En kvartsmaraton en söndag

Förra söndagen cyklade vi den första snön. Upp till Jaktstugan och över fjället. I går sprang jag och Hasse över ett ännu finare vinterfjäll. Söndag- och måndagsinläggen i bloggen håller samma tema som förra veckan insåg jag när jag skrev klart det här.

Vi hade planerat en cykeldag och en löpardag i helgen. Bestämt oss för att springa kvartsmarasträckan av Vemdalen fjällmaraton. Den som min dotter sprang på tävlingen och sedan gästbloggade om. Den som hon tyckte var så otroligt fin. När vi anmälde oss till nästa års upplaga häromdagen var hon osäker om hon verkligen skulle springa 24km-sträckan. Inte för att det var längre utan för att 11 km-banan varit så fin. Jag fick försäkra henne om att hon skulle få springa nästan alla delar av den korta även på halvmaran. Då var valet avgjort. För henne blir det den näst längsta och vi andra maratonsträckan.

I går tassade vi upp från spårcentralen där det var barkmark upp mot Jaksstugan och snön. Ju högre upp vi kom desto mer dimma. Solen som försökte komma fram skapade en nästan kuslig kuliss. Skymning trots att det var mitt på dagen.

Vi var båda lite stela och långsamma efter det långa cykelpasset dagen innan. Jag orolig över att mina knän skulle bråka. Jag hade glömt min kinesotejp hemma och vågade inte lita på att rehabövningar och försiktig löpning gjort underverk för dem. För första gången på länge var det en helt smärtfri löpning.

Vi mötte några vandrare på väg ned för fjället och såg inga spår i det tunna snötäcket genom upp mot Skalsfjället och det fina passet som mynnar ut i Hildingsbacke. Vi stannade för att fota några gånger. Ingen av oss hade särskilt bråttom. Vi pratade om våra upplevelser under tävlingen i september och om att vintern snart är här på riktigt.

Vi sprang på skrå förbi slalombackarna och stanande en stund för fota Hovdetoppen som låg i dimma. Tog fel nedfart och hamnade i den röda skalspisten i stället för Pers som är lite snällare. Att springa ned i röda slalombackar är något helt annat än att åka skidor. Det känns i tår och knän. Vi hittade en stig efter den första riktiga branten och hamnade i liftrännan. Visserligen brant den med men lite mindre stenig men inte springbar.

Vi tog Västexpress upp mot Hovde. För tredje gången kämpade jag mig uppåt i en backe jag redan för ett år sedan sa aldrig mer om. Vi vek av efter hälften i vad vi trodde var kvartsmarans sträckning. När vi slutligen kröp upp för den svarta backen Näsbranten insåg vi att vi inte var rätt. Vi försökte trösta oss med att sådant här är bra för benstyrkan. Cecilias och alla de andras prestation på korta banan växte för varje steg. Banan med sina  11 km, 500 hundra höjdmeter och knappt någon plattlöpning är riktigt tuff. Kanske tuffare än de längre sträckorna.

Väl uppe på toppen joggade vi via barnbackarna tillbaka ned till spårcentralen. 2 timmar tog vi oss runt på. Det skvallrar om att det inte gick särskilt fort men det var inte heller meningen. Målet var att få vara ute ett par timmar, njuta av snön och springa långsamt. Sådan här löpning ska inte gå fort. Det handlar mer om upplevelsen.