Träningsåret 2017- en årskönika

Det är bara några dagar kvar av 2017. Året som blev så bra som jag tänkte att det skulle bli och samtidigt inte det tävlingsår som jag hade tänkt. Inte för att det blev dåligt utan mer rumphugget. Det tävlingsårets sammanfattning kommer i ett inlägg efter nyår. Utifrån en läsarfråga jag fick.

Men hur var 2017? Det som gick så fort och som innehåller så många minnen. För det var något jag gjorde det här året, samlade på minnen och upplevelser. Inte bara av jobbiga och slitsamma pass som kan vara minnesvärda i sig utan de pass som jag minns allra bäst. Det är svårt att sammanfatta ett år i ett enda inlägg. Det blir bara en skrapning på ytan. Över 12 månader av så mycket roligt som jag gjort. Det är häftigt att kunna se tillbaka och faktiskt påminnas om hur mycket som har hänt.

Januari till Mars

Sandra vid Sunne Kyrkoruin. Isfält hade vi men ingen snö.

Vintern 2017, åtminstone den vintern som var i stan blev inte så snörik som jag hade hoppas på. Den var i stället som en sen kall höst eller tidig vår. På helgerna åkte vi skidor i Storhogna. I vinterland. Hemma halkade vi på isiga gator och körde stigcykling på Andersön. Stigcykling på riktigt eftersom det var så snöfattigt. En liten bisarr känsla i slutet av januari.

I februari ägnade vi mycket tid åt skidåkning. Nattvasan närmade sig och därefter skulle vi åka det 22 mil långa Nordenskiöldsloppet. Vi nyttjade helgerna till att vara ute och fick framförallt en magisk skejttur i månskenet. Fjället var inbäddad i ett vackert månljus. Snön och himlen flöt i hop och vi gled tyst fram. Det gick inte att föreviga i bild med en mobilkamera men minnet skapar fortfarande gåshud. 

I februari återupptog jag tillfälligt långfärdsskridskoåkningen igen. En riktig kall vinterdag passade jag på att nyttja min lunchrast och friskvårdstimme till en tur från Mårtensviken där mitt jobb ligger och medvinden bort till Frösösidan. Förr om åren åkte jag mycket skridskor. Pendlade till universitet via Medvinden, vår upplogade skridskobana vintertid. Jag hade saknat det men inte kommit mig för att ta fram skidskorna. Trots det blev det inte så många turer i vintras men det ser ut att bli en fin vinter och då ska jag passa på att åka lite mer!

I mars gjorde vi en av de mest minnesvärda vinterutflykterna. Vi cyklade fatbike tillsammans med Erika och Claes. Över fjället till Gammelvallen vid Oxsjön och hem via skoterlederna. Vemdalsfjällen bjöd på fint vårvinterväder även om det var precis i början av vad jag kallar för vårvinter. Vi fick sol och vita vyer och ganska hårda skoterspår. Vi stekte kolbulle i vindskyddet och satt kvar länge innan vi cyklade hem i skymningen. Det är kanske sådana här turer och utflykter som är den allra bästa träningen för både kroppen och själen. Det som ger mest energi och motivation att ta sig an andra lite mer oglamorösa pass?

April till Juni

Det bästa med att bo nära fjällvärlden är att ha två säsonger på 10 mils avstånd. Hemma i stan kom våren i mitten av april. Eftersom det aldrig riktigt blev vinter sett till snömängden tinade stigarna upp fort. På helgerna njöt vi av skidåkning på skare i stugan och hemma cyklade vi stig. I april hittade jag också alla de fina Muminstigarna som sedan blev en snackis under sommaren. En av de allra första turerna i skogen mellan Gåsenvägen och nedre Torvalla var tillsammans med Cissi och Hasse. Jag väntade på min fulldämpade cykel, Cissi hade övertagit min hardtail och jag körde på Hasses fatbike. En av vårens första fikaturer som visserligen var lite kylslagen men som lovade en hel sommar av fin cykling.

April var också den månad som vi samlade i hop oss och tog strid för att kommunen skulle tillåta cykling på Bynäset. En fråga som blev stor under vårkanten och delade upp östersundsborna i två läger. Efter konkreta argument och bra diskussioner beslutade kommunen att även cyklister var välkomna till Bynäset. Det visade på vilken kraft det finns hos människor och vill man något går det att förändra på riktigt! Jag skrev ett inlägg samma dag som kommunen gick ut med sin beslut. En glädjens dag hette mitt inlägg. Precis så var det den 27 april!

I maj fick jag chansen att träffa Emmy Thellenberg för första gången i verkliga livet. Jag har följt henne länge på sociala medier och hon var i stan för att köpa en ny cykel. Eftersom hon gärna ville testa innan köp visade jag mer än gärna lite av de stigar som vi har här! Det blev en jättefin runda med många skratt. Tänk vad häftigt det kan vara med cykelvärlden digitalt och hur nära det i bland är att få ses i verkligheten!

