Tisdagscykling och bekymmer kommer sällan ensamt.

Jag börjar med det roliga och positiva. Tisdagscykligen!

Intåg i sommarhagen?

Jag, Hanna, Therese och Cissi rullade ut på Frösön i går kväll. Eller nej vänta, rulla var fel ord. Vi körde oss svettiga och mina ben fick smaka på mjölksyra. Hanna har velat åka Frösö lång och det var vi gjorde i kväll. En fin tur, 32 km med lite av varje. Jag har sagt det förut och säger det igen, vilka grymma tjejer! Frösö lång är lite teknisk med alla sina rötter på västsidan. Något som de inte hade några bekymmer med.

Gräset växer onekligen.

Så var det här med bekymmer då. Det går lite ont för mig just nu lindrigt sagt. Höll på att krascha rejält i går strax innan Rödöbron. Hade lite änglavakt mer än skicklighet när jag lyckades rädda upp ett rejält misstag. Jag hoppar lite då och då längs med stigarna. I en nedförsbacke med lite läskigt rullgrus landar jag snett och liksom viker framdäcket mot marken. Efter vad som kändes som en evighet fick jag stopp på ekipaget. Hjärtat i halsgropen och tätningsvätska överallt. Däcket släppte på något sätt.

Den ene jobbar, en annan kollar på, en tredje studerar sina ben och den fjärde fotar. Fullt normalt.

I med ny slang och inga mer hopp. Men det som gjorde mest ont i en cykelkropp var det tjut som kom från mitt vevparti en halvtimme innan. Hjälp!!! Shit, fan. Jag körde på lillklingan. Cyklade några meter till och så tjöt det igen och kändes tungt. Inget bra ljud konstaterade Therese. Verkligen inte. Jag la upp på stora klingan och ljud och tröghetskänslan försvann. Det blev lite tungt åt benen men det gick att cykla.

När jag kom hem med gråten i halsen, 3 dagar innan tävling ska inget krångla, fick Hasse göra en koll. Inget fel på vevpartiet, pustade ut. Men två av fyra klingbultar (!?) fattades på lilla klingan. Hur i hela friden har det gått till? Nu håller jag tummarna för att det går att ordna fram sådana annars blir det ingen fjälltur för mig.

Ni fattar va? Det är inte mitt år det här. Men kul på tisdagarna har jag!