• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Utan kompislapp i ett backigt Småland en lördag i januari

Utan kompislapp i ett backigt Småland en lördag i januari

Jag var faktiskt lite nervös när jag parkerade bilen vid Bauergården i Bunn på fredagseftermiddagen. Nervös och galet trött. Jag hade kört från Östersund. Nästan 75 mil genom Sverige. Från lite snö till gröna åkrar och ett helt annat landskap än det som jag har här hemma. Nästan 11 timmar i bil för att få vara med på Elnas vinterläger (via cykellycka) tillsammans med Ingrid, Jenny och 6 andra cyklister.

Jag var nervös för att inte orka cykla och lite nervös inför att träffa de andra. Nervositeten över formen har legat lite som en våt filt över mig. Eller snarare insikten om dålig form. För jag har varit seg och känt mig sliten ändå sedan efter jul. Jag har inte kört några intensiva pass på nästan en månad och känt att allt rinner mig ur händerna. Julledighetens förkylning har också spökat lite så här i efterhand. Men distansvana har jag gott om. Det är ju det som jag tränat i flera veckor.

Efter en trevlig eftermiddag och kväll somnade jag utan problem. Vaknade dock trött. Kroppen kändes lika seg som den brukade.

Eftersom jag varken har skärmar eller en kompislapp* så hade jag fått dispens att åka längst bak om det skulle vara blött och lerigt. Det är inte så trevligt för de andra om det stänker. Lördagen bjöd inte på någon väta utan 5-6 plusgrader och emellanåt en sol som gav vårkänslor. Jag var lycklig långt i in i själen över att få befinna mig där just då. På en helt annan plats med en helt andra vägar att cykla. Få uppleva tjusningen med vinterdistans på det här sättet som är lite olikt det som jag brukar och inte bara sett till vintern är plusgrader och snöfri. Utan det fenomenet att ägna en helgdag åt att cykla tillsammans med många andra i klunga. På grusvägar i lugnt tempo. Hemmavid består min vinterdistans i regel av mitt eget sällskap, annars ett par till. Inga raka led och så ofta det är möjligt fatbike i skogen. Det är också lite för mycket stravahets i omlopp vintertid med takt med att stigarna trampas upp och körs gång på gång. I bland älskar jag det. Att få köra naturliga intervaller, försöka hänga med och bli avhängd. Men som oftast gillar jag det inte. Jag bränner så lätt lusten till att cykla på det här sättet när det sker vintertid. Så jag trampar på ensam i lugnt tempo på de allra längsta passen.

Den här rullen har jag sett framemot att få ha! Bakom två helt fantastiska människor och cyklister i Ingrid och Elna!

Jag hade inte behövt vara så orolig för min form i helgen. Elna, Ingrid och Jenny som ledde passen såg att tempot passade oss alla. Ingen hets i backarna och klungeffekten gjorde att vi tog oss framåt snabbare än tänkt. Timmarna rann i väg och jag fick ta del av många inspirerande tankar från de andra. Alla med olika mål och erfarenheter. Allt från långa lopp utomlands till Iron Man och den stora glädjen i att tävla i XCO. Allt till ljudet av mina alldeles för många dubb i däcken. Bra träning tänke jag flera gånger när däcken sög sig fast i den mjuka grusvägen eller effektivt gav motstånd på asfalten.

Carin och Fredrik. Två trevliga människor.
Gänget på väg upp för en lite för mjuk backe med dubbdäck.

Efter några mil stannade vi till vid Gårdsrosteriet i Vista. Där Ingo rostar kaffe. För en kaffeälskare som mig var det lite som att kliva in i himlen. Doften av nyrostat kaffe kan göra mig salig. Vi fick en kopp och lite bulle. Den här typen av cykelfika är inte så vanligt enligt Elna, här fikar man efter passet. Långt i från min termos i ryggan. Fikacyklisten inom mig njöt!

Finkaffi på gårdrosteriet i vista

Efter en tio-femtonminuters fikapaus var vi i gång igen och hade runt en timme kvar av passet. Tätt följt av Elnas mamma Britt-Marie och hennes Magnus. Följebil, kameraman och nära till energi och brytbil om man så ville. Högklassig service. Någon tanke på att bryta hade jag inte. Efter kaffet hade mina ben vaknat till lliv och återstående höjdmeter vi tog tillbaka till Bunn kändes lätta. Vi hade tagit oss mot Jönköping och Huskvarna och åkte via Skärstad tillbaka. Där man passerar när man kör Vätternrundan.

Elna och Caroline!
Vårkänsla i januari

Fortfarande med kaffepigga ben var jag inte sen att hoppa på en extra runda när vi kommit tillbaka. Elna lovade en brant klättring vid Lappland och jag tänkte att en backe gjorde varken till eller från. Men det var just den backen som fick benen att tacka för sig. Lång, slingrande och på stenigt underlag. Men så fin trots allt. För får man cykla längs vägar i trolsk bauerskog eller gröna åkrar och ängar i januri går det lite lättare. Ungefär som att klättra fjällstigar och vägar hemmavid.

Jag kunde konstatera när jag la upp benen i sängen på kvällen att Småland inte är platt. Framförallt inte vid Vätternbranterna. Inga långa slakmotor som vi har för många av hemmavid utan mer böljande terräng och branta backar som effektivt ger en höjdmeter efter höjdmeter. Som lika effektivt suger musten ur vintersega ben.

Äntligen fått cykla med min fina vän och poddkollega Elna. Det var några år sedan sist! Foto Magnus Hägg

*kompislapp. Jo söderöver (eller kanske på alla ställen utom hemma i mitt cykelsällskap) så kör man skärmar med en extra lapp längst ned för att skydda sina kompisar för grus, smuts och väta. Här duger ingen liten ass-saver. Jag får säga till mitt försvar att jag mest cyklar själv, eller på snö eller i skogen och då är kompislapp väldigt opraktiskt.

Den otroligt fina omslagsbilden har Elna tagit. Den är frän på något sätt, jag ser kraftfull ut. Vem vet, det kanske får bli en header framöver?

4

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

4 Comments

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: