Det är en konst att springa långsamt

Jag sitter i fotöljen i soffan och lyssnar på musik medan regnet slår mot fönstret. Jag är trött och stel i benen och ögonen känns grusiga av linserna som suttit för många dygn. I går körde jag nästan non-stop på berget. Lift upp, led ned och repeat i två och en halv timme. Nötte leder och passade på att köra så mycket som möjligt innan berget blir lervälling igen. Gårdagen gjorde benen trötta och överkroppen stel.

Kanske inte bästa utgångsläget för ett längre löppass men jag ville ut och tassa riktigt länge. Ville hinna innan regnet. Efter en halvtimme på sängen för varva ned och hämta igen lite förlorad sömn bytte jag om. Jag var fortfarande mätt efter en rejäl lunch med jobbet och i kylen låg middagen i låda. Praktiskt.

Jag sprang upp mot övre Torvalla, till de av vinterrundans stigar som är spring- och cykelbara när sommaren kommer. Målet var runt två timmar och så långsamt jag kunde utan att bli för rastlös. Jag har lätt att dra i väg i lite för högt tempo. Luften var skön att andas och lite mindre pollenmättad och jag insåg att jag faktiskt hade en kass känsla i benen. En känsla ag inte haft i löpningen på väldigt länge. Ett år eller så. Men i bland behöver kroppen en lång startsträcka. I bland ändå hem.

Jag upptäckte att myggen har kommit när jag stannade för att ta några bilder. Plötsligt är de där och jag blir lika förvånad varje vår. Från att kunna gå i skogen, sitta ned och stå stilla till att ständigt vara i rörelse för att inte bli uppäten går fort. Övre delen av Torvalla och Spikbodarna är också väldigt myggrika. Det är surhål överallt.

Hursomhelst lyckades jag med mitt mål att inte springa för fort och att vara ute i två timmar. Stängde av klockan några minuter innan tvåtimmarsgränsen. Konstaterade att det är konst att springa långsamt medan jag värmde matlåda och åt knäckebröd medan.

Fortfarande är löpningen kravlös både sett till längd och fart. Det enda målet jag har är att försöka springa minst en gång i veckan. Om det blir ett långpass eller tjugominuter spelar ingen roll. Jag är så oerhört tacksam att jag kan springa nu. Det är det allra viktigaste ändå!

6

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: