• Home
  • /
  • Löpning
  • /
  • #52vardagsäventyr – Vemdalen Fjällmaraton 2017 från en postit-lapp

#52vardagsäventyr – Vemdalen Fjällmaraton 2017 från en postit-lapp

Vemdalen fjällmaraton ett vardagsäventyr med stor guldkant. Ett av de större som visserligen inte kvalar in som ett enkelt och lättillgängligt men ändå ett äventyr. 16oo höjdmeter fördelat på 45 km. I stenig och bitvis teknisk terräng. Ett lopp som genomsyras av en familjär stämning och ett arrangemang som man minns efteråt. I år stod jag på start för andra gången. Med allt för lite löpträning i kroppen men med inställningen att göra dagen till något fint, få njuta och springa på de stigar som jag tycker så mycket om. Det blev glädje från första stund och nästan hela vägen till mål. Det blev ett lopp efter en rosa postit-lapp jag stoppat i sportbehån. En lapp med hålltider för att klara repet och i den bästa av världar klara en tid bättre än den förra året. Lappen blev den röda tråden. 

Cissi var fokuserad i lördags, kvällen innan opepp på att springa.

Innan start

Det här året kunde tyvärr inte min pappa starta. Några dagar innan loppet bestämde han sig för att inte springa. Han har dragits med en ond vad och vågade inte riskera något. Jättesynd men samtidigt klokt. Jag frågade om han inte ville följa med ned ändå men han valde att stanna hemma. Även det förståeligt. Att stå på sidan om något man sett framemot är aldrig roligt. Men vi visste att han skulle följa oss på avstånd.

Vi fick en lugn morgon innan start. Tid att äta frukost och gå igenom vår utrustning och tejpa mitt knä. Nåla nummerlapp och välja kläder. Ute var det fem plusgrader och temperaturen skulle inte gå upp så mycket under dagen. Jag hade packat ned ett par extra varma vantar om jag skulle vara ute på banan länge. Jag oroade mig för reptiden som var en halvtimme kortare jämfört med året innan. Jag gjorde upp en plan för mig själv. Att ta mig till repet så fort jag kunde och därifrån ta det lugnt in mot mål. Det skulle vara möjligt eftersom målet stängde vid 18.00 Lite försiktigt tänkte jag också försöka att matcha mina tider på lappen. De som inte stämde med verkligheten utan var tider utan depåstopp och långsam gång. Kanske skulle jag klara av att putsa lite på min tid från fjolåret. Jag hade dock en liten förkylningskänsla i kroppen.

Vi kom till Vemdalsskalet i god tid. Lämnade en väska med ombyteskläder i bilen och gick upp till starten. Cecilia fick ta bilnyckeln eftersom hon sprang den korta sträckan. Jag njöt av stämningen och kände samma gåshudskänsla som förra året. Att få vara del av något stort och att en hel dag på fjället väntade. Sa till Hasse när vi ställde upp vid starten att det kändes skönt att vara rookie. Att inte ha några krav alls på att prestera utan vara den som med stor sannolikhet skulle vara sist av damerna. Att det bara handlade om att ha roligt och försöka komma i mål. Göra sitt eget lopp och i mitt fall se om jag kunde matcha tiderna på min lapp. Han höll med. Jag önskade Cissi lycka till, hon skulle starta 10 minuter efter oss. Så gick startskottet och precis som förra året hann jag inte riktigt med innan vi i väg i en lång slingrade orm mot spårcentralen.

Starten av långa banan. Jag står lite längre bak. Foto Karl Wertegård.

Till delningen av banorna – 3 km och 35.5 minuter på lappen

Förra året gick jag och Cissi nästan hela vägen upp till delningen av banorna. 3 km som då i verkligheten tog 37 minuter. I år hade jag lovat mig att inte dras med i tempot i början. Jag skulle inte ta rygg på någon och framförallt springa efter känsla och mina pulsvärden. När jag nådde spårcentralen låg pulsen på 98% av max och jag förstod att pulsbandet inte fungerade – igen. Jag skulle få gå efter kilometertider i stället. Jag höll igen och hamnade bakom en tjej som höll mitt tempo. Jämt och fint. Strax innan banan vek in på sommarleden mot Jaktstugan passerade de första löparna i 24 km klassen, de som startat 5 minuter efter oss. Till skillnad från förra året blev lite kö upp mot spängerna och jag gick i raskt tempo. Ville inte vara i vägen. Släppte förbi Hasse som såg pigg ut. Jag hade en underlig känsla av mjölksyra i höger vad. Funderade om jag knutit skon för hårt eller om jag skulle få kramp redan efter ett par kilometer.

Jag tog Hasses rygg och blev passerad av en tjej som gick så otroligt fort uppför. Med långa kliv höll hon samma fart som jag joggade och jag tänkte att det där ett vinnande koncept och troligen var hon ruskigt snabb när hon väl sprang. Strax innan delningen passerade den första löparen på korta banan oss. De som startat 10 minuter efter. Jag kände ingen stress av att bli passerad. Jag skulel ju bara vara njuta av en dag på fjället och ta min egen takt och att få springa en stund med Hasse kände som en bonus.

Jag hade memorerat tiden på min lapp och kikade ned på klockan när vi passerade delningen, 25 minuter hade det tagit. Gått ut för hårt? Vaden sa det. Fasiken. 

Till Storhogna – 9,4 km och 1.26 timmar på lappen.

Jag drog ned lite på tempot i den sista stigningen upp på Ripfjället. Sa till Hasse att vi låg tio minuter före den tid jag velat springa på. Vi hade trots allt 41 km kvar och jag var rädd att jag skulle få sota för min lite hårda öppning. När vi nådde leden ned mot Fallmoran joggade jag i gång i kroppen igen och tjöt lite av glädje över att få springa den där leden. Den som jag gillar så mycket och som bjuder på riktigt fin stenig utförslöpning. Jag höll lite höger och blev passerad av många 24 km-löpare. Fick några hejarop från några jag kände igen och lika många som jag inte hade en aning om vilka de var. Men det gav energi. Hasse gick om utför och jag försökte att inte tappa honom. Tänkte att sällskap skulle vara roligt så länge som det varade.

När vi nådde banans andra delning tunnades det ut när de flesta vek av mot Jorskari-vallen och vi på den längre banan sprang upp mot Fallmoran. Till skillnad från förra året var jag inte helt ensam. Skymtade i stället löpare framför mig och hade några bakom. En rätt häftigt känsla trots allt.

Vid Fallmorans vindskydd tog jag av mig överdragsjackan medan Hasse besökte buskarna. Det hade varit kallt i starten ochj ag klätt mig för mycket. Jag drack lite sportdryck och väntade in Hasse innan vi gick upp mot Samvistet. Blev passerad av tre damer. Tänkte att jag kanske springer i fatt och gjorde jag inte det skulle det itne vara hela världen. Målet var att hinna till repet. Ett mantra jag tog med mig.

Vi tog sällskap upp till Samevistet och Hasse släppte mig. Vi hade bestämt att ta vårt eget tempo.Jag hade flyt och joggade upp mot storhognaplatån. Tänktee att jag brukar dubbelstaka upp här och då borde jag kunna jogga. Kände precis om förra året att det var en ynnest att få göra det här. En ynnest att få springa så långt och att jag tränat för lite löpning kunde jag inte göra något åt just då. Åt lite på en av alla bars jag släpat med mig och hittade ett skönt tempo. Mjölksyran i vaden var borta men däremot började höger knä göra lite ont. Hasse låg 10-20 meter bakom mig. När jag nådde nästa hållpunkt på min lapp stod klockan på 1.14 timmar. Jag låg 12 minuter före. Återigen tänkte jag att det går lite för fort. Jag har nästan bara sprungit en mil. Men det känns ju okej. Kör Helena. 

Till första depån vid Bräckvallen – 15.5 km och 2.06 timmar på lappen

När jag rundat hotellet på Storhogna och kom ut på spången mot Bräckvallen kom motvinden som ett slag i ansiktet. Jag kände hur energin rann ur mig och hörde Hasse bakom mig. Jag passade på att gå när det gick uppför och funderade på om jag verkligen skulle klara av loppet. Det var en av två dippar under loppet. Bestämde mig för att ta det lite lugnare till Bräckvallen. Fylla på ordentligt i depån. När jag nådde leden mot Bräckvallen släppte det lite och jag kunde öka tempot en aning. Äntligen lite sten tänkte jag och lämnade Hasse bakom mig för dagen. Jag skymtade två löpare framför mig och såg några prickar lite längre bort. Funderade på om eliten nått Oxsjövålen och om de sprang uppför.

Det sista Hasse såg och fotade av mig innan jag försvann mot Bräckvallen.

Jag klafsade över myren på dåliga spänger med ett löpsteg som måste sett riktigt roligt ut men jag tog in på dem framför. Mindes att det förra året gått ruskigt fort här men då utan motvind. Jag tog det lite försiktigt ned för det branta partiet mot Fettjeån och är nästan i kapp den där tjejen som var så snabb uppför. Då fastnar jag med foten under en spång och faller handlöst. Tar emot mig den tilltufsade axeln och vill bara skrika rakt ut. När den värsta smärtan lagt sig ligger jag var en stund och funderar på hur en fotfraktur känns. Funderade på hur jag skulle mig tillbaka till Storhogna på ett ben. Jag försökte få ut foten innan jag insåg att jag måste resa mig upp först innan jag kan komma loss. Jag stod en stund och kände efter. Provade foten med ett par löpsteg och tänkte att det skulle vara så synd att behöva bryta nu. När det inte gör ont vid belastning provar jag att springa och det går bra. Hejar lite generat på två vandrare som sett min vurpa och jag tänker att jag nog tappat många minuter på det där.

Jag gör ett kort depåstopp. Får beröm av Jenny som agerar sjukvårdare under dagen. Du ser pigg ut säger hon och jag håller med. Jag är verkligen det. Jag fyller min mugg med sportdryck. Får med mig ett par lakritskolor och en kexchoklad som jag stoppar till min samling av onödigt käk i ryggsäcken.

Min väska var redan fylld med nästan ett halvkilo bar så jag hade så det räckte. Kvällen innan hade både Cissi och Hasse skrattat åt mig som packade med så mycket. Jag kan behöva svarade jag sturskt. Man vet aldrig när man blir hungrig. Men sex bars? Ja så många ska med.

Jag springer vidare och peppar två killar som jag passerar. Berättade att vi hade det finaste kvar. De skakar lite på huvudet och delar inte riktigt min eufori där. Jag passerar ut ur depån på 2 timmar blankt. 6 minuter före en maratid på 7.05 timmar.

Till Gammelvallen – 22 km och 3.08 på lappen.

Efter den fina leden mot Gammelvallen hade jag motvinden rakt på mig. Det drog kallt och jag funderade några gånger på att stanna och ta på mig vindjackan men lät bli. Funderade också om jag skulle åka på en lunginflammation om jag inte klädde mig ordentligt. Blev passerad av en tjej med långa ben som svepte upp över fjället. Jag stressade inte utan gick ett ledkryss och sprang ett. Höll kilometertiderna under 10 minuter och skymtade en rödklädd löpare framför hon med benen. Tittade ned på mina korta ben och tänkte att vi är olika skapta och jag inte kunde hålla samma fart som hon.

Vad tänker man på under ett  långt lopp är en fråga jag fått så många gånger. När jag åkte Nordenskiöldsloppet första året tänkte jag på björnar och lodjur och spanade efter spår i snön. Under lördagen på alla ljungpipare jag passerat just efter den där leden förut. Tänkte på att jag ville ta med mig en fjällhed hem och ha i vardagsrummet. Jag mindes också att jag förra året ringde min dotter i regnet när jag passerat 19 km. Berättade då att jag kunde springa, var glad att jag passerat två löpare och inte var sist. Jag tänkte i lördags att det är rätt fantatiskt att kroppen fungerar. Att inget egentligen är omöjligt bara jag bestämmer mig för att klara av det. Sedan tänkte jag ingenting. Bara lyssnade på fötterna mot marken och min andning.

När jag nådde den högsta punkten på leden och skulle vika ned mot delningen till Gammelvallen hade jag tagit in lite på de två löparna framför mig. Jag sparkade mig i rumpan för att knäkänningen skulle släppa och hejade glatt på funktionärerna. Tittade upp mot den mäktiga Oxsjövålen och försökte se om det var löpare i branten. Snart skulle jag vara där och jag längtade. Jag stannade till i depån. Fyllde åter på med extra mat i väskan. En funktionär kände igen mig från förra året och en annan konstaterade att det var ett gott tecken att jag ar där för andra gången. Det betydde att jag tyckte det var roligt.

Jag kände igen killen i rött. Efter en stund konstaterade vi att vi kravlat oss upp tillsammans förra året och nu skulle vi kravla upp igen tillsammans. Då oroliga att vi inte skulle hinna till repet. Nu var vi ute i god tid. 2.59 stod min klocka på. Jag hade tagit in lite tid. Värdefull tid tänkte jag eftersom jag visste hur långsamt det skulle gå att krypa upp för fjällsidan och hur darriga benen skulle vara efteråt.

Till Jaktstugan – 30.8 km och 4.40 på lappen

Jag tog sällskap med killen i rött och hans kompis som inte var lika pigg som mig. Han hade övertalats att följa med och inte riktigt förstått vad han gett sig in på. Jag gick före i den första branta delen och frågade om han ville gå om för att inte tappa sin kompis. Gå du sa han. Jag försökte att hålla god fart som förra året men var ostadigare på benen. Det var nära att jag föll ett par gånger och jag låg bitvis tryckt mot blåbärsriset när det svindlade för mycket i magen. Metodiskt tog jag meter för meter och försökte att tänka bort all mjölksyra i benen. Även om den här klättringen är galet jobbig är den fin. I år vågade jag vända mig bakåt ett par gånger för att njuta av utsikten inan jag åter tryckte mig mot marken. Det var så vackert utan dimma och vinden hade lagt sig.

När jag nådde det lite flackare partier och benen slutat skaka av mjölksyra och höjdrädsla stannade jag upp och bara tog in allt omkring mig. Den färggranna matta av blåbärsris och ljung, vyerna över Storkvällshögen och Oxsjöfjället, såg vindsnurrorna mot Skålanshållet. En känsla av frihet och av att vilja stanna tiden. Jag tog upp telefonen för första gånger under loppet. Tog några bilder av vyerna och killen framför som precis tog sig över den sista branten. Jag messade Cissi som hade gått i mål. Hon undrade om jag skulle hinna till repet. Det skulle jag med marginal. Jag la ut en instastory och tänkte att de här minuterna inte gjorde så mycket. Jag hade inte bråttom ändå. Sedan tassade jag upp mot toppen och vände mig om en sista gång. Såg två löpare på väg upp.

Jag stannade upp där stigen bar utför ned mot Skuvfjället. Drog efter andan lite av vyerna igen. Killen framför ropade att det var finare i år när vi såg var vi var. Jag kunde inte annat än att hålla med och tog hans rygg en bit innan han stannade upp. Jag fortsatte ned mot den där fina stigen som jag sprungit gråtandes förra året. Jag var fortfarande pigg och klockan visade på att jag sprungit så mycket snabbare trots att jag krypit uppför Oxsjövålen. Jag skulle hinna till JorsKari-vallen före tiden på lappen om jag inte ramlade och gjorde mig illa.

Jag skymtade en löpare lite längre fram på stigen och tänkte att jag skulle komma i kapp. Bakom mig visste jag att det var två stycken, varav en dam som jag sprang om vid Bräckvallen. Hon som gick så fort uppför. Jag tog lite bars och skuttade över stenarna, sparkade mig i rumpan med jämna för att smärtan i knät skulle ge med sig. Tänkte att det inte i alla fall blev värre. Jag kom i kapp löparen framför mig som visade sig vara en dam. Hon berättade att hon var trött efter klättringen uppför Oxsjövålen. Jag önskade henne lycka till och sprang om.

Tänkte flera gånger efter stigen att det är just precis det här som gör mig lycklig. I ett par löparskor på en stig, i dimman på ett fjäll. Bara jag och mina steg. Jag grät ännu en gång. Och en gång till.

Till skillnad från förra året såg jag vyerna och stigen blev något helt annat än den jag sprang i dimma förra gången. Men känslan var den samma. Av tacksamhet att få vara där, över att känna mig lycklig och att vara i nuet, över att kroppen var trött av ansträngning men ändå så pigg att den fortfarande kunde springa. Det fanns inga bekymmer alls just då.

När jag vände mig strax innan den steniga och tekniska utförslöpan genom Nyvallsslagan såg jag att tjejen som följt mig sedan gammelvallen var nära och hon hade sällskap med en kille. Framför mig gick en löpare.  När jag kom i kapp sa han uppgivet att det inte gick att springa utför utan att slå ihjäl sig. Jag har kånkat cykel ett par gånger uppför den där stigen, sprungit den utför och uppför och visste precis var jag kunde sätta mina fötter. Jag flöt ned och lämnade de tre löparna långt efter mig. Stannade och frågade en yngre kille om han var okej eftersom han haltade. Han berättade besviket att knät gett upp men att han skulle ta sig nästa depå.

Jag passerade Jors-Karivallen och de lika glada funktionärerna som förra året. Berättade att den kille jag sprungit om som skadat sig mådde okej och var på väg ned. De hade ringt på sjukvårdare och jag fortsatte framåt mot jaktstugan. Tittade på klockan och såg att jag passerade på 4.09. Fortfarande med några minuter till godo. Jag visste att gps-klockan inte tagit med all tid uppför Oxsjövålen. Där man nästan står still. Då räknas inte tid i rörelse.

Jag passerade två vandrare innan stigningen upp till Jaktstugan. De tyckte jag såg stark ut och jag höll med. I själva verket började de första känningarna i framsida lår kommit och jag oroade mig för kramp. Jag får det sällan och vet egentligen inte hur det känns. Men stumheten och de små ryckningarna var nog ett tecken. Jag bestämde mig för att gå varannat ledkryss uppför och jogga varannat. Jag skulle tappa tid men det gjorde inget. Repet skulle jag klara med god marginal och det var det viktigaste. Jag tänkte att de som sprang allra snabbast varit i mål ett tag vid det här laget. Snart skulle prisutdelningen ske och jag hade det allra värsta kvar. Klättringen till Hovde. Jag tänkte jag skulle ta en av alla min bars men orkade inte plocka fram dem. Jag tänkte att Cissi och Hasse hade haft rätt. Det var onödigt mycket jag släpade på.

När jag nådde depån vid Jaktstugan fick jag en  stor kram av en funktionär och jag var nära att börja gråta. Känslorna är liksom utanpå när man är trött.  Vi pratade om att cyklister har kortare vader och jag kunde inte annat än att hålla med om det. Jag drack en underbar kopp kaffe och plockade på mig lite laktrits, hade redan glömt att jag inte behövde hamstra energi väskan. Sprang i väg när tre löpare anlände. passerade ut på 3.39. En minut till godo och jag kände mig grym. Det här gick ju över förväntan och jag började räkna på hur mycket jag skulle putsa min tid från förra året. När siffrorna inte riktigt gick i hop i huvudet la jag det åt sidan och fokuserade på att mentalt förbereda mig för dagens jobbigaste parti. Den långa slalombacken upp till Hovde. Den som aldrig verkar ta slut.

Till Hovdetoppen – 35 km och 5.42 timmar på lappen.

Jag plockade upp min lite fuktiga telefon som jag stoppat i sportbehån i en påse och tog ett par bilder innan jag tassade vidare mot portalen och repet. Det som jag skulle passera med nästan 40 minuters marginal. I fjol var jag där en halvtimme före, då var tiden längre än i år. Första målet nått och jag låg runt 50 minuter före mig själv.

Jag rullade försiktigt ned mot persbacken med ömmande tår och höger knä. Funderade vilken kilometer i loppet som skulle kännas värst. den som kom snart tänkte jag. Den uppför slalombacken. den som faktiskt är mer än en kilometer. Förra året gick jag ned för backen  med kramp i ljumskarna, gråtandes av glädje över att det var kramp och inte smärta. Nu tassade jag försiktigt och tog emot med framsida lår för varje steg. Önskade att jag tränat mer på att springa utför när det är riktigt brant. Jag får ont i morgon tänkte jag galet ont. Tänk om lårmuskeln går av, går det? 

Så småningom passerade en kille mig. Han sprang nästan sittandes med långa hasande steg och jag tog efter. Det fungerade bättre och jag fick upp farten. Kikade bakåt och såg en tjej. Tänkte att jag skulle försöka hålla henne bakom till svarta puckelpisten åtminstone.

Så kom den. Banans värsta del. En funktonär peppade mig strax innan jag och be ihop, fokuserade och täntke att det får ta den tid det tar. Upp i halva första branten ville jag bara lägga mig ned. Bli buren därifrån. Jag tänkte för första gången att en målgång inte var så viktig. jag hade ju gjort det en gång tidigare. Jag kunde gå tilblaka och at asfaltsvägen upp till skalet. Möta upp Cissi och sedan heja fram Hasse. Å andra sidan hade jag tagit mig nästan 34 km och hade itne så mycket kvar. Bara två små backar kvar mot Björnrike. dessutom låg jag så bra till i tid.

Inte stanna upp. Bara gå. Inte stanna. Fokusera och var seg. Du har ju åkt världens längsta skidlopp. Det hjälpte och jag tog meter för meter. Svängde upp i Västexpress-backen och tog en kort paus. Tittade bakåt och tjejen närmade sig. Jag gick vidare och såg killen som passerat mig i Persbacken. han stannade flera gånger och det sporrade mig att inte göra detsamma.

Hur brant är egentligen en röd pist sommartid? Inte tusan var den så här brant i vintras. Jag tuggade vidare och tänkte att det faktiskt var över 600 personer som klarat av den här backen före mig. De kom upp och det borde även jag göra. På toppen väntade det en depå och jag tänkte fylla på vatten igen. Äta kexchoklad och bullar. Sedan kunna springa en lång bit innan de två sista stigningarna.

Så fick jag äntligen svänga ut på kanten av toppen. På fjällmark igen och humöret vände. Jag provade några försiktiga löpsteg och kikade bakåt.  Jag såg inte tjejen. Stapplade till depån och grät nästan av glädje när de hade Pepsi. Jag svepte två muggar och tog lite godis innan jag stapplandes fortsatte mot Strömsfjällsdalen på ostadiga ben. Inte ens en mil kvar. Det kommer att gå. Borta var tankarna på att bryta. Jag skulle pusta min tid med många minuter och framförallt skulle jag försöka att hålla avståndet till de bakom mig. Jag sprang ut ur depån på 5.40 timmar. Två minuter till godo.

Till Mål – 45 km och 7.05 timmar på lappen.

Efter Hovdebacken finns det inga backar som är jobbiga längre. De två som väntar är lätta i jämförelse och jag hade klarat dem förut. Då i regn och nästan en hel timme mer löpning i kroppen. Jag fick ny energi av att veta att det inte var så långt kvar. Jag skulle snart få tassa över alla stenar uppe vid Varggranstjärn. Kämpa utför ned mot skalet och springa under målportalen. Möta upp Cecilia och sedan vänta in Hasse. Mitt andra maraton skulle gå vägen och dessutom på en riktigt bra tid för att vara mig.

I euforin tappade jag lite fokus och ramlade framlänges strax innan anslutningsspåret. Benen vek sig och jag trodde att de gick av. Det fanns ingen styrsel i dem. När jag känt efter och förstått att jag fortfarande hade benen i behåll tassade jag vidare. Peppade mig själv med positiva ord.  Tänk alla gånger du har diagonalat här, det har varit jobbigt men det gick. Det vet du. Bara jogga. Det håller tiderna nere. Upp med höften, tänk snöre i huvudet, lätta seg. DU ÄR GRYM. 

Jag var grym och jag förstod inte riktigt vad som hände. Jag hade sprungit så mycket snabbare än jag någonsin gjort under hela loppet. Jag låg jämsides med mina glädjetider på lappen och förstod att jag skulle klara lappens 7.05 om jag inte ramlade och gjorde mig illa. Det fanns till och med utrymme för att sänka farten och gå uppför mot Högfjället. Bakom mig tog tjejen in på mig och strax före Björnrikestugan vände jag mig om och berömde hennes lopp. Skrattade lite åt att vi varit så nära varandra hela loppet igenom. Hon hade siktat på att ta sig i mål under 7 timmar. Det kunde gå sa hon om det var tre kilometer kvar. Våra klockor stod på 41 km. I själva verket hade vi 4.1 km kvar när vi passerade depån. Håller ni 8 minuters tempo klarar ni det upplyste en funktionär. Jag visste att det inte skulle gå och det gjorde inte heller så mycket. Tjejen passerade depån och jag stannade kvar en stund och drack cola. Funderade om det var värt att ta upp jakten för att inte tappa den placering jag haft sedan Gammelvallen. När hon försvann uppför sista stigningen i ett högt tempo insåg jag att uppfrö hade jag inte en chans och att till nästa år skulle jag övar att gå fort. Å andra sidan tänkte jag när jag såg att hon hade lite problem med stenarna kunde jag kanske komma i kapp henne uppe på platten och utöka avståndet utför mot Varggranstjärn.

Jag passerade tidsmattan med 2 minuter till godo och tog upp jakten. 4.1 km kvar av en hel dag på fjället. Med ömma knän och trötta lår men med en skön känsla i kroppen. Jag som inte skulle tävla eller springa för en bra tid fick horn. Jag gick så fort mina korta ben tillät och joggade sista knixen upp. Tog sedan fram det där lilla extra och skuttade förbi henne mellan stenarna. På den där stigen som jag har sprungit många gånger och vet var jag ska sätta fötterna. Lika fort tog jag mig ned till Varggransstjärn och vågade inte titta bakåt. Passerade den sista bergsprisbågen och bestämde mig för att inte fega i den riktigt branta utförslöpan ned mot skalet. Det brände i låren och jag bet i hop. Försökte hålla överkroppen rak för att inte falla framåt och försökte lita på att fötterna hittade rätt även om de var ostadiga. Jag kunde andas ut när jag nådde vägen. Där blev jag ivrigt påhejad av funktionärer och jag började nästan gråta. 1 km kvar till mål och ingen bakom mig. En kilometer och lite stenig stig. Det kunde gå. Tittade på klockan och förstod att jag skulle klara lappens måltid med marginal.

Jag ökade farten så gott jag kunde när jag nådde barnbacken och hörde speakern och struntade i stumheten i benen. Det skulle snart vara över. Bara några hundra meter. Jag tittade en sista gång bakåt och såg att jag var ensam. Där nere skulle Cissi vänta och jag ville stanna tiden lite. Ville inte riktigt att det skulle ta slut. Det hade varit för roligt samtidigt som kroppen längtade efter art få stå still. Så kom sista tidsmattan och jag fick stanna upp. Ta emot min medalj, få kramar och ett stort grattis av Cissi. Jag stängde av klockan och stapplade till närmsta ställe att sitta.

Det tog en liten stund innan jag tog in att jag faktiskt sprungit så fort. Att jag var 46 minuter snabbare än året innan. Att jag hållit i hop både i kroppen och mentalt även om det i bland gjorde ont. Att jag trots min lite för tuffa öppning ändå kunde fortsätta. det gjorde inte så mycket att klockan tippat över 7 timmar med 3 minuter. Nästa år tänkte jag, nästa år ska jag försöka nå under 7 timmar och framförallt springa mer.

Jag grattade Cissi till ett fint lopp. Hon hade varit ute i 2 timmar och även hon putsat sin tid. Vi hämtade bilen och bytte om. Åt i väntan på att Hasse skulle gå i mål. Spända och nervösa följde vi liverappoteringen på telefonen. Cissi hade berättat att när jag passerade Björnrikestugan passerade han Hovde. jag visste att Hasse hade som mål att komma in under 8 timmar och vi höll tummarna att det skulle gå vägen.

Så fick vi en sista förvarning och nervösa stod vi i målet. Han skulle klara av det om han höll sig på benen. Vilket han gjorde! Vi sammanfattade dagen med att team ringvägen gjort mycket bra i från sig och att vi alla tre med stor sannolikhet skulle ha svårt att gå de närmaste dagarna.

Till sist

Vill jag rikta ett stort tack till arrangörerna av Vemdalen Fjällmaraton. För att de återigen har skapat något minnesvärt och bra. Något som man vill återkomma till.

Man får mycket för anmälningsavgiften som är relativt låg. Inte bara en välfylld startpåse utan engagerade funktionärer som peppar och berömmer, som möter en med kobjällror och rop i depåerna. Som fyller på flaskor och håller upp kaffe. Man får en bana som är föredömligt utmärkt och slutligen springa i det allra finaste som Vemdalsskalet och Storhogna bjuder på. En tuff och utmanade bana oavsett vilken distans man väljer men ändå en bana som är genomförbar.

Gör jag om det? Självklart. Lika självklart blir det den långa banan. Den som faktiskt är den allra finaste. 

7

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

9 Comments

Lämna ett svar

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: