Jag har ett mål i år

Jag har ett mål i år tänker jag när jag packar ned skydd och fullfacehjälm i bilen. För första gången på flera år har jag ett träningsmål lite större än att bara röra på mig. Tanken på målet gör att det svindlar lite samtidigt som som det känns förväntansfullt. Jag har vågat ta lite sats trots att jag fortfarande inte kan lita på att kroppen svarar och hjärnan är med finns så som jag kunnat tagit både kropp och intryckssoterting för givet. Jag zoomar ut så lätt numer och blir ofokuserad så lätt. Jag har också förlikat mig med att det är hur jag kommer att fungera, mer eller mindre resten av livet.

Den här torsdagen har jag sovit bra, jag har justerat returen på min framdämpare och känner att jag är i rätt mentalt läge för att köra utför. Jag känner det redan när vi åker upp till berget. Hasse ska fota cyklister tillsammans med en vän och jag ska köra ett par åk och fokusera på linjer jag tidigare övat.

Det är regn i luften och tidigare på förmiddagen har skyfall aslöst varandra. Kanske är lederna mindre torrhala nu tänker jag. Så där perfekt fasta utan lösgrus och sand och rötter och stenar torra. Snabbföre för mig. Jag får höra av en kompis att det är torrare och halare än sist och regnet som kom gjorde varken till eller från.

I liften upp känner jag en tacksamhet till alla de som med gemensamma krafter fått kommunen att satsa på liftcyklingen genom att utöka dagarna när liften går. Nu kan jag åka nån timme utan att känna att jag måste nyttja ett dagskort till max.Jag har ett fantatiskt tillflle att slipa på det jag är bra på och utveckla det som jag är mindre bra på.

Jag gör ett uppvärmningsåk i den blåa flowleden som går i slalombacken innan jag gör det första åket på Skrå. Hasse ska stå lite längre ned med kameran och vill gärna att jag passerar. Jag känner att cykeln svarar bra på mitt jobb med den. Jag pumpar, skapar fart, tar sats över rötter och försöker att låta bli säkerhetsbromsningen jag lagt till med igen. Känner att jag tar mig igenom kurvorna lite bättre i dag och landar inte tungt på rötter. Med kontroll kommer fart säger jag till mig själv när jag tycker att det går lite långsammare än förut.

Jag gör ett åk till och har riktigt bra flyt. Jag vågar hålla i styret med lätta händer och behöver inte ha fingrarna på bromsarna. Får en skön luftfärd över ett hopp på skrå och landar perfekt. Får fart med mig och kör lite aggressivare in mot parti av kurvor jag har svårt med. Där jag tappar mina kompisar när vi kör tillsammans och min fart sjunker. Jag tar kurva ett och viker ned fallinjen, rullar lätt över en sned rot och kommer in i näst sista kurvan och framhjulet touchar en lös sten. På en milisekund bytts känslan av flow till smärta när cykelns framjul försvinner och jag landar på ramen. Jag sitter en stund på huk och vill helst bara gråta. Tänker sen att det är bra att träna på att ramla och så här bra var det längesedan jag körde.

Jag plockar bort stenen, drar undan cykeln när en kille passerar oh rullar försiktigt ned mot liften igen. Stannar och pratar med Hasse, Håkan och Malin som fotar.

Sedan kommer regnet och de torra lederna blir ett minne blott. Jag tar min favoritled Kniven och den utmanar mig med sina hala stenar. Jag åker bra och är nöjd att jag inte backar ur när det blir blött. Hasses kamera smattrar när jag kommer ut ur den tighta svängen. Den svängen och utgången som jag fått mig visat en bra linje i.

Jag avslutar dagen med ett åk i AM-banan. Rötterna är såphala och jag ramlar ett par gånger men jag ger mig tusan på att ta mig ned på ett bra sätt. Fokuserar på att ta rötterna rakt och hoppa över de sneda. Det är bra träning det här. För när jag står där på start till Enduro SM härpå hemmaplan kan det vara regn och hala leder. Det kan vara svåra förhållanden och då vill jag vara så beredd jag kan.

För mitt stora mål den här sommaren är just detta, ett SM i Enduro. Jag kommer inte hinna tävla något innan men bestämt mig för Falun ett par helger efteråt. Efter tre somrar som utförscyklist utan att ha gjort den tävlingspremiär som jag tänkt är det minsann dags i sommar. Jag ska ta mig igenom alla sträckor och se hur långt det räcker. Målet är trots allt att ha så roligt jag kan på vägen dit och på start. För det här med enduro och downhill är det allra roligaste just nu. Det som utmanar på mig så många plan.

De fina bilderna till inlägget har som sagt Hasse tagit.