Finalrace i Zwift Racing leauge och slut på innesäsongen

I tisdagskväll körde vi det allra sista racet i Zwift Racing leauge. Vinter/innesäsongen i Zwift har gått otroligt fort och tog slut i går. Jag kommer med all säkerhet köra några race och göra några träningspass och distanspass innan jag pausar mitt abonnemang under våren och sommaren. Men lagtävlingssäsongen är slut och vi avslutade den på topp med lagtempo som sista race i finalomgången. Vårt lag, Eir har varit ett jämnt och starkt lag under hela säsongen. Vi har legat högt upp i resultatlistan och vi har framförallt utvecklats. Både vad gäller att plocka poäng i de vanliga racern och att köra lagtempo som är en konst i Zwift. Vi har varit måna om att alla ska vara med in i mål och inte satt press på oss eller andra. Det har varit laganda så som laganda ska vara. Själva raceserien handlar inte heller om individuella placeringar utan om laget. Att tillsammans samla poäng och köra så fort som möjligt som lag. En tävlingsform som fungerat bra för mig.

I tisdags avslutade vi på en ganska svår bana när det kommer till lagtempo. En bana med många små backar och utförslöpor som inte ger något flyt. Jag hade svårt att hålla mig i ledet och hade inget fokus utan bara gröt i huvudet. Jag tappade, kom i kapp och åkte genom hela laget. Hade svårt att hålla watten utför och hålla dem lagom låga uppför. Men på det sista och tredje varvet började jag komma in i det och kunde åka ganska bra in över mål.

De här tisdagstävlingarna har varit mina fasta intervall- tröskelpass under hösten och vintern. Utan dem hade jag inte nog inte fått till någon struktur överhuvudtaget. Inte för att jag inte tränat men jag har varken haft en plan eller någon större tanke bakom passen. Mer än att underhålla konditionen och försöka jobba på uthålligheten.

Första tävlingarna hade jag varken tajming eller fart på benen och sprintarna var svåra. Jag kunde gå med i förstaklungan och känna att jag orkade men inte så mycket mer. Tempotävlingarna var lite mer min grej. Nöta på höga watt länge och inte behöva öka varken kadens eller watt så snabbt. Men allt eftersom jag har övat sprintar genom tävlingarna har jag blivit bättre och förra veckans race var ett fint besked på att jag nog ändå fått lite sprintegenskaper. Jag tänker att det är en bra egenskap att ha utvecklat- att kunna ligga på hög belastning och sedan kunna maxa en bit för att återigen ligga på hög belastning. Översätter jag det till det jag pysslar med utomhus så är det att kunna åka fort utför och sedan växla till att vara trampstark när det planar ut eller går lite uppför. Ju starkare jag blir på det ju bättre orkar jag och kan fortfarande behålla skärpa när det blir tekniskt.

Att träna uthålligheten och köra mycket på tröskel hjälper mig att orka trampa upp utan att blir för trött och inte orka stå emot utför. Det finns en föreställning om att det inte är så jobbigt att köra downhill eller enduro och framförallt om man åker lift upp. Men det är inte bara att stå på pedalerna utför och tro att det inte är särskilt jobbigt. Det krävs en hel del kondition och styrka i kroppen att kunna jobba med cykel och terrängen och skapa fart. Framförallt om man ska hålla på länge. Min pulskurva är hög när jag åker utför och liknar mångt och mycket ett intervallpass. För att orka många timmar behövs en stark grund helt enkelt. Och så vill jag ju fortfarande ha lite tryck i benen för att kunna fortsätta slå mina Stravatider på stigarna häromkring. Därför har Zwift varit perfekt under vinterhalvåret.

Nu längtar jag lite efter att få ta ut cykeln och köra intervaller ute, jaga mig själv på stigar och varvbanor och så småningom köra utför.