En lång och två korta – jag tränade lite

Jag började som landsvägscyklist 2007. Tillbringade så många timmar och mil på vägarna i Jämtland. Jag började tidigt på våren, så fort det tinat upp var jag ute. I april redan och frös mig igenom maj innan värmen kom i juni. Allt för att samla de där magiska 100 milen inför Vätternrundan som var och nog fortfarande är någon form av standard inför loppet. Nu många år senare har jag förstått att milen oftast inte säger särskilt mycket när det kommer till resultat av träningen. Du kan cykla många mål i samma tempo och stå still i din utveckling. När jag gick över till mountainbike blev ju milen automatik färre. Jag hann inte lika lång på samma tid. I samband med att jag började tävla i långlopp ställde jag undan allt mer. Under de senaste åren har den uteslutande fungerat som trainerredskap med undantag för några få turer per sommar.

Jag saknar det i bland. Den där meditativa cyklingen som det är. Jag behöver inte tänka så mycket medan kilometerna tickar undan. Jag har också saknat det enkla effektiva sätt att träna på landsvägscykeln. Bara mata intervaller utan att tänka på terrängen. MEN, ett stort men är all trafik och också det som gör att jag drar mig. Jag drömmer om en gravel för att komma ut på ensliga grusvägar och slippa trafik.

Men hursomhelst har jag insett att min grundnivå är okej i går men inte mer än så. Det är kanske inte så konstigt eftersom det varit ett jobbigt år. Jag har stannat på en platå både vad gäller att kunna utveckla kraft i trampet på stigen och ta mig framåt rent tekniskt. Jag tror att det handlar både om det fysiska och mentala. SM närmar sig med stormsteg och Jag behöver få självförtroende, tänka och analysera mindre, cykla för att det roligt och lägga in lite tuffare träning då och då. För att inte sätta press på mig själv kör jag inte längre med pulsband och så väljer jag ut sträckor som jag tror är roliga. Jag har också trotsat dåligt väder och kört på berget även när det varit lite blött och regnigt.

I går kväll var en perfekt kväll för att lägga in lite längre och kortare perioder av hårdare träning. Min stigcykel, Marinen har en trasig dropper som inte går upp helt (därav den jobbiga känslan att ständigt ha mjölksyretrötta ben och inte fatta att det går så tungt uppför), enduron ska få nytt framdäck och det var för sent för min känsliga mage att springa. Det enda alternativet var att lyfta ned cykeln från trainen och leta fram lycrastället och ge mig ut.

Jag hade valt ut en längre sträcka i Brunflo på runt 6 km med både uppför, platt och lite utför. Sedan två korta sträckor nära där jag bor. Tröskel runt 12 minuter och 2 minuter och 1 minut. Väldigt jobbigt med andra ord. Vi rullade ut när regnet lagt sig i ganska behagliga 12 plusgrader. Hasse skulle bara följa med som sällskap och inte köra hårt.

På lilla klingan trampade vi i väg efter nästan bilfri Opeväg och jag kände mig faktiskt pigg efter en extra vilodag. De gråa molnen hotade med regn och luften skönt syrerik. Jag tänkte som jag alltid gör när jag tar ut racern att jag borde göra mer av det här. Det är ju kul. Lika roligt var det dock inte när jag vek av vid Grytan och påbörjade den första långa intervallen. Mjölksyran och stumheten slog till så fort det började luta uppför. Jag delade upp sträckan i huvudet och tänkte att det är det här som gör mig starkare och stark är jag ju. Positiva tankar hela tiden och så var jag uppe vid Rissnavägen och hade bara utför kvar innan jag skulle vända tillbaka i lugnt tempo och ta rygg på Hasse som mött upp mig.

Jag kände mig stark och när jag vände och fick backe igen kunde jag återhämta mig på lätta växlar uppför. Vi rullade hemöver och jag började ladda mentalt för de två sista sträckorna. Kortare och med mer tryck. Watten ned i pedalerna. Jag satte fart upp mot Torvallas baksida, längs med Ägovägen. Orkade trycka på ganksa bra en bit innan benen checkade ut och jag fick plocka fram pannbenet. Tänkte på att om jag håller i två minuter är det bra, för ungefär så länge brukar det sammanlagda tramptiden vara under ett segment på Berget eller i Böle.

Jag hämtade andan och laddade för nästa, den sista lilla slakmotan vi har ovanför gården där vi bor. Den som jag springer och cyklar lugnt. Spjälkbacken som den kallas. Jag satte återigen fart och hörde hur Hasse flåsade bakom. Det gav mig sparring och hornen växte ut- jag skulle inte låta honom gå om. Det gjorde han inte men det var nära!

Vi rullade hem den korta biten och jag var nöjd över att fått till ett bra och effektivt pass på en timme och en kvart. Ett pass som gjorde gott både för ben och självförtroende.

5

One Comment

  1. Hej,
    Jo, det där med skillnaden mellan kvantitet och kvalitet är faktiskt sant. Inför Tjejvättern hade jag trampat över 150mil, inför VR året efter blev det typ 70mil. Kan säga att det var mera drag och kvalitet i de 70 än i 150. Tror att jag mer ”fincyklade” från början, hade ju nyss förstått tjusningen med cykel. Inför VR kunde jag känna hur stark jag var i benen vid olika träningstillfällen. Förresten så är det tio år sedan du hjälpte mig att ställa i sadel och styre på spinningcykeln på Fristilen.

    Ha det bra!
    /Lena

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: