• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Torkilstöten till Kläppen en regnig fredag

Torkilstöten till Kläppen en regnig fredag

Jag lastade upp fujin på biltaket i morse och packade lite extra kläder, en termos kaffe och en av alla bars som blev över efter Offroad Finnmark. Hasse tog med sig kamera och regnkläder och vi åkte de 10 milen till Ljungdalen. Jag för att cykla till Helags och han för att strosa på fjället. Vädret såg på förhand ut att bjuda på växlande molnighet med lite regnstänk men fjällväder är fjällväder så jag räknade inte med att det skulle vara moln-eller regnfritt.

När vi passerade Storsjö låg regnsjoken tunga över Helags och fjällen omkring. Hade jag ändå åkt de där milen så skulle jag nog ta mig runt också tänkte jag. Vi parkerade uppe vid Torkilstöten där jag som barn tillbringat så många vintrar i skidbacken och lika många somrar med att vara uppe på fjället. Ljungdalsfjällen är min barndom. Där växte jag upp och bodde några år, gick i skola i byn och flyttade sedan som 14 åring mer söderut till Rätan. Inte långt i från min stuga. Det är lite nostalgiskt att åka upp vilket tyvärr sker alldeles för sällan numer. Mycket förändras under åren men skidliften och skidhuset i Torkilstöten är sig likt.

För några år sedan cyklade vi sträckan Torkilstöten-Helags och till Kläppen med Cecilia. Då gjorde vi en övernattning på fjällstationen. Lagom för en då 13 årig dotter på tung hardtail. Cyklingen är otroligt fin och ska med fördel göras med utgångspunkt från Torkilstöten. Man kommer upp på fjället ganska snabbt och stigningen till Helags är snällare. Den går på vinterleden tills den möter leden från Kläppen men stigarna är tydliga och inte så blöta. På hemvägen får man underbar utförsåkning ända ned till Kesudalen.

Utsikten från toppen av Torkilstöten är värd varenda meter pushbike.

Jag hade glömt hur jobbigt det var att dra cykel uppför slalombacken men inte glömt den vackra utsikten som man belönas med vid toppröset. Solen låg på när jag släpade Fujin uppför och på toppen mötte regnet mig. Helags och topparna omkring låg i regndimma. Men det hindrade inte mig. Det är nämligen något njutningsfullt att få trotsa vädret. Cykla i regn över fjället. Jag känner mig lite mer levande då.

Siluetten av Himmelsrasta. En privatägd stuga mellan Torkilstöten och Helags.

Jag passerade den privata stugan Himmelsrasta och önskade att min lilla kompaktkamera var mer vädertålig än vad den är. En flock renar passerade precis och dimman hade lättat lite över en topp. Jag hejade på några blöta vandrare med paraply och stråhatt och som skakade lite på huvudet åt mig. De kunde inte förstå varför jag skulle ge mig ut i regnet.

Jag trampade vidare över blöt fjällstig och mötte några vandrare till. Annars var det lugnt så när på några renar. Den här leden är inte lika populär som den från Kläppen och vill man få vyerna i sin ensamhet är det den man ska ta. När regnet övergick till lätt duggande och för att sedan upphöra gjorde jag en liten paus. Bara för att titta, stå till och njuta. Det händer något med kroppen och sinnet när jag kommer till fjälls. Det lugnar ned sig, tankarna blir klarare. Saker som jag funderat på får en lösning. Jag varvar ned.

Vinterleden är fin och väl upptrampad.

Jag trampade vidare i lugnt tempo. Med en kropp så trött efter många cykelturer den här veckan. Vadade över några små bäckar och tankarna vandrade tillbaka till Alta. Mindes hur jag och Sandra gick på hala stenar för att inte blöta ned oss och vid nästa vad struntade i att fötterna blev blöta. Mindes alla timmar vi tillbringade tillsammans ute på en ödslig fjällvidd. Bara en vecka tidigare. Kände den där stoltheten i bröstet att jag klarade det där loppet och fick ett minne för livet. Kände att äventyret äntligen landat i bröstet och jag kan tillåta mig vara stolt och nöjd.

När jag nådde ledkorsningen hade jag ett missljud i cykeln som jag inte kunde lokalisera. Mot Helags regnade det och toppen låg i dimma. Jag kände inget behov av åka dit. Huvudsaken var att jag tagit mig ut. I stället för en kaffe vid stationen satte jag mig en bit bortanför leden och drack mitt kaffe. Tittade på den ström av vandrare på väg upp mot stationen och på väg hem igen. Färglada regnskydd på ryggsäckarna likt ett lemmeltåg och effektfullt mot den mörka himlen ned mot Ljungdalen.

Jag bytte till en torr vindjacka och rullade ned mot Kläppen. Fick belöningen efter klättringen upp för Torkilstöten och den långa slakmotan mot ledkorset. Sköna partier med stenar, snabbrullad fjälled och trixig stig genom fjällbjörkskogen ju närmare Kesudalen jag kom. Jag hejade glatt på vandrare, fick ett leende tillbaka i bland och en och annan lite skeptisk blick. Cyklister i fjällen är inte alltid så uppskattat.

I lätt duggregn tog jag en extra kaffepaus nere vid Kesusjön. Där som jag varit som barn. Både vinter och sommar. Ville inte riktigt att turen skulle vara över. Efter en stund cyllade jag den lätta och snabba grusvägen tillbaka till Kläppen och fick några jobbiga stigningar på väg innan jag nådde vår bil och mötte upp Hasse. Trött i benen men glad inombords. Över att jag tog mig tiden att åka hit. Att cykla stigar och fjäll som jag gått så mycket. Även om fjället inte alltid är vykortsvackert är det fint. Oavsett väderlek.

Långt därnere Ljungdalen och ännu längre bort Vemdalssfjällen.
4

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: