utan bil måste gå 4 km per dag, till och från jobbet och det gör saken sämre. Då går det inte att dubbla passen eller försöka få till en vettig vinterträning med intervaller på cykeln. Som ett kvitto på min dumma iver har jag lagt en period av lugn cykelträning och överkroppsstyrka bakom mig. Dessutom har mitt vanligtvis friska högra knä blivit lite dåligt och jag gick från sjukgymnasten med rehabövningar för det knät också. Övningar jag gjort i snart två veckor och känner resultat. Och jag har kunnat öka på träningen igen till det mer normala. och återigen gått på en nit när jag ivrig skejtade för länge under helgen som gick.

Styrketräningen har varit den största nyckeln till att jag trots allt har kommit långt de här fem månaderna. Den kommer också vara nyckeln till att jag kan träna det jag vill en lång tid framöver. Från de enkla sträck och böj-övningarna hemma på köksgolvet till de första benböjen med boll på gymmet till nu när jag återigen kan lyfta tungt. Sådant som gör mig tacksam. Över att knät klarar av det, över att kroppen är fantastisk. Jag lyfter inte lika tungt som vid den här tiden förra året. Jag kan inte köra vadpressar och är inte alls lika stark men jag klarar saker jag trodde jag inte skulle klara just nu. Men jag kan köra benpressar och benböj. Blir allt starkare och längtar efter gympassen.

Det vore gott nog eller hur? Det är det på ett sätt och men också en svår sak att hantera. För om jag ska vara ärlig har jag varit under isen i perioder det här halvåret. När jag inte kunnat göra det som jag tagit för givet har jag tappat bort mig själv. När träningen inte har fungerat så bra har jag inte heller fungerat som vanligt och funderat mycket på vad jag är utan den.

Men jag har också haft toppar av tacksamhet och stolhet över vad jag gjort. Hur mycket jag har gett för att rehaben ska bli bra. Jag har gråtit av glädje över att klara något nytt och sorg över att inte känna igen min kropp och över hopplöshet. Jag trodde aldrig att jag skulle ha så svårt att hantera att jag skulle tappa så mycket styrka och kondition samtidigt som det funnits en stor sorg över att tappat bort en fin vänskap under hösten. Jag har också känt en stor ensamhet emellanåt och det har skapat många tankar och funderingar. Jag trodde inte heller att det skulle vara så svårt att hantera en djup formsvacka. Och hur pratar man om det och med vem pratar man med när hopplösheten griper tag om en? Och får man vara nere över ett litet knä när det finns de som har det värre?

Det får man förstås. Lika mycket som man får vara nere i bland och inte alltid behöva kämpa för att hålla masken. För det har varit skitjobbigt. På riktigt skitjobbigt och ett av de tuffaste 6 månaderna jag gått igenom. Men jag har lärt mig en del om mig själv och faktiskt visat prov på att jag är jävligt stark mentalt trots allt.

Nu försöker jag att vara snäll mot mig själv. Plockar bort sådant som skapar stress och negativa tankar. Som att just nu avstå zwiftrace och att träna alla cykelpass efter watt för det fungerar inte nu. Jag har varit mer i gymmet för där är känslan bra. Jag är stark och gör framsteg och behöver inte prestera något. Varken placeringar i zwiftrace eller fina wattsiffror eller bra tider på Strava. Jag har precis som Hanna Näslund skrev (en mening som jag tog med mig och planterade i min i bland jobbiga hjärna) att hon chillar lite med kroppsmedvetenheten och har inte vägt sig på länge. Jag gör också det, skippar att väga in mig för att köra race. Den siffra som står vid min vikt får göra det. Så länge jag bara kör mina träningspass gör det inget. Inget alls om det inte stämmer, varken upp eller ned. Kanske kör jag race framöver. Nu när jag går mot lite mer i balans. Vi får se.

Och på tal om balans är det ett tecken för mig att jag går mot det när jag gör lite mer framsteg. Som i går när jag satte pers i marklyft. I går lyfte jag 80 kg fem gånger i tre set. I fjol när jag var som starkast lyfte jag 80 kg. Gårdagens starka känsla gav mig en boost som behövdes.

7

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: