Första året jag körde Zwift tävlade jag ganska frekvent och tyckte det var riktigt roligt. Jag fick också äran att gå med Team Swedish Zwiffters, eller Team SZ lite förkortat. I fjol när jag rehabbade mitt knä spelade Zwift en stor roll för att jag skulle kunna cykla utan att riskera att ramla utomhus eller på något sätt belasta knät för mycket i skogen. Jag körde lagtempo med andra tjejer och fick prova på ett riktigt häftigt lopp där det handlade om att få in poäng till laget och mindre än att jag skulle placera mig bra. Jag hade en uppgift och kunde slå av när den var klar. Riktigt häftigt och jag var superpepp på att få köra tävlingar och på att ha ett lag och dessutom få fin coachning av Karl Thiselius.
Men så hände något med motivationen och jag fick tillbaka lite av min prestionsångest som jag sliter med i verkliga tävlingslivet. Jag kände också att jag inte kunde få in högintensiva tävlingar i min träning när kroppen inte riktigt svarade så bra på träningen. Jag kände också att jag inte var riktigt bra och det blev helt ärligt jobbigt att hantera ens kroppsvikt i förhållanden till watt och krav på filmad invägning om man skulle köra större race. Såklart ett jättebra sätt att se till att det inte fuskas men för mig är vågen en trigger som skapar så mycket stress. Det blev helt enkelt för mycket och jag körde bara träningspass och en del sociala gruppcyklingar.
Men så har jag smugit i gång lite. Känt att jag faktiskt är lite lite starkare än förra året och har saknat att tävla. Så i går anmälde jag mig till ett sk critrace. 10 varv på en kort bana med en backe och en utförslöpa sedan platt. Ett race med hög fart, många igångdrag och hög puls från start till mål. Runt 20 minuters stenhård racing.
Jag anmälde mig till B-klassen och var nervös och tittade till startlistan ett par gånger. 10 damer i B-klass och ungefär lika många i de andra klasserna. Jag laddade upp med att somna i soffan efter middagen och var lagom groggy när det började bli dags att göra sig i ordning.
Den här gången hade jag bestämt mig för att värma upp innan. Ett smart drag skulle det visa sig även om jag kände mig otroligt trött innan. Jag körde några kortar sprintar och körde en stund runt tröskel innan jag ställde upp mig i startfållan. Där ville jag helst dra ur sladden ur datan och inte köra. Så nervös var jag.
När starten gick var jag med på notera. Det gäller att hålla hög effekt de första minuterna innan det stabiliserar sig. Jag satt bra med och tyckte att klungan höll lite extra hög fart för att vara B-åkare. Men jag bet i och körde ganska kontrollerat men hängde lite på gränsen när det gick uppför. Utför tog jag igen och insåg att tjejerna var lättare och jag hade min fördel utför.
Efter 8 varv kände jag att skulle kunna hänga med hela vägen in i mål och såg till att sitta med när farten höjdes. Benen skrek av mjölksyra och jag fick kämpa för att inte ge upp mentalt och tappa den där lilla sekunden som gör att klungan sticker.
När det återstod 1 kilometer såg jag att jag satt med i en A-klunga tillsammans med en till B-dam. Jag kunde inte riktigt göra så mycket mer än trycka rejält uppför och sedan bara hänga på utför. En tjej drog en långspurt och jag segnade och kunde inte trycka till när B-damen gick förbi mig. Jag trodde att jag blivit fyra och kände mig sjukt nöjd!
Efter att ha varvat ned lite kikade jag på resultatet i Zwiftpower och fick se att jag knipit andraplatsen och hade 1 tiondel upp till vinsten. Fem sekunder långsammare än vinnande A-dam. Helt enkelt bra kört av mig!
Jag fick lite mersmak och känner att det finns mer krut i mina än förra året och jag ska nog återuppta tävlandet lite när andan faller på. För hur konstigt det än låter är det roligt att köra sig totalt slut där hemma i trainerrummet. Det är även fascinerande hur hårt man kan ta i!