I slutet av maj kom sommaren på tillfälligt besök till Östersund och Frösön. Just då trodde jag att det skulle bli en fin sommar som sedan visade sig bli en av de kallare på mycket länge. Men då i slutet av maj var vi som kossor på grönbete. Det var dagen efter Långa Lugnet och mina ben var trötta. Jag behövde göra en dämparinställning på cykeln och vi passade på att åka fram och tillbaka vid Arniljotlägden. Jag tog med Hasses stora kamera och övade att fota rörliga objekt. Det blev propagandabilder för Frösön och cykling!

Sockerhöga och frusna.

Om det var soligt och varmt i slutet av maj var det nästan vinterkallt på min andra semesterdag i mitten av juni. Jag och dottern hade planerat en löparrunda i Vålådalen och i bilen på väg upp stod temperaturen på 3 plusgrader. Det hade varnats för snöblandat regn men det avskräckte inte oss från att träna inför Vemdalen Fjällmaraton. Vi sprang blanktjärnsrundan höstklädda och frös när vi pausade för fika. Men vi hade roligt på vårt lite galna sätt. Det resulterade i en vlogg med bloopers. Jämtländsk sommar sa vi när vi åkte hem. Filmen finns här om du vill kika!

Juli till september

Den första dagen i juli visade Storhogna upp sin allra finaste sida. Vi hade bjudit in till fjällcykling för Happygruppen och sett ut en fin runda med mycket fjällcykling. Veckan innan det regnat, varit kallt och få en fin dag kändes lite hopplöst. Men så ändrade sig vädret någon dag innan och högsommaren kom precis på cykelturens dag.  Dagen efter återgick det till vanligt kallt fjällväder. Den här rundan blev en av de allra finaste och roligaste Happyrides på mycket länge. I allfall i mitt tycke.

I mitten av juli någon dag efter Mörksuggejakten åkte vi till Rörbäcksnäs och Trysil. På min sista semestervecka och Hasses andra. En långhelg bara ägnad åt cykling. Rörbäcksnäs hade jag velat besöka så länge men aldrig kommit i väg. Vi hyrde stuga i Sälen och cyklade så många fina mil. Rörbäcksnäs fick en stor plats i mitt cykelhjärta. Likaså Trysil som bjöd på fin parkcykling. Vi sa efteråt att vi skulle göra om det. Reda under hösten och ta med Cissi. Nu blev det inte av men Rörbäcksnäs ligger på sommarplaneringen 2018! Är du nyfiken på stigeldoradot i norra dalarna skrev jag ett uppskattat inlägg om det. Det finns här.

Sensommarlöpning på Bynäset

Augusti var en fin månad. Hösten närmade sig sakta. en årstid som jag alltid längtar efter. När fjällen byter färg och luften blir lite klarare. Vi spenderade tid i stugan och cyklade mycket hemma i stan. En av de finaste kvällarna blev den i början av månaden när vi bytte cykel mot löparskor och sprang på fina Bynäset en bit från Frösön. Kvällen var ljum och ljuset magiskt. Storsjön låg blank och vi hade starka ben. Just i sa vi båda att det kändes som hösten var på väg. Fukten och värmen och mörkret som kom allt närmare. Den löparrundan är en av de som jag minns allra starkast.

Det är en ynnest att få dela sitt intresse med sin dotter!

Tävlingarna var inte riktigt över som vi hade tänkt utan vi hade hoppat på Jämtlandsserien i mountainbike och hade en rolig höst framför oss. Men det största fokuset låg ändå på Vemdalen Fjällmaraton i slutet av augusti. Jag kraschade tyvärr på en cykling i Ås och en start i fjällmaran var lite osäker. Men axeln klarade av att bära ryggsäck och vi genomförde 44 kilometer på fjället. Jag på en tid som jag nästan inte vågat hoppas på. Precis som året innan stod även min dotter på start. Egentligen skulle hon har sprungit 22 km men valde i sista stund att springa kvartsmaran. Hon hade inte tränat så mycket som hon velat. Hon genomförde också sitt lopp och persade. En fin familjeutflykt med andra ord!

September till November

Som en rosa prick i många nyanser av höstbrunt

I september bjöd Stefan Olofsson in till fjällcykling i hans hemmafjäll i Bydalen. Vi skulle cykla fatbike och jag fick långa en Wendigo av Kim på Eogns. En likadan fast lite större än den jag äger i dag. Bydalsfjällen var inte nådiga den lördagen utan bjöd på ruggigt höstväder med snö i luften och kallt regn. Men det avskräckte inte gänget som åkte upp. Ju mer misär desto trevligare. Sara Rönnberg konstaterade något i stil med att det kan vara svårt att förklara för folk varför man tycker om att cykla. I det läget hade ingen förstått tjusningen i vad vi gjorde. Bara vi förstod och njöt av att få vara ut även om det efter fikat i ett vindskydd var oerhört kallt att komma i gång.

I slutet av september åkte vi ned till Hasses pappa i Rättvik och fick fin höstcykling i korta shorts. I de fina spåren runt Jarlsstugan som vi kan nästan utan och innan. Bland färgsprakande löv och grönt blåbärsris. En kontrast till den allt mer påtagliga hösten hemma med pannlampa och väta. Den som kryper inpå och gör det lite svårare att ta sig ut.

I oktober bytte vi kalla och blöta Östersund mot Spanien och Torrivieja. För en veckans fikacykling tillsammans med våra vänner Erika och Claes. En helt makalöst fin vecka med massor av cykling, bad i havet och god mat. Så alla skratt så att det gjorde ont i magen efetråt. Förr om åren har vi åkt ned i april men oktober var en bättre månad.Mest kanske för attdet var så oerhört skönt att byta höstmörkret mot sol och värme.

I slutet av oktober kunde jag äntligen köpa en egen fatbike. Ett av mina bästa cykelköp faktiskt. Trots att den är heltstel, väger nästan 6 kg mer än min mtb och inte är något man cyklar snabbt på så är det den roligaste cykeln jag har ägt. Jag har förknippat Fatbiken med vintercykling men efter fjällrundan i Bydalen i september och de turer jag gjorde innan snön kom insåg jag att det är en lekfull och rolig kompis även på stig. Fatbiken fick även vara den cykel som jag gjorde snöpremiär på när första snön föll i slutet av oktober. det var inte mycket men ett tunt florsockerliknande puder fick mig att tjoa av glädje i skogen.

I november fick jag en nytändning i träningen som legat lite avvaktande under hösten. Visst tränade jag som vanligt men hade ingen större motivation. När jag löste nytt träningskort på Sports gym och fick möjlighet att prova olika anläggningar och komma i gång med styrketräningen blev jag pepp på en fin skidsäsong. Jag provade också Zwift för första gången efter att vi köpt ny trainer. Inomhuscykling fick en helt ny innebörd. Dessutom fick jag äntligen chans att träna spinning igen efter många års uppehåll.

November innebar också skidpremiär även om förhållandena inte var lika fina som året innan. Men vi njöt av att äntligen stå på snö igen även om det kändes stappalig och ovant. Resan mot Nattvasan tog sin fart och det kändes skönt att bara ha ett lopp att se framemot och träna inför.

November sepnderades ändå mest på cykeln när helgerna i stugan blev få och jag inte hade skidorna med till stan. Men det var inte fy skam. Jag cyklade fatbike och upptäckte många nya fina stigar i Spikbodarna. Nyttjade dagsljuset på lunchrasterna för att slippa ladda pannlampor. Jag varvade morgongym med spinning.

December- 2017 års sista månad.

Nu kom vintern på allvar till Storhogna och även i Östersund. Äntligen eftersom de sista vintara inte varit mycket till vinter. Det blev cykling på upptrampade stigar i Lillsjön och månadens höjdpunkt när Erika bjöd in till en fatbikekväll bara för ett gäng tjejer. En fredagsafterwork som gav så mycket energi! Skoterspår, glögg i ett vindskydd och middag efteråt. Precis det man behöver efter en jobbig arbetsvecka!

Den lust och motivation till skidåkningen som jag hade i november försvann i december. Jag var ovanligt seg och trött i kroppen. Jag fick inte till tekniken utan slet i skidspåret. Önskade några gånger att jag skulle få förhinder och inte kunna starta i Nattvasan. Kände att jag inte skulle fixa det, än mindre att träna inför det. Jag tvivlade på min förmåga att åka skidor och undrade om jag överhuvudtaget lärt mig något under de sju år som jag åkt skidor. När jag cyklade hade jag däremot starka ben och en pigg kropp. Jag analyserade min träning och såg över veckorna för att kunna vara piggare till helgerna. Det fungerade. För under julhelgen kom skidglädjen tillbaka när vi tillbringade en dag i Rättviks spår och en dag i Mora på klassisk mark.

Sista träningsminnet från det här året (som visserligen inte är slut än) är den morgoncyklingen vi hade två dagar före julafton. En runda med jultema så som vi hade gjort året innan. Det blev en fin start julhelgen med alla som var utklädda, som lagt ned så mycket jobb och tanke! Tänk ändå vad många morgonrundor det har blivit under åren, hur många människor som varit med och hur otroligt fint det är att traditionen lever kvar. Omgång 116 avslutade 2017 och jag tror att det blir lika många till. Lägg sedan till alla spontana och planerade event som gruppens alla medlemmar har ordnat och deltagit i under året som gått. Det är häftigt hur cykel förenar och hur mycket glädje till cyklingen i stan det finns!

Happymorningride så som det kan se ut i Östersund strax före jul.

Snart är det 2018. Ett nytt år med många nya möjligheter. Kommer det att bli det bästa året? Så som jag säger varje år? Jag vet inte men jag hoppas det. Än har jag inga stora planer. Inga som är formulerade och spikade. Men jag vet av erfarenhet att det brukar dyka upp roliga saker och är jag bara modig att följa med så blir det spännande!

3

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

4 Comments

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: