Hej ett nytt år!

Jag gör lite bakvänt än jag brukar och börjar att titta framåt i stället för att sammanfatta året som gått. Jag är helt enkelt förväntansfull över vad det här året har att bjuda på. Inte för att jag sitter med stora omvälvande planer utan för ett nytt år är till stor del en öppen historia. För det kommer med stor sannolikhet bjuda både på upp och nedgångar, roliga saker och mindre roliga saker. Händelser eller riktningar som jag kanske inte tänkt mig, både på gott och ont trots att jag tänkt något helt annat. Det är lite av tjusningen med framtiden, att det inte går att styra den helt och hållet.

Men därmed inte sagt att jag inte har någon tanke eller plan alls med 2024. Det har jag och jag tänker som jag gjort förr om åren spana lite på mitt eget år. Så häng med!

Det här året fyller jag 44 år, vilket jag förvisso trodde jag var redan förra året. Jag känner ingen större noja över att jag blir äldre. Tror jag har nojjat bort det för många år sedan. Däremot börjar det kännas lite grann att jag blir äldre. Jag är lite stelare, ser uppenbarligen lite sämre och har inte samma frenesi i träningen och återhämtningen som för 10 år sedan. Då var dubbelpass inga konstigheter och jag kunde köra på rätt hårt och vila fick planeias in nogrannare än själva träningen. Jag i dag har insett att mer klok träning med vila och ett lite större öra till kroppens signaler ger bra resultat det med. Fortfarande är jag dock lika naiv och kan lite kaxigt tänka att vaddå trött och köra lite för långt. Som årets första stakpass som bjöd på många höjdmeter och den där trötteheten som kommer efter en lång tuff tävling. Samma dag fast 10 år tidigare gjorde jag skatedebut här i Storhogna och tyckte inte att 20 km räckte utan slogs av hammaren vid 26 km och kravlade mig med hjälp av russin till spårecentralen och klockan stannade på nästan 31 km. Vill man läsa om och det och se en ung version av mig finns det inlägget här. Med detta vill jag ha sagt att jag inte tänker känna mig gammal under året och fortsätta vara lite barnslig med mycket erfarenhet och inte bry mig så himla mycket om vad andra tycker och tänker. Det är det fina med att bli äldre!

Det här året hoppas jag att jag kommer tillbaka på riktigt efter utmattningen. Jag är på god väg och mår ganska bra men har svårt att balansera min energi och har haft några svackor. I bland känns det hopplöst och jag tror aldrig att jag bli helt okej och slippa denna hjärntrötthet. Det är svårt när inget syns på utsidan och jag faller emellanåt ned i mörka tankar om skam och tvivel. För jag fungerar ganska bra fysiskt men har svårt med intryck sociala sammanhang, läsa ,skriva och fokusera. Det är en stor sorg över att sakna orden. Likaså att jag faktiskt inte känner att mitt arbete är hållbart något jag måste göra en förändring i. Vad kan jag? Vad är jag om jag inte är handläggare och bra på socialt arbete?

Mycket kan jag så såklart och i takt med att jag mår bättre och snart kan känna att jag är frisk igen så har jag formulerat en plan. Jag tänker börja plugga kommunikation till hösten. Jag tar tjänstledigt och har alltid en möjlighet att komma tillbaka om det inte passar mig eller att jag känner att jag inte fixar det! (Pju nu har jag out:at det) Till sommaren är Hasse klar med sin utbildning till yrkesförare och innan det finns det ingen ekonomisk möjlighet att vi båda ska plugga.

Jag skojade lite på Instagram härmdagen, men med allvar i botten är att ingen bild på mig med brutna kroppsdelar ska bli det mest gillade inlägget 2024. Det blev det nämligen 2023. I år ska jag hålla mig skadefri och återigen sikta på att köra några endurotävlingar. Fast allra mest ska jag ha riktigt roligt på cykel, utveckla mig ännu mer, åka snyggare, tryggare och snabbare. Jag vill se lite andra ställen att cykla på, vill upptäcka stigar, leder och sköna fjällutförsstigar. Jag vill ta Lofsdalen Fjällparks enorma dropp. Jag klarar det, inget snack om saken men jag vill ha fullface och skydd. Jodå..jag ska hålla mig skadefri. Hursomhselst blir 2024 som det varit under många år ett år av upplevelsecykling kryddat med Stravahets, någon tävling och kanske lite mer landsväg? Vi får se!

Jag hade ju ett mål att åka Vasaloppet eller Öppet spår den här vintern. Jag ville staka hela loppet på mina skateskidor. Men det är inte realistiskt med tanke på att Hasse pluggar. Det blir helt enkelt för dyrt och visst är det synd. Men så kan det vara. Men man vet aldrig, det kan dyka upp en möjlighet att genomföra det och startplats kan man skaffa sent inpå. Så jag fortsätter bli bättre på stakning och varvar upp med skate och bara älskar det. Vintertid går cyklisten i mig i dvala.

Foto: Hasse Gustafsson som även tagit omslagsbilden

I år vill jag vara mer ute. Vi är visserligen ute mycket men jag har tappat lite av det där enkla, som att koka kaffe en kväll vid sjön eller på fjällkanten en tidig morgon. Tappat lite av lusten att fota och jag vet att ju mer jag är ute kommer lusten tillbaka. Jag har alltid mått bra av att få vara ute i skogen eller på fjället oavsett årstid. Det infinner sig ett lugn i mig och jag spanar efter djur, låter tankarna vandra, ser motiv att fota när ljuset faller på ett visst sätt eller det dyker upp en fågel. Jag behöver mer av det här nu. Jag drömmer om turskidor för att komma ännu längre ut i skogen än vad jag gör med snöskor.

Jag har ju börjat stick eller gjorde det redan på hösten 2022. Det har varit ett sätt varva ned och få skapa något med händerna. Det har resulterat i ett och annat plagg men också i nya bekantskaper och sociala sammanhang som fungerar ganska bra emellanåt. Som att gå på stickkafe´ Det trodde jag inte för några år sedan! Inte heller att majoriteten faktiskt är unga, yngre än mig. Kul.

Slutligen det som kanske gett mig mest pepp och glädje aatt tänka på det är att jag känner en stor lust att blogga igen. Med sänkta krav på innehåll (och den där tanken på vad andra tycker och tänker som jag slopar) och hur ofta jag ska publicera känns det som jag kan komma i gång igen!

Jag har saknat det enormt mycket och lika som det är dela med sig till andra är det också ett tidsdokument som är roligt att se tillbaka på. Bloggen är min lilla kära vän jag haft i så många år, 17 år för att vara exakt. Den har gett mig så mycket, dels i form av vänner, av dialog med er läsare, uppdrag i andra medier, en glädje och kunskap för andra. Det vill jag fortsätta med och jag hoppas att ni som hänger här fortsätter med de och att jag kan kanske når ut till några fler under 2024? Vi får se!
Ni hittar mig som vanligt på instagram under @helenaenqvist Där fortsätter jag blanda cykel med livet och annan träning.

Så hej igen ett nytt år! Hej 2024!

12

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: